Pfinzing slott
Pfinzing Castle eller Mornek Castle är ett av tre bevarade slott i Nürnbergs patriciate i Feucht , tillsammans med Tucherschloss och Zeidlerschloss. Slottet har ägts och används av köpstaden Feucht sedan 1988. Konserter och konstutställningar hålls i entréhallen.
Historia
Även om lokala historiker har misstänkt en ministerplats på denna plats så tidigt som på 1200-talet, har Pfinzing-slottet bara bevisats sedan 1400-talet. År 1469 nämndes Ludwig Pfinzings gods när han sålde sina Feuchter-gods till den kejserliga staden Nürnberg . Nürnberg- patriciern hade förvärvat godsen genom sitt äktenskap med en Waldströmerkvinna 1455. Familjen Waldström, som under en tid innehade den kejserliga jägmästarens värdighet, hade redan på 1300-talet förvärvat flera Feuchtergods.
Kort efter förvärvet sålde Nürnbergrådet herrgården till rådskonsuln Dr Sebald Müller, som ägde den till sin död 1495. Under hans ättlingar blev slottet Pfinzing tillsammans med byn Feucht ett offer för kriget i tronföljden av Landshut 1504. Det var inte förrän strax före 1520 som Gabriel Nützel, som också ärvde "Slottet i den kartusiska dammen", förvärvade de brända ruinerna, men överlät dem till en Bernhard Glotz. Den nye ägaren ska ha börjat bygga om strax efter sitt köp: 1521 talas det redan om "Glotz nybyggda hus och herrgård". Men redan 1530 såldes den till Nürnbergborgaren Hanns Pfann och hans styvson Christof Mordeisen och först kort därefter till Kaspar Koberger.
Koberger upplevde den andra förstörelsen av sätet i andra markgrevekriget den 16 maj 1552. 1557 bad Koberger rådet att få sälja " Burgstall " med ruinerna av branden. Köpare var patriciern Georg Tetzel, född 1529, som gifte sig 1558 och tydligen genomförde återuppbyggnaden av slottet Pfinzing under det följande decenniet. Datumet 1568 på ett vapen på första våningen dokumenterar sannolikt slutförandet av byggnadsprojektet.
1585 sålde Georg Tetzel det nya slottet till Anton Pfann och Alexander Rosenthaler, uppenbarligen fastighetsspekulanter, som sålde det 1586 till köpmannen Eustachius Unterholzer. Han testamenterade den senare till sin son med samma namn, som 1616 följdes av sin sonson Tobias Unterholzer. Under trettioåriga kriget fick han gång på gång stå ut med att herrgården ockuperades, plundrades och inredningen revs. Efter Tobias Unterholzers död sålde väktarna för hans fortfarande omyndige son sätet 1650 till Friedrich Otto Freiherr von Herberstein [ som som protestant hade tvingats lämna sitt hemland Kärnten . Baronen befann sig emellertid i så svåra ekonomiska förhållanden att han till stor del var skyldig köpeskillingen. Godset återgick därför till familjen Unterholzer efter visst rättsligt bråk.
År 1677 köpte den kejserliga staden Nürnberg herrgården igen efter att Eustachius Karl Unterholzer inte lyckades hitta en köpare från Nürnberg. År 1682 övertog riksrådet doktor Christoph Gottlieb Scheurl von Defersdorf egendomen. Han lät riva två torn på försvarsmuren, det ena på Steingasse och det bakre på Schlosswiese. På den tiden fanns även en trädgårdsmästarbostad och en portbyggnad i närheten av herrgården samt olika jordbruksekonomibyggnader. År 1712 byggdes små bodar för förvaring av tobak och foder på marken av de två tidigare murtornen.
Efter rådmannens bortgång följde Christoph Gottlieb Scheurl den yngre 1713, Karl Wilhelm 1764 och åter en Christoph Gottlieb Scheurl von Defersdorf 1793. Då hade redan namnet "Schloss Mornek" förekommit för sätet. Enligt Wilhelm Schwemmers forskning var två motsägelsefulla förklaringar till ursprunget till det yngre slottsnamnet i omlopp: Å ena sidan ska Georg Tetzel ha döpt sin nya byggnad till Schloss Mornek, medan enligt en annan berättelse var en böhmisk köpman Morne bodde en gång i slottet.
