S v Vika
| S v Vika | |
|---|---|
| Domstol | Eastern Cape High Court, Grahamstown |
| Fullständigt ärendenamn | S v Vika |
| Bestämt | 27 maj 2010 |
| Citat(er) | 2010 (2) SACR 444 (EKG); CA&R316/2009 |
| Domstolsmedlemskap | |
| Domare sitter | Roberson J och Pienaar AJ |
| Fall åsikter | |
| Beslut av | Roberson J |
| Nyckelord | |
| Dom, Föreskriven dom, Minimipåföljd, Åtalsrapport, Väsentliga och tvingande omständigheter, Obegiftning, Mord, Mordförsök, Personliga omständigheter, Missvisning, Avskräckning | |
S v Vika , ett viktigt mål inom sydafrikansk straffrätt, behandlades den 12 maj 2010. MM Xozwa, på uppdrag av Justice Centre, Grahamstown, infann sig för klaganden; H. Obermeyer (DPP, Grahamstown) dök upp för staten. Målet var ett överklagande av dom som dömts ut i en regional domstol.
Fakta
Klaganden dömdes i en regional domstol för två fall av brott mot 1 § första stycket i strafflagsändringslagen. De förbjudna handlingar som utgjorde överträdelserna var mord (på en Batandwa Ndalase) respektive mordförsök (på en Sandasile Nxiki). Beträffande lämpligt straff tillämpade magistraten bestämmelsen att ett överträdelse av 1 § 1 mom. kunde medföra samma påföljd som det som skulle kunna utdömas för själva den olagliga gärningen. Han fann att det inte förelåg några väsentliga och tvingande omständigheter som skulle motivera ett straff på mindre än de femton års fängelse som föreskrivs i 51 § andra stycket i lagen om ändring av strafflagen, och fortsatte med att döma ut det straffet och behandlade de två åtalspunkterna som ett.
Argument
Klaganden överklagade domen med motiveringen:
- att ingen hänvisning hade gjorts i åtalsanmälan till bestämmelserna i strafflagsändringslagen; och
- att domen var häpnadsväckande olämplig.
Dom
High Court, efter att ha reserverat dom, ansåg att det framgick av adressen till klagandens juridiska ombud vid domen att hon hade varit medveten om tillämpligheten av bestämmelserna om minimistraff. Hon hade hävdat att det förelåg betydande och tvingande omständigheter och hade inte blivit förvånad över tingsrättens tillämpning av dessa bestämmelser. Avsaknaden av hänvisning därtill i åtalsanmälan hade följaktligen inte gjort rättegången orättvis.
Tingsrätten hade i sin dom om straff inte nämnt klagandens personliga förhållanden, utan behandlat enbart brottens allvar. Magistraten tycktes för High Court inte ha insett skillnaden mellan de brott som klaganden hade dömts för och brotten mord och mordförsök. Dessa utgjorde felaktigheter som berättigade Högsta domstolen att ingripa i straffet. Klaganden hade ett rent register. Hans anställning, för vilken han sökte högre kvalifikationer, tillsammans med hans stöd till sin familj, visade att han var en användbar och ansvarsfull samhällsmedlem. Å andra sidan hade hans agerande fått allvarliga konsekvenser, inklusive våldsamma förluster av liv. Det var också en hög förekomst av alkoholrelaterade övergrepp i samhället. Det låg i samhällets intresse att domstolarna skulle döma ut straff som skulle avskräcka den sortens beteende. Ett fängelsestraff, fann domstolen, var det enda lämpliga. Det framgick emellertid av en övervägande av tidigare fall att avsevärt lägre straff utdömdes än vad som skulle ha blivit om den eller de berörda tilltalade hade dömts för de bakomliggande förbjudna gärningarna. In casu var ett straff på sju års fängelse på det första åtalet och fyra år på det andra lämpligt. Eftersom de två brotten hade varit nära sammanlänkade i tid och omständighet bör straffen löpa samtidigt.
Överklagandet bifölls således: Straffet på femton års fängelse upphävdes och ersattes med ett på sju års och fyra års fängelse, löpande samtidigt.
Se även
Böcker
- Jutas stadgar för Sydafrika 2009/10 vol 1.
Fall
- S mot Cunningham 2004 (2) SACR 16 (E).
- S v D 1995 (2) SACR 502 (C).
- S v Ingram 1999 (2) SACR 127 (W).
- S v Maki 1994 (2) SACR 414 (E).
- S v Ndlovu 2003 (1) SACR 331 (SCA); [2003] 1 Alla SA 66.
- S v Pietersen 1994 (2) SACR 434 (C).
- S v Vika 2010 (2) SACR 444 (EKG).
Stadgar
- Criminal Law Amendment Act 1 från 1988.
- Criminal Law Amendment Act 105 från 1997.