Ny världsmetod

Den nya världsmetoden är en teknik som används i djurbeteendeexperiment som tar upp frågor om utvecklingen av varningssignaler (t.ex. iögonfallande färgmönster som gula och svarta ränder) som kemiskt försvarade byten (t.ex. giftiga insekter) använder för att avskräcka rovdjur (dvs aposematism ) och även om varningssignalmimik .

I romanvärlden ställs talgoxar ( Parus major ) inför en födosöksuppgift: de söker och äter konstgjorda byten i en inomhusvoljär byggd i ett laboratorium. Bytesföremålen är mandelbitar i pappersskal som vanligtvis bär en svart-vit symbol som en signal (designad av forskaren) istället för ett färgmönster. Bytet presenteras också på en svart-vit bakgrund. Nya världsstudier är "teoretiska experiment" där till exempel försvarseffekten (dålig smak), relativ och absolut förekomst, synlighet eller graden av signallikhet mellan olika bytestyper manipuleras, och antalet fågelangrepp på varje bytestyp registreras. . Typiska experiment testar hypoteser om hur rovdjur lär sig genom försök och misstag för att undvika obehagligt byte, vilka bytesegenskaper som underlättar inlärning av undvikande och hur dessa i sin tur kan påverka dödligheten hos bytestyperna och därför utvecklingen av deras varningssignaler (se t.ex. ).

Romanvärlden utvecklades först av professor Rauno Alatalo och professor Johanna Mappes för att kringgå det metodologiska problemet att rovdjur som vuxna fåglar kan ha lärd information om bytesfärger, och juvenila fåglar kan också ha genetiskt överförda kunskaper: fågelarter kan t.ex. har medfödda tendenser att undvika vissa färger. Genom att föra in rovdjuret i en ny miljö där dess kunskap om bytes utseende hade omintetgjorts, syftade forskarna till en bättre förståelse av urvalstrycket som de första varningssignalerna som dyker upp i en bytespopulation kunde ha stått inför.

År 2012 hade tjugo artiklar baserade på nya världsexperiment publicerats i vetenskapliga tidskrifter.

Anteckningar

externa länkar