Järnvägen Empoli–Siena

Empoli–Siena järnväg
Empoli–Siena järnväg
	Tåg vid Siena station 2018
Översikt
Status	i användning
Ägare	Rete Ferroviaria Italiana
Linje nummer	98
Plats	Toscana , Italien
Termini	Empoli; Siena;
Service
Typ	Tung räls
Operatör(er)	Trenitalia
Historia
Öppnad	14 oktober 1849
Teknisk
Linjens längd	63 km (39 mi)
Antal spår	1 (Empoli–Granaiolo; Poggibonsi–Siena); 2 (Granaiolo–Poggibonsi);
Spårvidd	1 435 mm ( 4 fot 8 + 1 ⁄ 2 tum ) standardmått
Elektrifiering	Nej
Vägkarta
	Legend
	Poggibonsi - San Gimignano
	(slutet på dubbelspåret)
	Castellina in Chianti -
	Monteriggioni
	Källa: Italiensk järnvägsatlas

Järnvägen Empoli–Siena (tidigare känd på italienska som ferrovia Centrale Toscana —Central Tuscan railway) är en italiensk järnväg som förbinder Empoli och Siena . Rutten följer Elsaälvens dalar ända till Poggibonsi och sedan Staggiaströmmen, som var mycket bekväma när linjen planerades. Rutten är faktiskt platt och i stort sett rak från Empoli till Poggibonsi, sedan stiger den med breda och långa kurvor genom kullarna i centrala Toscana till Siena .

Det förvaltas för närvarande av Rete Ferroviaria Italiana , som anser att det är en kompletterande linje. Det är inte elektrifierat och enkelspår mellan Empoli och Granaiolo, dubbelspår mellan Granaiolo och Poggibonsi och återigen enkelspår från Poggibonsi till Siena . Passagerartrafiken på järnvägen Empoli–Siena–Chiusi utförs av Trenitalia .

Historia

1840 främjade guvernören i Siena, Luigi Serristori, som tidigare deltagit i förstudierna för byggandet av Leopolda-järnvägen , byggandet av en järnväg mellan Florens och Siena.

Konstruktionen av linjen (ursprungligen kallad strada ferrata Centrale Toscana och senare ferrovia Centrale Toscana , som båda betyder "Central Tuscan railway" från Empoli till Orte ), finansierades med privat kapital huvudsakligen från Siena; koncessionsföretaget med samma namn grundades 1844 och fick koncessionen från storfurstendömet Toscana den 5 juli 1845.

Konstruktion och öppning

Arbetena, som påbörjades 1846, slutfördes på några år och den första sektionen Empoli–Siena (64 km) invigdes den 14 oktober 1849, men vid tiden för invigningen, Montearioso-tunneln, som ligger några hundra meter från Siena station , var fortfarande under uppbyggnad.

Denna tunnel, som var en betydande teknisk prestation på den tiden, är 1516 meter lång och var under några år den längsta tunneln i Italien. Den grävdes med stora svårigheter i spröda och fuktiga jordar och tog fyra år och tre månaders arbete, vilket försenade öppnandet av Siena station till den 18 september 1850. Under ett år låg linjens terminalstation i en tillfällig byggnad vid norra infarten till tunneln.

Från konventionerna 1865 till inrättandet av Ferrovie dello Stato

Enligt lag nr. 2272 av den 14 maj 1865, som omorganiserade järnvägsnäten i Italien, inlemmades koncessionsföretaget för centrala Toscana järnvägen i Società per le strade ferrate romane (romerska järnvägarna), som tog över ledningen av linjen och tog över färdigställandet av linjen till Orte, samt byggandet av en filial från Asciano till Grosseto, färdig 1872. Den 24 augusti 1867 reste Giuseppe Garibaldi på linjen på det sista eftermiddagståget och när han kom från Rapolano Terme stannade han vid Salarco station, där några polisanställda väntade på honom och följde honom med vagn till Montepulciano.

Under några år var järnvägen av stor betydelse eftersom den var den enda järnvägsförbindelsen mellan Rom och norra Italien . Från och med mitten av 1870-talet, med byggandet av Livorno–Rom-järnvägen och Florens–Rom-järnvägen , tappade dock den toskanska centralbanan betydelse och förvisades till en mer lokal roll. Linjen följde det romerska järnvägsbolagets växlingar och i och med förstatligandet av företaget togs den över av den italienska staten i slutet av 1870-talet och början av 1880-talet. En annan gren av centrala Toscana-järnvägen som förband Poggibonsi till Colle di Val d'Elsa öppnades 1885. Det var från början planerat att denna gren skulle fortsätta tills den nådde Volterra och anslutas till Cecina–Volterra-järnvägen, men detta projekt fortsatte aldrig .

Förbindelsen med Umbrien–Aretina järnvägen

Behovet av att påskynda förbindelserna mellan Florens och Rom och att förbinda centrala Toscana-järnvägen med järnvägen Umbrien–Aretina, som förband Arezzo med Terni via Perugia började övervägas på 1870-talet. För att gå från den gamla till den nya huvudstaden i kungariket Italien var det nödvändigt att ta en mycket lång väg via Bucine , Arezzo, Tuoro sul Trasimeno , Perugia, Foligno och Orte. Elva projekt presenterades för den nya järnvägslinjen: det första av dessa gällde att förgrena sig från centrala Toscanas järnväg vid Salarco, korsa hela Val di Chiana diagonalt från sydväst till nordost och nå järnvägen Umbrien–Aretina nära Bastardo, en av de tretton gårdarna i det före detta storfurstendömet i dalen, som ligger 7 km norr om Arezzo.

