Vargbete
Vargbete är en blodsport som involverar bete av vargar mot hundar .
Historiskt sett var bete av vargar mer i samband med träning av hundar för vargjakt än offentlig underhållning. Vargar kunde ibland fångas, antingen i slutet av jakten eller i utställda fällor, och de sattes på av hundarna, vanligtvis som ett sätt att hjälpa dem att bemästra sin rädsla för djuret. När man tränar unga eller oerfarna hundar skulle vargen hamstras . Berättelser om hur vargar reagerar på att bli attackerade av hundar varierar, även om John James Audubon skrev att unga vargar i allmänhet visar undergivna beteenden, medan äldre vargar slåss brutalt.
En av de tidigaste registrerade incidenterna med vargbete inträffade under ett av de romerska inbördeskrigen . Dacierna , i hopp om att dra fördel av Roms division, pressade sin hövding Scorlyo att starta en offensiv . Scorlyo tog med sig flera hundar till stadens torg, som omedelbart började slåss mot varandra. En tillfångatagen varg fördes dock in, till vilken hundarna upphörde med sina strider och anföll den. Genom detta avsåg Scorlyo att lära sitt folk att vilket krig en nation än hade inom sig, så skulle den alltid stå fast i att attackera en utomstående. Däremot kan vargar vara extremt farliga motståndare för hundar, även när de är i undertal. Ludvig XIII av Frankrike skaffade en gång en gammal varg och satte sina bästa hundar på den tre åt gången. Vargen lyckades döda tolv av dem utan att få några allvarliga skador. Kampstilarna för vargar och hundar skiljer sig markant; medan hundar vanligtvis begränsar sig till att attackera huvudet, nacken och axeln, kommer vargar att i större utsträckning använda kroppsblock och attackera extremiteterna på sina motståndare. Theodore Roosevelt skrev en gång att han betraktade en stor mastiff som en match för en varg endast om den senare var en ung eller underdimensionerad Texas-varg , även om han medgav att även om hunden var den tyngre av de två, skulle dess tänder och klor vara väldigt mycket mindre, svagare och dess hud mindre seg.
