Progress Property Co Ltd mot Moorgarth Group Ltd

Progress Property Co Ltd mot Moorgarth Group Ltd
Domstol	Storbritanniens högsta domstol
Citat(er)	[2010] UKSC 55
Fallhistorik
Tidigare åtgärd(er)	[2009] EWCA 629
Fall åsikter
Lord Walker, Lord Mance
Court medlemskap
Domare sitter	Lord Phillips (president) Lord Walker Lord Mance Lord Collins Lord Clarke
Nyckelord
Avkastning av kapital

Progress Property Co Ltd v Moorgarth Group Ltd [2010] UKSC 55 är ett brittiskt bolagsrättsligt fall som rör de omständigheter under vilka en transaktion till ett undervärde skulle anses vara en otillåten avkastning av kapital.

Fakta

Tradegro Ltd, som ägde cirka 75 % av Progress Properties, gick med på att sälja sitt aktieinnehav i Progress till P, som ägde de övriga 25 %. Det var ett villkor för det avtalet att Tradegro Ltd skulle få Progress Properties att överföra, enligt ett separat försäljningsavtal, sitt aktieinnehav i YMS Properties Ltd, ett dotterbolag till Progress Properties, till Moorgarth Group Ltd, ett dotterbolag till Tradegro Ltd. tidpunkten för försäljningen av YMS Ltd var dess säljare och dess köpare båda under kontroll av T Ltd. Nu ledda av dess nya ledning hävdade Progress Properties att överföringen av dess aktieinnehav i YMS Ltd till Moorgarth hade varit till ett brutto undervärde och så var ultra vires och olagligt som en otillåten avkastning av kapital. Den begärde återlämnande av aktierna eller ersättning. Det accepterades dock att direktören, Mr Moore, som upphandlade försäljningen, agerade på uppdrag av både Progress och Moorgarth, verkligen hade trott att försäljningen var till marknadsvärde.

Domaren ansåg att även om man antog att försäljningen av YMS Ltd hade varit undervärderad, var det en verklig försäljning, inte ultra vires och inte en otillåten distribution av Progress tillgångar. Hovrätten avslog Progress överklagande och ansåg att försäljningen var en intra vires för ett ändamålsenligt syfte även om den hade varit undervärderad.

Dom

Högsta domstolen avslog återigen överklagandet och ansåg att transaktionen var sund eftersom den i efterhand, även om det var en extremt dålig affär i efterhand, förhandlades i god tro och på armlängds avstånd. Domstolens uppgift är att undersöka det verkliga syftet och innehållet i den omtvistade transaktionen genom att undersöka alla relevanta fakta, inklusive sinnestillstånden hos de personer som agerar på företagets vägnar, även om det alltid är möjligt att transaktioner kan vara olagliga oavsett direktörernas sinnestillstånd. Följaktligen var transaktionen varken ultra vires eller en olaglig kapitalnedsättning. Lord Walker gav den ledande domen.

24. Den väsentliga frågan är alltså hur PPC:s försäljning av sitt aktieinnehav i YMS ska karakteriseras. Det är så det uttrycktes av Sir Owen Dixon CJ i Davis Investments Pty Ltd v Commissioner of Stamp Duties (New South Wales) (1958) 100 CLR 392, 406 (ett mål om en företagsrekonstruktion genomförd till bokfört värde där High Court i Australien var delade i vad som i slutändan var en fråga om konstruktion av en stämpelskattestadga). Samma uttryck användes av Buxton LJ i MacPherson v European Strategic Bureau Ltd [2000] 2 BCLC 683, paragraf 59. Den biträdande domaren ställde sig inte (eller svarade på) den exakta frågan. Men han (i punkterna 39–41) avvisade helt och hållet det påstående som gjordes för PPC:s räkning att det föreligger en olaglig avkastning av kapital "när bolaget har ingått en transaktion med en aktieägare som resulterar i en värdeöverföring som inte täcks av utdelningsbar" vinst, och oavsett syftet med transaktionen". En obevekligt objektiv regel av det slaget skulle vara förtryckande och ogenomförbar. Det skulle tendera att tvivla på varje transaktion mellan ett företag och en aktieägare, även om den förhandlades på armlängds avstånd och i fullkomlig god tro, närhelst företaget med facit i hand visade sig ha blivit betydligt sämre av transaktionen.