Sätet blev kvar hos familjen fram till Christoph Gottlieb Scheurls död 1823. Därefter övergick det till hans dotter, som hade gift sig med postexpeditören David Friedrich Wild, och kort därefter till sonsonen Gottlieb Friedrich Wild, som sålde herrgården till Magdalena Schwemmer 1847. Flera spekulativa ägarbyten följde tills Georg Konrad och Barbara Elise Schmidt förvärvade godset 1876. Deras dotter Helena och svärsonen Friedrich Scherrbacher tog över det 1887 och inrättade en liten fabrik i slottet. Omkring 1900 var Scherrbacher dock tvungen att ansöka om konkurs och genom tvångsförsäljning förvärvade Nürnbergstuckaturaffären Otto Schier fastigheten. Företaget bytte snart bort herrgården mot en egendom i Nürnberg, och återigen följde många ägarbyten. 1943 förvärvade rymdpionjären Hermann Oberth herrgården. 1988 såldes den till köpstaden Feucht som omedelbart lät genomföra en renovering.
Herrgården byggd av Georg Tetzel har inhägnader av sandstensblock. På första våningen fanns i tidigmodern tid en stor kullerstenshall, ett mejeri och ett fruktvalv. På andra våningen fanns två salonger och två kammare och ett kök, en annan hall låg med en stor Soller (förgård) och två kamrar på andra våningen. Ovanför ingången till huset på insidan, två vapen med dateringen 1568 till minne av byggmästaren Georg Tetzel, hans första hustru Barbara Fütterer och den andra, Magdalena Pfinzing. 1682 innehöll den muromgärdade borggården ännu ett enplanshus för portvakten, en brunn, ett tvåvånings uthus med lägenheter, ett trädgårdshus, slottsstallet och stallet.
Från 1943 till 1988 tillhörde slottet familjen Oberth. Under Hermann Oberths livstid inrymde slottets första våning redan ett Hermann Oberth Space Museum, som nu ligger i ett uthus.
Se även
Litteratur
- Konrad Bedal: Fachwerk vor 1600 in Franken. Eine Bestandsaufnahme . (= Schriften und Kataloge des Fränkischen Freilandmuseums des Bezirks Mittelfranken Bd. 49). 1. Auflage. Imhof Verlag, Bad Windsheim-Petersberg 2006, ISBN 3-86568-093-3, S. 248.
- Volker Alberti, Toni Boesch, Horst Holz: Burgen und Schlösser i Altdorf und Umgebung, Schwarzachtal – Adelssitze i Franken . Herausgegeben vom Stadtarchiv Altdorf, Altdorf 2004, ISBN 3-9809311-0-2, S. 77–81.
- Jörg Rainer Ruthrof: Nürnberger Herrensitze der Renaissance – Zur Typologie reichsstädtischer Herrschaftsbauten . Herausgegeben von der Altnürnberger Landschaft eV, Simmelsdorf 1999, S. 40.
- Werner Wilhelm Schnabel: Österreichische Exulanten in oberdeutschen Reichsstädten . (= Schriftenreihe zur bayerischen Landesgeschichte, Band 101). Beck Verlag, München 1992, ISBN 978-3-406-10682-8, S. 504.
- W. Fischer, K. Kiener: Das Pfinzingschloß – Seine Geschichte – Seine Geschichten. Zur Neueröffnung den 24 november 1989 . Feucht 1989.
- Wilhelm Schwemmer: Alt Feucht. Aus der Geschichte einer Marktgemeinde am Lorenzer Reichswald . (= Schriftenreihe der Altnürnberger Landschaft, Band 25). Verlag Korn und Berg, Nürnberg 1977, ISBN 3-87432-045-6, S. 41–47.