Kolonialt överskott
Ett kolonialt överskott är ett sätt att mäta effekterna av förhållandet mellan koloni och metropol.
En koloni , i betydelsen att en region styrdes av en främmande utomeuropeisk makt, var i en annan position än ett självständigt land. Som Maddison påpekade för en tid sedan om Indien , "Den största bördan av utländskt styre uppstod från det faktum att den brittiska raj var en regim av utlänningar." Sådana utlandsstationerade genererar ett flöde av pengar från kolonin. Något liknande skulle ha inträffat i Latinamerika under den post-spanska perioden av "informellt styre" av brittiska och amerikanska finanser.
Helt enkelt är det koloniala överskottet ett mått på fördelarna i pengar som medborgare, näringsliv och regering får av koloniserande makt (metropolen) från kolonin. Det är ett mått på exploatering. Den beskriver och beräknar en del av det ekonomiska förhållandet mellan koloniserande makt och koloni. Den del som beskrivs är intäkter till metropolen. Det koloniala överskottet mäter i pengar vad metropolen får ut av sin koloni, sina vinster. Det inkluderar summan av handeln och den finansiella relationen mellan de två. (och det täcker vinster från andra medborgare som verkar i kolonin). Den främsta delen handlar om balansen mellan handel och tjänster.
Förekomsten av ett kolonialt överskott kan bevisas av ett exportöverskott från den del av kolonin som var enastående stort. Exportöverskottet måste vara särskilt stort för det måste betala verkliga utgifter som försäkring och frakt av de exporterade varorna som kanske inte är en del av det koloniala överskottet. Men det är bättre om det finns ett betalningsbalanskonto för kolonin. Ännu bättre om detta kan stödjas av statistik från betalningsbalansen eller nationalinkomsten för metropolen eller från andra utländska konton. Det behöver inte antas att dessa register över kolonial exploatering är särskilt korrekta för bokföring var i sin linda och det kommer att finnas fel, utelämnanden och regelrätt undanflykter i dem. Trots att de används kritiskt borde de vara tillräckligt för att bestämma storleken på det koloniala överskottet, om något.
Inkluderade i denna beräkning skulle inte bara vara poster som privata och statliga utdelningar och vinster som överförts till utlandet utan även pensioner som överförs utomlands, resekostnader till och från kolonin, andra statliga utgifter utomlands, förändringar i utländska banktillgodohavanden och så vidare. Uppmärksamhet bör ägnas åt vinster som gjorts men inte delas ut i kolonin och till investeringar av outdelade vinster som kan eller inte kan ingå i kolonins betalningsbalans. Ett exempel är kolonin Nederländska Ostindien (Indonesien) där de inte kunde inkluderas i betalningsbalansen i brist på bevis.
I flera kolonier gjordes särskilda arrangemang för överföring av medel som borde ingå i kolonialt överskott men som inte framgår av kolonins betalningsbalansdata. De måste sökas någon annanstans.
Alla utom en av dessa punkter ovan handlar om internationella transaktioner (eller borde göra det). Undantaget från detta skulle vara inkluderingen av inkomster som gjorts i kolonin av främmande privatpersoner och företag.
Ytterligare poster kan läggas till, såsom införandet av den koloniala budgeten (eller en del av den), särskilda vinster som gjorts av storstadsmedborgare genom sin överlägsna status, vinster från export till kolonin som annars inte skulle ha gjorts och så vidare. Det är mer diskutabelt. Alla utom den koloniala budgeten presenterades och diskuterades i en artikel om Nederländska Ostindien av en före detta kolonialstatistiker 1946. En ytterligare metod för att inkludera underskattade vinster och hyllningar skisserades av Amiya Bagchi 2002.
Vissa författare lutar åt uppfattningen att om man tar hänsyn till förändringar kan samma princip användas för att mäta exploatering av utvecklingsländer i dagens värld. Andra författare förnekar hela begreppets giltighet.