Tunneln (novell)

Första upplagan, 1952

"Tunneln" är en novell från 1952 av Friedrich Dürrenmatt . Den tillhör Dürrenmatts viktigaste verk och är en klassiker bland de surrealistiska novellerna. I början av berättelsen parodierar Dürrenmatt Thomas Mann . Den första meningen är väldigt lång och kapslad. Dessutom sitter Dürrenmatts elev i ett tåg och gillar cigarrer – precis som den unge mannen i Det magiska berget (Der Zauberberg) .

Synopsis

Huvudpersonen är en 24-årig student, en tjock och cigarrrökande enstöring, som går ombord på sitt vanliga tåg för att nå sitt universitet, men överraskande nog tar inte tunneln slut när tåget går in i en mycket liten tunnel. Mörkret fortsätter i tio minuter, femton minuter, tjugo minuter. Eleven blir nervös, men de andra passagerarna är lugna, eftersom de inte ser (eller vill inte se) den förestående katastrofen. Eleven hittar tågkonduktören och frågar honom om vad som händer med tåget. Konduktören är till en början undvikande, men leder så småningom eleven till loket som är tomt. Konduktören berättar för studenten att ingenjören redan hoppade när han insåg vad som hände med tåget. Efter ett misslyckat försök att dra i nödbromsen blir tåget snabbare och snabbare och tippar ner i en avgrund. Slutligen är tåget på väg helt vertikalt och den fallande studenten landar på frontglaset på det fortfarande fallande loket, där han girigt stirrar in i det kommande mörkret. Tågkonduktören, som alltid bryr sig om plikt, frågar vad de ska göra, men eleven svarar: ”Ingenting (...) Gud lät oss falla. Och nu ska vi komma över honom." Senare förkortade Dürrenmatt slutet. I den andra versionen, som först publicerades 1978, utelämnas de två sista meningarna (en mening i det tyska originalet: "Gott ließ uns fallen, und so stürzen wir denn auf ihn zu") och berättelsen avslutas med ordet "Ingenting" .

Tolkning

Racertåget kan tolkas som varje liv som oundvikligen närmar sig en katastrof (döden, det okända). Terror kan bryta in i ett liv utan förvarning, och människorna gömmer sig bakom banalitet. Den sista meningen i berättelsen tolkar denna terror som Guds vilja, men det gör inte skräcken tydligare.

En annan tolkning är att berättelsen är en social kommentar om samhällets okunnighet inför en överhängande katastrof, eftersom människor sätter otvivelaktigt förtroende för ledare utan att bry sig om vart de leds. Den sista meningen som eleven säger kommenterar den yttersta auktoritetsfigurens fall, Gud, och hur att lita på falskt konstruerad auktoritet bara kommer att resultera i samhällets undergång.

Litteratur

• "Die schönsten Kurzgeschichten aus aller Welt", Band 2, Verlag Das Beste 1976, S.724-733