Ormars rímur

Ormars rímur är en isländsk ríma - cykel från 1400-talet , som berättar hur Ormarr Fraðmarsson dödar jätten Bjarkmar och hans farbröder Gyrðr och Atli. Därmed hämnas Ormarr sin far och vinner en brud och ett rike.

Ursprung och överföring

Rimur - cykeln bygger troligen på en förlorad, prosa fornaldarsaga . Samma material förekommer även i senare skandinaviska ballader. Den måste ha någon litterär koppling till Hervarar saga och Úlfhams rímur .

Dikten finns kvar i tre medeltida handskrifter, kopierade strax efter diktens komposition: Kollsbók, Staðarhólsbók (AM 604 d 4to), och Reykjavík, Stofnun Árna Magnússonar AM 146 a 8vo. Alla tros vara oberoende ättlingar från den förlorade arketypen. Den finns också kvar i ett antal senare manuskript.

Sammanfattning

Denna sammanfattning är baserad på Svend Grundtvigs .

Ríma I. Det fanns en kung av Gautland som hette Hringr. Han hade en dotter som hette Ása, vacker som solen och mycket väluppfostrad. I hans hushåll fanns en ung man som hette Ormarr, son till den berömda Fraðmarr (som föll i strid, till en okänd mördare). Den unge Ormarr uppfostrades av sin mammas bror Saxi och utmärkte sig bland andra i sin åldersgrupp. En dag satt kung Hringr vid sitt bord, när en jätte, arton alnar lång, kom in i hans sal med en klubba i handen. Han står mitt på golvet och ser sig omkring, medan domstolen sitter stum. Ingen hälsar på honom eller erbjuder honom en plats. Sedan ger han sig själv lov att sitta på en bänk och krossar tre av kungens krigare. Sedan äter och dricker han som ingen har sett förut. Han hälsar nu kungen, som frågar efter hans namn och uppdrag. "Jag heter Bjarkmarr", säger han, "och jag har kommit för att ge dig ett val mellan två saker: antingen att ge mig din dotter eller att möta mig i en duell". Kungen svarar och erbjuder sin dotter till vad som helst av hans krigare som kommer att bekämpa detta hatiska troll i hans ställe. Alla sitter tysta länge, för alla vet att han inte är någon match för jätten. Då svarar Bjarkmarr och säger "ja, så jag får väl välja kungen framför alla andra Gautar". Vid denna tidpunkt kan Ormarr, som suttit sorgset vid bytet, inte längre hålla sig och hoppar över kungens bord och ropar "Den vackra jungfrun har jag tänkt mig själv, och du, Bjarkmar, kommer att förlora ditt liv med mitt svärd. och vara mat åt hundar och korpar”. Jätten blir arg på detta tal, men håller sig tillbaka till nästa dag, då duellen ska äga rum.

Ríma II. Efter nattens fall, medan alla andra sover, går Ormarr ut till udden där hans fars gravhög ligger och säger "vakna far, och prata med din son!" Han frågar två gånger, utan resultat, och hotar sedan sin far, varvid jorden skakar och stenarna går sönder, och Ormarr ser sin döde far stå framför sig med svärd i hand. "Jag har legat länge i min hög, långt från folk", säger liket, "och ingen krigare var så djärv att han ville slåss mot mig". Ormarr svarar "en djävul har kommit in i landet, och jag måste vinna mig en brud. Därför, skulle du nu ge mig ditt goda svärd?" "Det är en svag begäran", säger liket: "du har redan massor av nya svärd som du kan använda." Ormarr svarar: "om du inte ger mig svärdet, så bryter jag in i gravhögen och skaffar det själv. Jag vill inte, men det vore synd om jag måste." Liket svarar: "inget bättre svärd finner du ovan jord, men inte ens det bästa vapnet kommer inte att rädda en man som är ödesbestämd att dö. Jag dödades i strid, och du kan inte få svärdet om du inte lovar att hämnas. min död". "Det ska jag göra", säger Ormarr, "så sant jag lever, om jag inte dör i försök, men du får säga mig vem som dödade dig." "Det var jätten Bjarkmarrs två farbröder, som du nu har att göra med", säger liket; "elva starka krigare anföll mig på en gång; nio föll för mitt svärd, men Gyrðr och Atli gav mig ett dödligt sår. Så ta svärdet, min son och arvinge. Krigare kallade mitt svärd Birtingr; nu är det ditt; jag bar det ofta , blodig, från slakten. Ingenstans hittar du ett bättre svärd; det blå bladet är så vasst att ingen kan försvara sig mot det." Ormarr tackar glatt sin far, som ger honom sin välsignelse i gengäld, och Ormar återvänder till hovet.

