Lag om skiljedom och förlikning från 1996

Lag om skiljedom och förlikning 1996
Indiens parlament
Antagen av	Indiens parlament
Antagen	1996
Status: Ändrad

"Arbitration and Conciliation Act 1996" är en lag som reglerar inhemskt skiljeförfarande i Indien . Den ändrades 2015 och 2019.

Indiens regering beslutade att ändra lagen om skiljeförfarande och förlikning, 1996, genom att införa lagförslaget om skiljeförfarande och förlikning (ändring), 2015 i parlamentet. I ett försök att göra skiljeförfarande till ett föredraget sätt att lösa kommersiella tvister och göra Indien till ett nav för internationell kommersiell skiljedom, utfärdade Indiens president den 23 oktober 2015 en förordning (Arbitration and Conciliation (Amendment) Ordinance, 2015) som ändrar skiljeförfarandet och Förlikningslagen, 1996. Unionskabinettet under ordförandeskap av premiärministern hade gett sitt godkännande för ändringar av skiljedoms- och förlikningspropositionen, 2015

2015 års tillägg

Följande är de viktigaste inslagen i den nya förordningen, som infördes 2015:

Den första och främsta ändringen som infördes genom förordningen är med avseende på definitionen av uttrycket " domstol ". Den ändrade lagen gör en tydlig skillnad mellan ett internationellt kommersiellt skiljeförfarande och inhemskt skiljeförfarande med avseende på definitionen av "domstol". När det gäller inhemskt skiljeförfarande är definitionen av "domstol" densamma som i 1996 års lag, men för internationella kommersiella skiljeförfarande har "domstol" definierats som endast High Court med behörig jurisdiktion. Enligt den nya lagen kommer därför distriktsdomstolen inte att ha någon jurisdiktion i ett internationellt kommersiellt skiljedomsförfarande och parterna kan förvänta sig snabbare och effektivare avgörande av varje fråga direkt av High Court som är bättre rustad när det gäller att hantera kommersiella tvister.

Genom ändringen har ett förbehåll till § 2(2) lagts till som innebär att med förbehåll för motsatsavtalet, § 9 (interimistiska åtgärder), § 27 (bevisupptagning) och § 37(1)(a). , 37(3) ska även gälla för internationellt kommersiellt skiljeförfarande, även om sätet för skiljeförfarandet är utanför Indien, vilket innebär att den nya lagen har försökt skapa en sorts balans mellan de situationer som skapats av domarna i Bhatia International och Balco v. Kaiser. Nu förutser § 2(2) att del-I ska tillämpas där platsen för skiljeförfarande är i Indien och att bestämmelserna i §§ 9, 27, 37(1) (a) och 37 (3) även ska gälla för internationell kommersiell skiljedom t.o.m. om sätet för skiljeförfarandet är utanför Indien om inte parterna i skiljeavtalet har kommit överens om motsatsen.

Avsnitt 8 , som handlar om "Hämtning av parter i tvisten till skiljeförfarande", ändrades. I avsnitt 8, som ger varje rättslig myndighet mandat att hänskjuta parterna till skiljeförfarande med avseende på en talan som väckts vid den, som är föremål för ett skiljeförfarande . Underavsnittet (1) har ändrats och innebär att den rättsliga myndigheten, trots eventuella domar, dekret eller beslut från Högsta domstolen eller någon domstol, ska hänvisa parterna till skiljeförfarandet om den inte finner att det vid första anblicken inte finns något giltigt skiljeavtal. En bestämmelse har också vidtagits som gör det möjligt för den part som ansöker om hänskjutande av ärendet till skiljeförfarande att hos domstolen ansöka om föreläggande om uppvisande av skiljeavtalet eller bestyrkt kopia av detta för det fall parterna som ansöker om hänskjutande av tvisten till skiljeförfarande är inte i skiljeavtalets besittning och motparten har detsamma.

Slutligen ändrades också avsnitt 9 , som handlar om "interimistiska åtgärder". Den ändrade paragrafen förutser att om domstolen beslutar om ett interimistiskt skydd enligt paragrafen innan skiljeförfarandet inleds, ska skiljeförfarandet inledas inom en period av 90 dagar från dagen för ett sådant beslut eller inom den tid som domstolen kan avgöra. Dessutom att domstolen inte ska behandla någon ansökan enligt avsnitt 9 såvida den inte finner att det finns omständigheter som inte kan göra rättsmedel enligt avsnitt 17 effektivt.

.