Jan Coucke och Pieter Goethals
Jan Coucke (ca 1812 – 16 november 1860) och Pieter Goethals (ca 1826 – 16 november 1860) var två flamländare som dömdes till döden för mord 1860 vid en tidpunkt då Belgien lagligen bara var fransktalande , även om majoriteten av medborgarna talade holländska , och endast det officiella språket erkändes av domstolen. De blev ett exempel och en exponent för hur den fransktalande bourgeoisin (från Vallonien men också från Flandern) behandlade sina flamländska medborgare, av vilka språket – om inte dess talare – ansågs underlägset av eliten. Senare erkände de verkliga förövarna mordet, vilket 1873 ledde till en debatt i parlamentet som slutade i Coremans Act , en av de första lagarna som erkände nederländska som ett officiellt språk i Belgien, vilket gjorde det möjligt för flamländarna att använda sitt eget språk. vid flamländska domstolar, dock ännu inte i Bryssel.
Historia
Den 23 mars 1860 blev änkan Dubois offer för ett överfall och ett rån på natten i Couillet nära Charleroi . Hon upptäcktes i vånda först nästa dag och dog av sina skador några dagar senare. Till byns polis hade hon bara kunnat uttala att hennes angripare talade "flamländska". Följaktligen uppmärksammades två flamlänningar som hade försörjt sig i regionen, Jan Coucke, en fyrtionioårig potatisförsäljare född i Sint-Denijs nära Kortrijk , och Pieter Goethals, en järnvägsarbetare med ursprung från Lotenhulle och trettiofyra år gammal.
Deras rättegång på franska vid Assize Court of Hainaut i Mons började den 20 augusti 1860. Även om båda bodde i Couillet , Vallonien , och talade franska för sitt arbete, fick de hjälp av en nederländsk översättare, Pierre Van Horenbeek.
Åklagaren Charles-Victor de Bavay fick deras dödsdom fem dagar senare. De halshöggs på Grand Market Place i Charleroi några veckor senare.
År 1861, ett år efter avrättningen, skulle 14 medlemmar av det ökända Black Gang ställas inför samma assize-domstol. Ledaren för gänget, Leopold Rabet, erkände att fransktalande gängmedlemmar hade dödat änkan Dubois. Jean-Baptiste Boucher och Auguste Leclercq erkände att ha begått mordet och dömdes till döden. De erkände också att även om Coucke och Goethals inte dödade änkan, var de deras medbrottslingar.
Verkningarna
Filip De Man i det belgiska federala parlamentet en rad frågor till vice premiärministern och justitieministern angående fallet Coucke och Goethals. Hans inledning uppgav att det sedan 1861 hade gjorts flera försök att officiellt återställa Couckes och Goethals ära. År 2000 Johan Vande Lanotte , Siegfried Bracke och Geert Goedertier fortfarande skrivit (i België voor beginners. Wegwijs in het Belgisch labyrint , s. 27, die Keure, Brugge) att Coucke och Goethals inte var änkans mördare, utan var informerade om mordet. 1948 hade en studie av den flamländska journalisten Herman Bossier kommit fram till att det inte hade skett ett rättegångsfel , eftersom Rabets deklaration enligt journalisten inkluderade fel och två andra medlemmar av Black Gang, efter deras rättegång, hade pratat om flamländarna som medbrottslingar; tolken skulle inte ha varit en gendarm från Luxemburg, utan en svuren översättare av holländskt ursprung ( Nederlandse afkomst ). Vid fem tillfällen skulle Goethals ha erkänt och som chef för järnvägsarbetare var han tvungen att kunna franska språket, medan Coucke sålde grönsaker till fransktalande kunder och, efter att ha haft problem med pengar före mordet, hade han sedan medel som han inte kunde visa ursprunget till. .
Riksdagsledamoten frågade sedan om akten i rättegångsfallet kunde granskas av riksdagsledamöter eller av civila, och om det bekräftade journalistens uttalanden om Rabet, tolken, Goethals erkännanden och Couckes ekonomiska situation. Han ville också veta om de nio dödsstraffen från den 17 januari 1862 av samma domstol, varav sju hade reducerats, var kopplade till Black Gang och därmed till Boucher, Leclerq och Rabet. Skulle justitieministern i detta fall vara villig att begära råd av riksåklagaren vid hovrätten i Mons och att begära omarbetning av 1869 års dom eller att ange skäl för att inte fråga den senare.
Ministern svarade ett år senare, den 24 juli 2006. Utomståendes erkännande av skuld kan betraktas som ett nytt faktum som har ägt rum efter fällande dom, vilket ger möjlighet att granska ärendet. Kritiken och råden som flera författare kan ha framfört utgör inte skäl för en revidering. Enligt ministern är det bara Rabets uttalande som utgör en sådan grund av de nämnda inslagen i den mån det är av en karaktär som bevisar de dömdas oskuld och det har gjorts under omständigheter som ger förklaringen eller erkännandet trovärdighet. Den nämnda informationen ger dock inte möjlighet att bedöma verkligheten, omständigheterna och räckvidden för Rabets förklaringar. Akten ärendet kan ses om riksåklagaren vid hovrätten i Mons ger sitt tillstånd, även om det finns i Riksarkivet eftersom det är över hundra år gammalt.
Se även
Fotnoter
Allmänna onlinekällor
-
Efterföljande avsnitt: * "Belgiska representanternas kammare, Skriftliga frågor och svar (4:e sessionen av den 51:a valperioden 2005–2006)" ( PDF) (på franska och nederländska). 2006-07-31 . Hämtad 2007-08-19 . (Se DO 2004200504828 )