Robinson mot Kilvert
| Robinson mot Kilvert | |
|---|---|
| Citat(er) | (1889) LR 41 ChD 88 |
Robinson v Kilvert (1889) LR 41 ChD 88 är ett engelskt skadeståndsrättsligt mål rörande olägenheter . Den behandlar det som ibland kallas frågan om en "känslig skadelidande".
Fakta
En hyresvärds källare höll en temperatur på 80 °F (27 °C) för sin verksamhet, och värmen påverkade en hyresgästs papperslagerverksamhet på en våning ovanför.
Dom
Rätten ansåg att hyresgästen inte hade något gottgörelse eftersom hyresvärden var en rimlig brukare av sin fastighet.
Bomull LJ
Detta är ett överklagande från käranden av en dom från rektor i länet Palatine som har ogillat hans talan. Käranden upptar, som hyresgäst till Svarande, bottenvåningen i ett lager i Manchester. Sedan arrendet beviljats började svarandena, som i sin verksamhet behöll källaren nedanför det till käranden överlåtna rummet, att bedriva tillverkning av papperslådor, som krävde värme och torr luft. De satte därför upp rör för att värma upp sin källare. Värmen gick upp till golvet i målsägandens rum och påverkade i viss mån hans verksamhet, som var en återförsäljare av garn och papper. Bevisningen tycks styrka att värmen skadar kärandens lager av brunt papper genom att torka det och hindra det från att öka i vikt. Rektor ansåg att käranden hade lidit en betydande skada men ansåg att Svarandena inte var ansvariga.
Målet framfördes huvudsakligen till rektor med motiveringen att svarandena hade lämnat en underförstådd garanti för att lokalerna var ändamålsenliga för ett garn- och papperslager och att allt som svarandena gjorde som gjorde dem olämpliga för det var ett undantag från deras bidrag. Rektor ansåg enligt min mening med rätta att det inte fanns någon sådan underförstådd garanti. Före oss har målet vilat på andra och mer hållbara grunder. Det argumenterades först som ett fall av olägenhet. Nu är värmen inte överdriven, den stiger inte över 80ø vid golvet, och i själva rummet är den inte alls så stor, Om en person gör det som i sig är skadligt, eller som stör den vanliga användningen och njutningen av en grannes fastighet, det är en olägenhet. Men inget fall har åberopats där det att göra något som inte i sig är skadligt har ansetts vara en olägenhet, såvida det inte inkräktar på den vanliga livsnjutningen eller den vanliga användningen av egendom för bostads- eller affärsändamål. Det skulle, enligt min mening, vara fel att säga att det att göra något som inte i sig är skadligt är en olägenhet eftersom det skadar viss handel i den angränsande fastigheten, även om det inte skulle skada någon vanlig handel som bedrivs där, och inte störa den vanliga livsnjutningen. Här framgår att vanligt papper inte skulle skadas av vad Svarandena gör, utan endast ett visst slags papper, och det är inte visat att det finns värme som gör att arbetarna i kärandens lokaler är obehagliga. Jag anser därför att käranden inte har rätt till lättnad på grund av att det som svarandena gör är till besvär.
Sedan gjordes gällande att det förelåg ett underförstått avtal mellan hyresvärdarna och hyresgästen, varav svarandenas förfarande är ett brott. Det påstådda avtalet är att svarandena inte skulle göra något för att störa kärandens handel. För att nu avgöra i vilket underförstått kontrakt svarandena kan anses ha ingått, måste vi överväga vad som var känt för dem när de hyrde ut fastigheten. De visste otvivelaktigt att käranden tog det för sin verksamhet som garn- och pappershandlare, men det är inte visat att de visste något om hans affärer med någon speciell pappersklass. Ett fall påstods angående skada på silkespapper, men bevisen kunde inte fastställa det, det fanns inga bevis för att värmen hade skadat det, och det fanns tillräckliga bevis för att visa att värmen i det här rummet inte skulle skada vanliga typer av papper . De tilltalade är inte pappershandlare och kan inte antas ha vetat, eftersom det inte är allmänt känt, att en sådan grad av värme skulle skada denna typ av papper, och det skulle enligt min mening vara fel att antyda ett kontrakt från deras sida att inte göra något som skulle höja temperaturen i denna utsträckning. Käranden såg pannan i källaren, och om han ville ha en temperatur som inte skulle stiga över luftens naturliga temperatur, borde han ha förhandlat om ett villkor i sitt hyreskontrakt att inget skulle göras i källaren som skulle höja temperaturen på hans golv. Han bad att få en kamin in i sitt rum, vilket skulle ge de tilltalade att förstå att det inte var nödvändigt för honom att ha luften i sitt naturliga tillstånd. Enligt min åsikt finns det därför inget sådant underförstått kontrakt som käranden hävdar, och han har inte rätt att klaga på vad svarandena gör. Han måste försöka om han inte kan hindra den varma luften från att komma in genom golvets hål.
