Hackinger

Hackinger , eller von Hacking , är namnet på en gammal österrikisk adelssläkt ( ritter eller riddare).

Den tidigaste dokumenterade användningen av namnet var av Marcwardus de Hakkingin 1156, en anhängare av huset Babenberg , som döpte sig själv efter staden Hacking, som nu är en del av Wien. Det noterades också att familjen var exceptionellt stor; över 100 medlemmar av riddarskapet har dokumenterats i klostret i Klosterneuburg . En annan tidig medlem kallades 1168 Gerungus de Hakeing.

Deras ursprung innan detta är okänt, förutom att de hade olika landägande och förläningar i centrala Wiendalen (Wiental). Eftersom avkommorna till familjen Hackinger också bar titeln, indikerar detta att detta var en ärftlig riddarlinje.

Familjen skulle också bygga fästningen Hacking (Veste Hacking) i mitten av 1200-talet på grund av dess strategiska läge. Hacking var säte för denna riddarfamilj fram till 1200-talet när Russbachers köpte marken. Vart familjeplatsen flyttade vid denna tidpunkt är okänt.

Omkring 1263, under Ottokar II av Böhmen , ändrade Tiemo von Russbach, son till Wernard von Russbach, sitt namn till Tiemo von Hacking. Detta är samma år som han tog ägandet av Hacking. Hans fru tar också på sig namnet Agnes von Hacking. Tiemo och hans bror Gundaker skulle också använda von Hacking så sent som 1293. Detta är sista gången denna specifika släktlinje kan hittas i historiska källor, och kan ha slutat här eller återgått till Russbach-namnet. Oavsett så hade denna nyare Hackinger-linje ingen relation till den äldre Hackinger-linjen.

Familjen von Hacking förbands genom äktenskap med familjen Greiff genom Elisabeth von Hacking, dotter till Heinrich von Hacking, som gifte sig med Otto Grief. Greiffarna var kända för att vara en mycket rik wiensk familj, även riddare. Det fanns också ett mycket nära samband med Burggrafen ( burgraves ) von Gars vars djup är okänt. Allt som är känt är att Erkenbert von Gars uttrycker en mycket nära koppling till familjen von Hacking.

Mellan 1300- och 1500-talen visar uppteckningar många fastigheter och markrättigheter som ägs av familjen. Dessa marker inkluderar områden som Auhof, Heiligenkreuz, Mauerbach, Schönbühel, Ranzenbach, Hilprechting, Hohenberg, Klammhof, Saag, Klosterneuburg, Uttendorf och Ochsenburg. Den mest anmärkningsvärda var Wilhelm von Hacking som ägde flera marker i övre Österrike ( Oberösterreich ), av vilka många gavs till honom av Albert II av Tyskland (ärkehertig Albert V av Österrike).

1451 hjälpte Georg Hackinger till att bilda Mailberger Bund på Mailberg Castle, en allians mot kung Fredrik III i en tvist om Ladislaus den postumes rättmätiga regeringstid .

Hackingernamnet försvinner praktiskt taget från rekord fram till 1700- och 1800-talen, då det återkommer med den största tätheten i områden som Österrike (notably Övre Österrike , Steiermark och Burgenland ) och Niederbayern , Tyskland. Namn har också hittats i Sopron , Ungern. Namnet fortsätter till våra dagar i dessa områden.

Namnets försvinnande från uppteckningar på 1500-talet är inte ovanligt. Under den period som kallas militärrevolutionen (1550–1660) förlorade adelsmän gradvis sin roll i att höja och befalla privata arméer, eftersom många nationer skapade sammanhållna nationella arméer. Detta kopplades till en förlust av adelns socioekonomiska makt på grund av renässansens ekonomiska förändringar och handelsklassernas växande ekonomiska betydelse, som ökade ytterligare under den industriella revolutionen . I länder där adeln var den dominerande klassen kom rika stadshandlare att bli mer inflytelserika än adelsmän, och de senare sökte ibland ingifta med familjer till de förra för att behålla sin ädla livsstil.

Idag är Hackinger-namnet sällsynt och mycket koncentrerat till de specifika områden som nämnts tidigare, eftersom det är troligt att dessa är avkommor till den adliga familjen.

Vapen

Vapnet beskrivs som en sköld som är diagonalt delad på mitten med ett gult eller gyllene fält ovanför. På fältet är det vita huvudet av en varg och dess strupe; dess mun öppen. Den nedre halvan av skölden är ett enda blått fält. Ovanpå skölden sitter en stängd hjälm. Ovanpå hjälmen sitter två buffelhorn med omväxlande ränder av gult och blått. Mellan hornen finns ett varghuvud. Hjälmskyddet är gult och blått.

Familjemedlemmar

Hackare som nämns genom historien, och åren som deras namn registrerades:

Hackinger Line

  • Markward (Marquard) von Hacking (de Hakkingin) (1156 1180, 1200)
  • Engelbert von Hacking (1178, 1186)
  • Wolcher von Hacking (1178, 1186)
  • Wichpert von Hacking (1178, 1186)
  • Engeldie von Hacking (1180, 1200)
  • Anshalm von Hacking (1180, 1200)
  • Gerung von Hacking (1180, 1200)
  • Ulrich von Hacking (1178, 1180, 1186, 1200)
  • Heinrich von Hacking (1208, 1217, 1264)
  • Oertl (Ortlieb) von Hacking (1247)
  • Otto von Hacking (1178, 1186, 1230, 1288, 1294)
  • Margareth von Hacking (1300)
  • Wolfger von Hacking (1306, 1320)
  • Elisabeth (Elsbeth) von Hacking (1370)
  • Wilhelm Hackinger (av Hacking) (1404, 1411)
  • Hertl von Hacking (1405)
  • Nicolaus Hackinger von Hilprechting (1411)
  • Rudl (Rudolph) von Hacking (okänt datum)
  • Cathray von Hacking (okänt datum)
  • Georg Hackinger (1451, 1484)
  • Jörg Hackinger (1458)
  • Johann (Hanns) Hackinger (1474
  • Wolfgang Hackinger (1484, 1492, 1500, 1508)

Russbach-Hackinger Line

  • Thiemo von Hacking (1291)
  • Agnes von Hacking (1291)

Källor

  • Quellen zur Geschichte der Stadt Wien: t. Text och Register bearb. von F. Staub. 1921
  • Hacking an der Wien – Hakkingin https://www.1133.at/document/view/id/761
  • Hacka https://www.1133.at/document/view/id/766
  • Das Hackinger Schloss https://www.1133.at/document/view/id/604
  • Schauplatz des landsässigen Nieder-Oesterreichischen Adels vom Herren- und Ritterstande, von dem XI. Jahrhundert an, bis auf jetzige Zeiten von Franz Karl Wissgrill. 1794
  • Sammlung historischer Schriften und Urkunden: Geschöpft aus Handschriften, Volym 3 1830
  • Historische und topographische Darstellung Pfarren, Stifte, Klöster, milden Stiftungen und Denkmähler im Erzherzogthume Oeſterreich. 1824
  • Studien zum mittelalterlichen Adel im Tullnerfeld von Günter Marian. 2015