Viktorianska sorgdockor
Under perioden från mitten till slutet av 1800-talet fram till början av 1900-talet, populärt känd som " Victorian Era ", använde människor vanligtvis utarbetade fysiska representationer och ritualer för att markera döden av en älskad. Eftersom dödsfall vanligtvis ägde rum i hemmet, förbereddes den avlidnes kropp vanligtvis för begravning och visades ofta under en period i hemmet. På grund av dödens närhet till hemmet och den höga dödligheten för barn och spädbarn, var barn ofta bekanta med och utsatta för dödsfall och döda kroppar från en mycket tidig ålder. I slutet av artonhundratalet blev det brukligt att beställa en "sorgdocka" att lägga vid graven på ett avlidet barn. Dessa blev mycket populära som en hanteringsmekanism för familjer som hanterar ett barns död.
Barndöd
I puritanska New England diskuterades döden ofta med barn som ett större budskap om synd och nödvändigheten av frälsning för att undvika evig fördömelse . Under den viktorianska eran diskuterades döden öppet med barn, men i ett mer godartat sammanhang, och barns berättelser inkluderade ofta dödsscener och referenser till döden, ofta med betoning på himlens glädjeämnen och den oundvikliga återföreningen med nära och kära där .
Gravdockor
Även om det fanns många metoder för att minnas en älskad efter döden, som post-mortemfotografering och Mourning Hair Art , blev gravdockor ett sätt för föräldrar att skapa en bild av ett avlidet barn för att minnas. När ett barn dog var det traditionellt för familjer som hade råd att få en vaxbild av barnet i naturlig storlek till begravningen. Dockan skulle ofta vara klädd i det avlidna barnet eller barnets egna kläder, och det mesta av det avlidna barnets eget hår skulle användas för att göra dockan ännu mer realistisk. Dessa vaxdockor visar vanligtvis den avlidne liggande i en kistliknande miljö med slutna ögon, för att efterlikna en fridfull sömn. Baksidorna på huvudena gjordes platt så att dockan skulle ligga fint när den lades ut för att vila. Bilddockan skulle ställas ut vid kölvattnet och skulle sedan lämnas kvar på gravplatsen. Men det är känt, från de bilddockor som fortfarande finns idag, att i vissa fall hölls dessa vaxbilddockor. Vaxbilder av spädbarn skulle placeras i en spjälsäng, deras kläder skulle bytas och annars behandlas som en riktig bebis. Kropparna på dessa vaxdockor var tyg, viktade med sand för att ge dem en mer realistisk känsla. Ibland skulle själva bilden vara inramad. För äldre barn användes bara huvudet och axlarna till vaxbilden, med platta baksidor så att de kunde placeras i en tavelram.
externa länkar
- "Sorg, död, begravningar - exponering för döden, känslomässiga reaktioner på döden - Encyclopedia of Children and Childhood in History and Society" . faqs.org . Hämtad 19 april 2014 .