Ríma III. Nästa morgon förbereder sig Ormarr för strid. Kungens dotter är mycket rädd eftersom han måste slåss mot jätten, och alla känner att han är alltför ung för den fruktansvärda striden. Flodön där duellen måste äga rum är hård vid kungens slott. Ormarr är den första på scenen, men jätten kommer snart med buller och tjut som får himmel och land att skaka, stampar så hårt att han sjunker upp till knäet i jorden för varje steg. Ormarr är redo; jätten sågar luften med sin klubba; Ormarr hugger på honom med Birtingr och skär av båda benen och dödar honom. Nu återvänder unge Ormarr till slottet och hälsar kungen och tar emot Ása, som nu är hans brud. Han vill dock inte vila, eftersom han vill hämnas sin far. Kungen ger honom ett drakskepp tillsammans med en flotta på hundra. Han seglar ut, medan hans brud står och gråter på stranden. Ormarr har en lagom bris tills han ser en liten ö framför sig. Han hittar en stridsflotta för ankar och frågar vem som leder den. Han får veta att kaptenerna är två bröder, som aldrig tidigare besegrats i strid, vid namn Gyrðr och Atli. "Men vem är kapten för detta örlogsskepp, som kommer seglande hit?", frågar Ormarrs samtalspartner, och han säger: "Ormarr den unge, Bjarkmarrs dräpare". Bröderna får snabbt besked och frågar honom vad han ska betala i skadestånd för sin brorson Bjarkmarr — antingen kan han ge dem gods och pengar och sin trolovade och gå i fred, eller så kan de döda honom och ta dessa ändå. Ormarr skickar ut sändebudet och säger "du kommer att få olycka om du framhärdar i detta ärende. Säg till bröderna att jag snart ska vara med dem för att pröva deras krafter." Budbäraren ger bröderna detta svar och tillägger att efter att de har sett Ormarr och hans armé kommer de att vara oroliga för resultatet.

Ríma IV. Nästa morgon landar båda arméerna på ön och attackerar varandra. Då känner bröderna igen Birtingr i Ormarrs hand och frågar var han fått tag i svärdet. "Min far gav mig den", säger Ormarr; "elva personer attackerade honom när han blev dödad; det var en elak handling, och jag ska nu hämnas det." Så börjar striden; bröderna göra framsteg i Ormarrs armé och stupade många män. Det är så mycket damm att ingen kan se himlen och blod kommer upp till knät. Men med Birtingr kan Ormarr döda alla, och till slut fäller han både Gyrðr och Atli och delar den förra vertikalt och den senare horisontellt. Efter deras död låter han resten av armén leva, låter de sårade från båda sidor bandageras och beger sig tillbaka till Gautland med sitt plundring. Kungen möter honom på stranden och leder honom hem till salen, där de dricker bröllopsfesten med stor glädje. Ormarr och hans prinsessa lever länge och lyckliga tillsammans; Ormarr ärver riket när kung Hringr dör; hans två söner, Saxi och Fróðmarr, blir mäktiga krigare; och Fóðmarr ärver Birtingr efter sin far.

Prov

Följande exempel är från dialogen mellan Ormarr och hans döde far, Hringr, från ríma II. Passagen motsvarar den berömda dikten Hervararkviða i Heiðreks saga , en trolig källa till Ormars rímur , där Hervör ber sin döde far Angantýr om svärdet Tyrfingr .

15 Grimmlega skelfur grjót och fold,

gjörði myrkrið mesta,

hefi' eg det nyheter að hrærðist mögel,

hauðrið tók að bresta.

 Stenarna och jorden skakar skrämmande,

det största mörkret föll,

Jag har hört att marken rörde sig;

jorden började spricka.
16 Dregst á fætr hinn dauði þá

með dýrum hjalta vendi,

fylkir lítur fölvan ná,

föður sinn Ormar kenndi.