Lindley LJ
Jag har kommit fram till samma slutsats som rektor även om jag inte riktigt håller med honom om hur man kommer fram till det. Han grundade sin bedömning huvudsakligen på frånvaron av något underförstått förbund om att egendomen var lämplig för det syfte för vilken den togs, eftersom käranden först hade vilat sin sak på innebörden av ett sådant förbund. För oss har käranden framfört sin talan bättre; nämligen för det första på den grunden att vad de tilltalade gör utgör olägenhet; för det andra på grund av att vad de tilltalade gör är ett brott mot ett underförstått förbund om tyst njutning, varvid lokalerna, som han hävdar, är lämpliga för det ändamål för vilket de hyrts ut och görs olämpliga för det genom handling av hyresvärdarna; och för det tredje, vilket egentligen kommer till samma sak, att arrendatorerna genom sina handlingar avviker från sitt eget bidrag.
Vad gäller frågan om olägenheter värmer hyresvärdarna upp luften i sin källare för att höja temperaturen i målsägandens rum. Det finns inga bevis som visar att värmen är sådan att den stör bekvämligheten för kärandens arbetstagare, men det finns bevis som visar att den skadar en sorts papper som säljs av käranden och därför i viss mån stör hans användning av den nedlagda egendomen. Käranden hävdar att detta skapar ett fall av olägenhet, och han förlitar sig på Cooke v. Forbes Law Rep. 5 Eq. 166, i huvudanteckningen till vilken det är föreskrivet att
"Det är inget svar på ett klagomål från en tillverkare om en olägenhet för hans handel, att säga att skadan bara känns på grund av tillverkningens känsliga natur."
Men den huvudanteckningen går för långt, längre än vad fallet motiverar. De åtalade där hällde svavelhaltigt väte i luften, en gas av kränkande och skadlig karaktär. Nu, om en man häller gas av den beskrivningen i atmosfären, gör han det på egen risk, och det kan mycket väl vara så att han är ansvarig för eventuell skada som den åsamkar en granne, även om sådan skada inte skulle uppstå om grannens tillverkning var inte av en känslig beskrivning. Men det är en mycket stor skillnad mellan att förgifta atmosfären med svavelhaltigt väte och att göra något som inte i sig är skadligt, och som gör grannfastigheten inte sämre för något av de vanliga handelsändamålen.
Sedan när det gäller brott mot ett underförstått avtal för tyst njutning. Vi har här ett avtal om ett hyresavtal som inte innehåller något som visar att varor som kräver något särskilt skydd skulle förvaras i lokalerna. Bandy v. Cartwright 8 Ex. 913 visar att under en villkorlig bortgång finns det ett underförstått förbund för tyst njutning. Hyresvärdarna här är inte fria att göra något som gör fastigheten olämplig för det ändamål för vilket den är upplåten. Omfattningen av driften av ett förbund för tyst njutning har utvidgats av de senare myndigheterna. I Sanderson v. Mayor of Berwick-upon-Tweed 13 QBD 547, 551. Lord Justice Fry, när han avkunnade domen från appellationsdomstolen, säger: "När vi kom till denna slutsats har vi inte förlorat observationerna om arten ur sikte. av ett sådant förbund som ingicks av Willes, J., i Dennett v. Atherton Law Rep. 7 QB 316, 326, 327. Men det förefaller oss i varje fall vara en sakfråga om den tysta njutningen av landet har eller inte har avbrutits; och där den ordinarie och lagliga njutningen av det förstörda landet avsevärt störs av uthyrarens handlingar eller de som lagligen gör anspråk under honom, tycks förbundet för oss vara brutet, även om varken äganderätten till marken eller besittningen av marken kan påverkas på annat sätt.” Denna doktrin är före de äldre myndigheterna, men jag accepterar den, och om effekten av vad Svarandena gör hade varit att göra kärandens rum olämpligt för förvaring av papper borde jag ha varit beredd att anse att det förelåg ett brott. Men bevisen saknar det – det visar inte att rummet är gjort olämpligt för ett papperslager – utan bara att det är gjort olämpligt för att lagra en viss typ av papper. Om en hyresgäst nu vill ha extraordinärt skydd för en viss bransch måste han förhandla om det i sitt hyresavtal. Jag anser därför att rektor kom fram till ett korrekt resultat.
Lopes LJ
Jag är av samma åsikt. Jag tror att målsäganden inte kan klaga på vad som görs som olägenhet. En man som bedriver en synnerligen ömtålig handel kan inte klaga på att den skadas av att hans granne gör något lagligt på hans fastighet, om det är något som inte skulle skada annat än en synnerligen ömtålig handel. Cooke v. Forbes har avyttrats av Lord Justice Lindley. I förevarande mål har svarandena inte visat sig ha gjort något som skulle skada en vanlig handel och kan enligt min mening inte hållas ansvariga på grund av olägenhet. När det sedan gäller påståendet att svarandena har brutit en underförstådd överenskommelse om att inte göra något som gör fastigheten olämplig för det ändamål för vilket den hyrts ut, måste vi se till vad svarandena vid tidpunkten för uthyrningen visste om syftet med som den nedlagda egendomen skulle användas. De visste att det skulle användas till ett papperslager, men de visste inte att det skulle användas för förvaring av ett slags papper som skulle skadas om temperaturen höjdes över luftens naturliga temperatur. Om varorna som skulle förvaras önskat det särskilda skyddet borde käranden ha förhandlat om det. Jag håller därför med om att överklagandet skall ogillas.