Andra förslag som övervägdes inkluderade följande rutter: Chiusi–Terontola, Salarco– Castiglion Fiorentino , Salarco–Olmo, Acquaviva di Montepulciano– Cortona , Salarco–Bucine (36,10 km lång med en beräknad kostnad på lire 3 200 000) och Buoninsegnaich (som skulle ha – Buoninsegnaich) avgrenade den centrala toskanska järnvägen vid Rapolano Terme). I augusti 1871 undersöktes Acquaviva di Montepulciano–Cortona-projektet: den nya järnvägslinjen skulle ha byggts över en sträcka av 20 km genom Chiuso- och Selva-dalarna, med byggandet av två tunnlar (Apparita och Barullo) och en total kostnad av lire 2 250 000.

Till slut valdes Chiusi–Terontola-projektet ut: kostnaden för en linje som skulle förbinda Chiusi med Terontola uppskattades till cirka 2 000 000 lire. Våren 1874 påbörjades de första grävningsarbetena, trots motståndet från de distrikt som skulle ha gynnats av de avvisade projekten.

Efter förstatligandet

I och med förstatligandet av järnvägarna övergick ledningen av linjen till Ferrovie dello Stato 1905. Den färdigställde den nya järnvägen Siena–Grosseto 1927. Denna förgrenar sig från huvudjärnvägen söder om Siena station och korsar Toscana i söder och ansluter sig till järnvägen Asciano– Grosseto vid stationen Monte Antico . Järnvägen Arezzo–Sinalunga, som förgrenade sig från centrala Toscanas järnväg norr om Sinalunga och nådde staden Arezzo genom att korsa Val di Chiana i 40 km, färdigställdes tre år senare, 1930.

Ett andra spår färdigställdes på sektionen från Granaiolo till Castelfiorentino , inklusive den nya Cambiano-stationen 1990. Sektionen från Castelfiorentino till Certaldo färdigställdes några år senare. Hösten 2004 påbörjades arbetet med att fördubbla sträckan från Certaldo till Poggibonsi, vilket avslutades den 20 juni 2006; under denna fas eliminerades även vissa plankorsningar och banläggningen rationaliserades.

deputeradekammarens transportutskott med på utgifterna på 177 miljoner euro för att genomföra en betydande förnyelse av linjen: arbetet med att fördubbla sektionen Empoli–Granaiolo skulle starta 2021, medan linjen skulle elektrifieras från Empoli till Siena.

Standarder

Järnvägen är 63 km lång, är inte elektrifierad och är nästan helt enkelspårig, förutom Granaiolo–Poggibonsi som är dubbelspårig.

Infrastruktur

Siena station

Den 25 november 1935 invigdes den nuvarande Siena-stationen, belägen på en ny sträcka från den södra avfarten från Montearioso-tunneln som följde en sträcka som är nerför backen från staden och norr om den, jämfört med den gamla sträckan . Invigningen ägde rum vid midnatt den föregående 28 oktober, ett symboliskt datum för den fascistiska regimen som årsdagen av mars mot Rom ; samtidigt stängdes både den gamla stationen och den gamla delen av linjen Empoli–Siena.

Den nya stationen ritades av arkitekten Angiolo Mazzoni , som redan hade byggt en stor serie offentliga byggnader på 1920- och 1930-talen. Passagerarbyggnaden, utvändigt färdig i tegel och travertin , har arkitektoniska särdrag som är typiska för italiensk rationalism . Den gamla stationen i Siena låg närmare stadsmuren och på högre höjd: den var faktiskt belägen på 312,70 m över havet, vid kedjan 256,457 km. Passagerarbyggnaden används numera dels som privatbostad och dels som barack för Statens skogsbrukskår .

Se även

Lista över järnvägslinjer i Italien

Anteckningar

Fotnoter

Källor

Angiolini, Alessandro (2007). La Casa del Popolo e la Casa del Fascio ad Abbadia di Montepulciano (på italienska). I libri di Polis.
Angiolini, Alessandro (mars 2008). "I treni di una volta. Le vecchie stazioni ferroviarie poliziane: Montepulciano, Gracciano, Fontago, Abbadia e Acquaviva". Cara Montepulciano (på italienska).
Lazzeri, Luigi (1862). Siena e il suo territorio (på italienska). Siena: Istituto dei Sordo-Muti.
RFI, red. (december 2003). Fascicolo Linea 98 (på italienska). Rete Ferroviaria Italiana.
Tuzza, Alessandro, red. (1927). "Prospetto cronologico dei tratti di ferrovia aperti all'esercizio dal 1839 al 31 dicembre 1926" (på italienska). Ufficio Centrale di Statistica delle Ferrovie dello Stato/Trenidicarta.it . Hämtad 18 augusti 2018 .
Atlante ferroviario d'Italia e Slovenia [ Järnvägsatlas över Italien och Slovenien ]. Schweers + Wall. 2010. ISBN 978-3-89494-129-1 .

externa länkar

Media relaterade till Empoli–Siena järnväg på Wikimedia Commons