 Då reser sig den döde upp,

vände med det dyrbara fästet;

krigaren ser på det bleka liket:

Ormarr kände igen sin far.
17 „Só hef eg lengi legið í haug

lýðum firður alla,

fýstist engi' að finna draug

fyrr af görpum snjöllum.“

 "Jag har legat så länge i gravhögen,

långt ifrån alla människor;

ingen skyndade sig att hitta krigaren

långt ifrån tappra hjältar."
18 „Virðar hér með vópnin þunn

vilja á landið herja,

birta vil eg þér brögðin kunn,

brúði á eg að verja.

 "Män med smala vapen

vill plundra landet här;

Jag vill visa ett välkänt knep för dig:

Jag måste försvara min brud.
19 Hvassan vilda' eg, hjálma njótr,

hrottann af þér þiggja,

mér mun ei“, kvað málma brjótr,

„meir á öðru liggja.“

 Njótr av hjälmar, jag vill

att ta emot det vassa bladet från dig;

ingenting" - sa metallbrytaren -

"kan vara viktigare för mig."
20 „Býsn er í hvers beiða kann

beygir sterkra randa,

áttu frægur við fullan sann

mängd nýrra branda.”

 "Det är ett under att böjaren av starka sköldar

vet hur man begär det;

känd man, du har utan tvekan,

massor av nya svärd."
21 „Eg skal rjúfa' hinn ramma haug

och randa naðrinn ladda ner,

hræðast ekki' enn harða draug,

horfir nú til klækja.“

 "Jag kommer att bryta mig in i den robusta högen

och grip sköldarnas orm;

Jag fruktar inte den stränge krigaren;

du borde skämmas."
22 „Sannast má eg það segja þér,

svinnum menja Baldri,

heldur varð sá heppinn mér,

hrottann lér eg aldri.

 "Jag kan verkligen säga det till dig,

snabb Baldr af halsringar;

istället för att han har tur med mig,

Jag kommer aldrig att ge svärdet.
23 Garpar är så gott,

geir né brynju eiga,

feigum gefr ei fyrðum líf

þá fólk' er lagað að deyja.

 Inga fighters äger ett så bra skydd,

spjut eller postkappa;

livet ger upp på dödliga män

när människor är ödesbestämda att dö.
24 Dapra fekk t.ex. dauðans pín,

drengr að vópna hjaldri,

ef heitir þú ekki' að hefna mín

hrottann fær þú aldrig.”

 Jag fick dödens beklagliga tortyr,

en man i striden om vapen;

om du inte lovar att hämnas mig,

du kommer aldrig att få svärdet."
25 „Seg þú mér hverr sæfði hal

með sverði, vasan tiggja,

vil eg só heill eg hefna skal

snabbt eller dauður liggja.”

 "Säg mig vem som dödade hjälten,

djärv kung, med svärdet:

Jag, alltså frisk, vill hämnas

snabbt, eller ligga död."
26 „Bjarkmar risi er brögnum skæðr,

erbjuda vill þér pínu,

faðir hans átti fræga bræðr,

falli olli min

 "Jätten Bjarkmarr är skadlig för eliten,

han vill tjäna dig plåga;

hans far hade kända bröder:

han orsakade min död.
27 Taktu nú við hretta hér“,

halnum draugrinn trúði,

„t.ex. má synja einkis þér,

arfi minn hinn prúði.

 Ta nu upp svärdet här"—

krigaren litade på hjälten—

"Jag kan inte vägra dig något,

min stolta arvtagare.
28 Birting nefna bragnar þann

märke att du har fått,

bar eg þá jafnan blóðgan hann

är biluðu andra drengir.

 Krigare kallar bladet

att du fått Birtingr ;

Jag bar det ständigt blodiga svärdet

när andra män misslyckades.
29 Ellefu sóttu að mér senn

urðu ni að falla,

alla vildu afreks menn

ýtar þessa kalla.

 Senare attackerade elva mig;

nio visade sig falla;

män ville ringa

dem alla människor av prestation.
30 Gyrðr og Atli, garpar tveir,

gengu' að mér til nauða,

seggir undan settu þeir,

själv fekk eg död.”

 Två ligister, Gyrðr och Atli,

gick emot mig i ett trångt ställe;

de männen kom undan;

Själv fick jag döden."

Upplagor

externa länkar

  • Inlägg i Bragi, den isländska poesidatabasen.
Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Ormars_rímur&oldid=1073968129 "