25. I hovrätten utvecklade Mummery LJ ställföreträdarens tankegång till en mer avrundad slutsats (punkt 30):

"I detta fall noterade biträdande domaren att det hade accepterats av PPC att försäljningen ingicks i tron ​​från direktörens sida, Mr Moore, att det överenskomna priset var till marknadsvärdet. Under dessa omständigheter fanns det ingen kännedom om eller avsikt att aktierna skulle avyttras till ett undervärde. Det fanns ingen anledning att tvivla på äktheten av transaktionen som en kommersiell försäljning av YMS1-aktierna. Detta var fallet, även om det visade sig att försäljningspriset var beräknat på basis av av värdet av fastigheterna som missförstods av alla berörda."

26. I sitt försök att undergräva denna slutsats hävdade Collings QC (för PPC) kraftfullt att ett objektivt förhållningssätt är nödvändigt. Samma allmänna linje tas i en nyligen publicerad artikel av Dr Eva Micheler som kommenterade hovrättens beslut, "Disguised Returns of Capital – An Arm's Length Approach", [2010] CLJ 151. Denna intressanta artikel hänvisar till ett antal fall som inte citeras till denna domstol eller till domstolarna nedan, och argumenterar för vad författaren kallar en armlängds ansats.

27. Om det fanns ett tydligt val mellan ett subjektivt och ett objektivt förhållningssätt, skulle det minst otillfredsställande valet vara att välja det senare. Men i fall av detta slag är domstolens verkliga uppgift att undersöka det verkliga syftet och innehållet i den omtvistade transaktionen. Det kräver en undersökning av alla relevanta fakta, som ibland inkluderar sinnestillståndet hos de människor som orkestrerar företagets verksamhet.

28. Ibland är deras sinnestillstånd totalt irrelevanta. En utdelning som beskrivs som en utdelning men som faktiskt betalas ut ur kapital är olaglig, hur tekniskt felet än är och hur välmenande de styrelseledamöter som betalade ut den. Detsamma gäller en betalning som vid analys motsvarar en utdelning, såsom de ovanliga fallen (som nämns av Dr Micheler) av In re Walters' Deed of Guarantee [1933] Ch 321 (fordran från garanten för preferensutdelningar) och Barclays Bank plc mot British & Commonwealth Holdings plc [1996] 1 BCLC 1 (skadeståndsanspråk för avtalsbrott mot ordningen för inlösen av aktier). Där det finns en utmaning mot korrektheten av en styrelsearvode är testet objektivt (Halt Garage), men sannolikt i praktiken föremål för vad som i ett nyligen skotskt fall har kallats en "marginal of appreciation": Clydebank Football Club Ltd v . Steedman 2002 SLT 109, paragraf 76 (diskuteras ytterligare nedan). Om en kontrollerande aktieägare helt enkelt behandlar ett företag som sin egen egendom, som den dominerande byggmästaren gjorde i In re George Newman & Co Ltd [1895] 1 Ch 674, är hans sinnestillstånd (och hans meddirektörers) irrelevant . Det spelar ingen roll om de medvetet bröt mot sina plikter eller bara bedrövligt okunniga om sina plikter. Det de gör är tillräckligt för att fastställa transaktionens olagliga karaktär.

29. Deltagarnas subjektiva avsikter är dock ibland relevanta, och en fördelning förklädd som en kommersiell transaktion på armlängds avstånd är paradigmexemplet. Om ett företag säljer till en aktieägare till ett lågt värde tillgångar som är svåra att värdera exakt, men som är potentiellt mycket värdefulla, kan transaktionen kräva en noggrann granskning, och företagets ekonomiska ställning, och styrelseledamöternas faktiska motiv och avsikter. kommer att vara mycket relevant. Det kan finnas frågor att ställa om företaget var under ekonomisk press som tvingade det att sälja vid en olämplig tidpunkt, vilka råd som togs, hur marknaden testades och hur villkoren för affären förhandlades fram. Om slutsatsen är att det var en äkta armslängdsaffär så kommer den att stå kvar, även om det i efterhand kan tyckas ha varit ett dåligt fynd. Om det var ett otillbörligt försök att utvinna värde under sken av en armslängdsförsäljning, kommer det att anses vara olagligt. Men båda slutsatserna kommer att bero på en realistisk bedömning av alla relevanta fakta, inte bara en retrospektiv värderingsövning isolerad från alla andra förfrågningar.

