Neomelodisk musik

Neomelodisk musik , eller musica neomelodica , är en musikstil som kommer från den italienska staden Neapel .

Vissa artister i Neomelodic-scenen har kritiserats för att glorifiera brott i sina låtar.

Stil

Det är ett säreget gränsland för estetik när det gäller musik och allt annat i samhället där den skapas. De flesta artister som kan anses vara neomelodiker har ofta fler musikaliska skillnader mellan sig än gemensamma nämnare. Neomelodisk musik är en hyllning för de inblandade och en nedsättande term med politiska implikationer för dem utanför. Det geografiska området som är dess hemland består av varje förort, småstad och provins mellan Romanina (Rom, Lazio, Italien) och Catania (Sicilien, Italien) med dess absoluta epicentrum i arbetarklassens innerstad och perifera områden i Neapel ( Kampanien, Italien).

Neomelodisk musik bygger på Neapels långa historia av gatuunderhållning, inklusive Commedia dell'arte och La sceneggiata napoletana. Den första vågen av vad som anses som neomelodisk var en renässans av sceneggiata-formen, inklusive dess typiska teman som svek, klassamhälle och brottslighet, i början av 1970-talet. De främsta pionjärerna inom neomelodica var sångarna Mario Merola och Nino D'Angelo med sina många samarbeten och duetter, i filmer och i poplåtar, såväl som i musikaler, på 1970- och 1980-talen. Duetten är typisk för den neomelodiska formen då den fortsätter och utvecklar sceneggiatans dramatiska form där en orolig huvudperson alltid måste kämpa mot en antagonist för att ta sig fram.

Förutom att duetten är en vanlig form, finns det ackordförlopp som ofta används i neomelodica. Den första vågen av neomelodica (ca 1970–1985) blandade ofta traditionella napolitanska musikformer, som den neoklassiska napolitanska musiken inklusive världsberömda sånger som "O sole mio", "Tu si na cosa grande" och "O surdato nnammurato", som i sig är en kombination av allmän europeisk estetik, ibland med spanska och arabiska influenser. Den andra vågen (slutet av 1980-talet fram till idag) har dock en fixering vid de melodiska progressionerna som vanligtvis startar verserna på VI-ackordet i durskalan och fortsätter över 4:orna, och refrängerna som börjar på II-ackordet i durskalan och fortsätter över samma 4:or.

Den fullständiga dominansen av en specifik ackordprogression tjänar många syften:

alla barpianister eller busiga gitarrspelare kan spela 50 % av modern neomelodica utan att någonsin ha hört låten som en sångare efterfrågar
publiken på konserterna kan delta (och sjunga med på) vilken konsert som helst utan att ha behövt lyssna på artisternas låtar innan eftersom de redan vet vilken ton som följer
professionella musiker i genren blir utbytbara så det spelar mindre roll om någon är frånvarande vid tiden för ett framträdande
låtskrivarna kan fokusera på att lägga så mycket känslor som möjligt i texterna och dekorationen, eftersom ackorden och melodin redan finns där
sångarna kan framföra långa medleys som täcker hela deras karriär, utan att knappt ändra ackordförloppet

Temat för en neomelodisk lyrik är alltid direkt. Budskapet är tydligt och det finns lite utrymme för allegori eller ironi. Ett typiskt tema är svek, med receptet från la sceneggiata där kvinnor är de som förstör anständiga familjer. (t.ex. "Nun voglio fà l'amante" av Nancy och Nico Desideri). Andra teman inkluderar förbjuden kärlek (t.ex. "Maestra e pianoforte" av Nino D'Angelo och "L'amica e mammà" av Luciano Caldore), klassförräderi (t.ex. "Faje ammore cu Secondigliano" av Ida Rendano), hyllning av kärleken och begäret att gifta sig (t.ex. "Per sempre" av Raffaello och "Un ragazzo da sposare" av Emiliana Cantone), och många andra teman som dock alltid håller fast vid en upplevd verklighet hos en eller flera unga personer som bor i Neapel.

Det är i hög grad frånvaron av konceptualism som är neomelodicas varumärke, och denna frånvaro blir i sin tur en ständigt närvarande närvaro. Ett bra exempel på denna icke-ironiska ironi är kanske låten (och musikvideon) "Nun t'ho negà" av Mimmo Dany. Ju mer sångarna lyckas få sina lyssnare att lida med dem när de får höra deras privata telefonsamtal (t.ex. "Dammi un'occasione" av Emiliana Cantone och Alessio eller "Basta" av Emiliana Cantone och Leo Ferrucci) eller får läsa deras textmeddelanden (t.ex. "Sms" av Alessio), desto mer har de lyckats skapa den kulturella loopen av "napolitanità" mellan människor som redan är napolitaner.

Språk

Språket som främst används i neomelodica är napolitanska. För att kunna kommunicera effektivt till deras folkmassor behöver musiken sjungas på dialekten som talas i olika varianter från de södra delarna av Lazio, över hela Kampanien och in i de norra delarna av Kalabrien. Nyanserna, replikerna, skämten och det intertextuella budskapet skulle förmodligen gå förlorade om sångerna skulle sjungas på italienska. Några försök har gjorts att italienska neomelodica men det verkar som om artisterna alltid går tillbaka till sitt modersmål efteråt.

I många delar av Italien är det otänkbart att lyssna på musik som sjungs på napolitanska. Och även om de napolitanska artisterna översätter sina låtar till italienska för att nå en större publik och högre inkomster, lyser den neomelodiska stilen igenom eftersom denna musik låter annorlunda än alla andra stilar i Italien, och därmed uppenbarligen skrämmer de nya lyssnarna bort från den av rädsla från att ha avslöjats som ett fan av neomelodica, en stil som av skäl bortom dess artister ofta anses vara en skam. Detta har i sin tur lett till att många restaurangägare i Italien har förbjudit sina artister att framföra denna musik och att politiker vill förbjuda den.

Framstående artister

Några av de mest framstående artisterna som kallas neomelodics är:

Nino D'Angelo
Mario Merola
Patrizio
Mauro Nardi
Tommy Riccio
Gigi D'Alessio
Ida Rendano
Franco Ricciardi
Ivan Granatino
Tony Colombo
Nancy Coppola
Rita Del Sorbo
Alessio
Raffaello
Giusy Attanasio
Leo Ferrucci
Mimmo Dany
Anthony
Luciano Caldore
Gianni Fiorellino
Gianluca Capozzi
Gianni Celeste
Rosario Miraggio
Gianni Vezzosi
Daniele De Martino
Nino Fiorello
Natale Galletta
Antonio Cutrone
Franz Falcone
Niko Pandetta
Marco Calone
Ernesto Matacena
Matteo
Kekko Dany
Nico Desideri
Rita De Crescenzo