30. Pretension är ofta ett tecken på dåligt samvete. Varje försök att klä ut en transaktion som något annat än vad det sannolikt kommer att väcka misstankar. I Aveling Barford fanns det misstänkta faktorer, såsom Dr Lees överraskande bevis för att han var okunnig om Humberts värdering, och den tvivelaktiga äktheten av dokumentet "överdrivet". Men i slutändan var skillnaden mellan värderingarna och försäljningspriset för marken tillräcklig i sig för att försäkra Hoffmann J att transaktionen inte kunde bestå.

31. Rätt tillvägagångssätt illustreras enligt min mening väl av Lord Hamiltons noggranna bedömning i Clydebank Football Club Ltd v Steedman 2002 SLT 109. Det är ett exempel på de problem som kan uppstå med fotbollsklubbar som ägs av aktiebolag, där vissa små aktieägare ser klubben som i huvudsak ett samhällsföretag, och andra mer kommersiellt sinnade aktieägare är oroade över vad de ser som underutnyttjade lokaler mogna för lönsam ombyggnad. Fakta är komplicerade, och huvudfrågan gällde avsnitt 320 i Companies Act 1985 (bolagsstämmans godkännande av förvärv av icke-kontanta tillgångar av direktör eller närstående). Men domaren behandlade också ett krav enligt paragraf 263 (olaglig distribution). Han ansåg att försäljningen av klubbens övergivna mark i Kilbowie Park, och en annan plats som ursprungligen köptes under en misslyckad plan för en ny mark, var en verklig försäljning på armlängds avstånd även om den genomfördes till ett pris £165 000 lägre än värdet som slutligen fastställdes av domstolen efter att ha hört sakkunnig bevisning. I paragraf 76 sa Lord Hamilton:

"Det är också uppenbart, enligt min mening, att en ren aritmetisk skillnad mellan det vederlag som ges för tillgången eller tillgångarna och den eller de siffror som den eller de värderas till i efterföljande förfaranden i efterhand inte i sig innebär att det har förekommit en Om transaktionen verkligen är tänkt och genomförd som ett utbyte mot värde och skillnaden som slutligen hittas inte återspeglar en betalning "uppenbart bortom varje möjlig försvarlig belöning för den för vilken den påstås betalas", ger inte upphov till en börs "till ett brutto undervärde" och i övrigt inte är orimligt stor, kommer det inte i någon mån att bli en "utklädd kapitalavkastning". Vid bedömningen av vederlagets tillräcklighet kan en marginal för uppskattning lämpligen tillåtas."

Orden som citeras av Lord Hamilton är från Halt Garage och Aveling Barford.

32. I paragraf 79 sade Lord Hamilton:

"Det är uppenbart, enligt min mening, att styrelseledamöter endast är ansvariga om det är fastställt att de vid genomförandet av den olagliga utdelningen brutit mot sina förtroendeplikter (eller möjligen mot avtalsförpliktelser, även om det inte förekommer i detta fall). Huruvida de har brutit mot detta eller inte kommer att involvera överväganden inte bara om huruvida styrelseledamöterna vid den tidpunkten visste att det de gjorde var olagligt eller inte, utan också om deras kunskapsläge vid den tidpunkten om de väsentliga fakta. Vid granskning av de dåvarande myndigheterna Vaughan Williams J i Re Kingston Cotton Mill Co (No 2) sade vid [1896] 1 Ch, s347: 'I inget av [de citerade fallen] kan jag finna att styrelseledamöter hölls ansvariga såvida inte betalningarna gjordes med verklig vetskap om att bolagets medel förskingrades eller med kännedom om de fakta som fastställde förskingringen.' Även om detta mål gick till hovrätten, var denna aspekt av beslutet inte ifrågasatt (se [1896] 2 kap 279)".

Jag håller med om båda dessa avsnitt.

33. I detta fall finns det samtidiga slutsatser att försäljningen av YMS1 till Moorgarth var en verklig kommersiell försäljning. Motsatsen har inte åberopats eller framförts till Moore i korsförhör. Jag skulle avslå detta överklagande.

Lord Mance och Lord Clarke fällde samstämmiga domar. Lord Phillips och Lord Collins kom överens.

Se även

• brittisk bolagsrätt

Anteckningar

• E Micheler, 'Disguised Returns of Capital – An Arm's Length Approach' [2010] Cambridge Law Journal 151