Finanspolitisk hållbarhet

Finanspolitisk hållbarhet , eller hållbarhet för offentliga finanser , är en regerings förmåga att upprätthålla sina nuvarande utgifter, skatter och annan politik i det långa loppet utan att hota statens solvens eller misslyckas med några av sina skulder eller utlovade utgifter. Det finns ingen konsensus bland ekonomer om en exakt operationell definition för finanspolitisk hållbarhet, snarare olika studier använder sina egna, ofta likartade, definitioner. EU-kommissionen definierar dock hållbarhet i de offentliga finanserna som: en regerings förmåga att upprätthålla sina nuvarande utgifter, skatter och annan politik på lång sikt utan att hota regeringens solvens eller utan att misslyckas med några av regeringens skulder eller utlovade utgifter. Många länder och forskningsinstitut har publicerat rapporter som bedömer hållbarheten i finanspolitiken baserade på långsiktiga prognoser av landets offentliga finanser (se till exempel och ). Dessa bedömningar försöker avgöra om en justering av nuvarande finanspolitik krävs för att förena beräknade intäkter med beräknade utgifter. Storleken på den nödvändiga justeringen anges med mått som finansgapet . I empiriska arbeten urskiljs svag och stark finanspolitisk hållbarhet. Skillnader är relaterade till både ekonometriska tekniker som används för undersökning och variabler inblandade.

Regeringens mellantidliga budgetbegränsning

Det finns ingen konsensus bland ekonomer om det korrekta kriteriet/definitionen som ska användas för finanspolitisk hållbarhet. Det vanligaste kriteriet är regeringens intertemporala budgetbegränsning eller intertemporala jämviktsvillkor:

B_{t}=\summa _{i=1}^{\infty }(1+r)^{-i }PB_{t+i}

,

där $B_{t}$ är stocken av offentlig skuld, $r$ är räntan på offentlig skuld och ${PB}_{t}$ är det primära saldot (negativt för primärt underskott eller statliga intäkter minus offentliga utgifter exklusive ränteutgifter).

Regeringens intertemporala budgetrestriktion säger att den initiala skuldnivån ska vara lika med nuvärdet av framtida överskott. Det vill säga att statsskulden måste backas upp av förväntade framtida kassaflöden.

Många ekonomer har uttryckt allvarlig oro över att använda mellantidsbudgetrestriktioner som en de facto definition eller ett kriterium för finanspolitisk hållbarhet. Det har också visat sig att under rimliga antaganden är den intertemporala budgetrestriktionen faktiskt inte det korrekta kriteriet för hållbarhet.

Indikatorer för finanspolitisk hållbarhet

Det finns många olika indikatorer på finanspolitisk hållbarhet. Indikatorerna mäter den finanspolitiska justering som krävs för att få de offentliga finanserna tillbaka på ett hållbart spår. Specifikt för indikatorn beror på den operativa definitionen av finanspolitisk hållbarhet och det underliggande ramverket för ekonomiska modeller som används i en studie. Några av de mest använda indikatorerna är så kallade skattegap. Till exempel definieras skattegapet med oändlig horisont, eller S2 hållbarhetsindikator i Europeiska kommissionens fraser som:

ITGAP={\frac {(rg) (b_{t}-\summa _{i=1}^{\infty }({\frac {1+g}{1+r}})^{i}pb_{t+i})}{1+ g}}

där $b_{t}$ är skuld-till-BNP-kvoten , $r$ är räntan på statsskulden, $g$ är tillväxttakten för ekonomin och $pb_{t}$ är den primära balansen i förhållande till BNP.

Skattegapet med oändlig horisont ger den anpassning som krävs för att tillfredsställa den intertemporala budgetrestriktionen i form av en permanent engångsförändring av den prognostiserade banan för det primära saldot i förhållande till BNP. Således, om ITGAP = 5 %, måste det primära saldot vara större än beräknat med 5 % av BNP för varje kommande år. Detta skulle kunna uppnås genom att permanent höja skatterna eller minska utgifterna med 5 % av BNP. För härledningar och mer information, se till exempel, eller.

Finanspolitiska hållbarhetsutmaningar

Det finns många utmaningar och hot mot de offentliga finansernas hållbarhet som kan sträcka sig från institutionella utmaningar som sträcker sig från att skapa oberoende finansinstitutioner, lagar om finansiellt ansvar, skatteregler och hantering av finanspolitiska risker till förändrad dynamik i samhällenas demografiska struktur. Även om dessa faktorer är betydande, är kärnindikatorn för utestående statsskuld i proportion till BNP att gå till mätvärdet för att analysera hälsan för ett lands offentliga finanssektor. Om ett land lider av en hög andel utestående statsskuld är det mycket känsligt för räntechocker och en negativ tillväxttakt. För EU:s medlemsländer 2016 är den förväntade statsskulden i förhållande till BNP över 60 %. Detta förväntas förändras med starkt stöd från finansiellt oberoende institutioner förutsatt att de respekterar SGP-reglerna. Dessutom tar reformer som tar itu med grundorsakerna till risker för finansiellt ansvar hänsyn till kostnaderna för åldrandet och deras komponenter.

Institutionella faktorer

Oberoende finanspolitiska institutioner som agerar ansvarsfullt är nyckeln för att upprätthålla finansiellt ansvar, men ofta skapas eller vidareutvecklas dessa institutioner som svar på kriser istället för att proaktivt förhindra det. Under den stora lågkonjunkturen infördes till exempel nya finanspolitiska regler för att motverka skulduppbyggnad.

Frågan kan ställas om dessa ekonomier är hållbara på kort sikt på grund av ekonomiska chocker och på lång sikt på grund av endemiska problem i systemets struktur. De stora utmaningarna för den offentliga finansens hållbarhet består i att skapa oberoende finansinstitutioner, lagar om finansiellt ansvar, finanspolitiska regler och hantering av finanspolitiska risker.

Några nyckelfaktorer för att skapa stabilitet genom institutioner som har utnyttjats av EU:s medlemsländer är följande aktiviteter som majoriteten av finansråd har antagit:

Övervaka skattemässiga resultat (genom att kontrollera efterlevnaden av skattereglerna, bedöma effektiviteten i beskattningen)
Ge regeringen råd i finanspolitiska frågor (genom att publicera åsikter och rekommendationer om finanspolitik)
Analysera finanspolitikens inriktning, både i efterhand genom att jämföra verkligheten med de antagna målen och i förväg genom att utvärdera effekten av de finanspolitiska åtgärder som ska genomföras.

Demografiska effekter på finanspolitisk hållbarhet

Trenden med demografiskt åldrande utgör en stor utmaning för den industrialiserade världen och ett ökande antal utvecklingsländer. Nyligen framtagna prognoser som utvecklats av FN:s befolkningsavdelning uppskattar en ökning med 40 procent av världens befolkning och en ökning på 7,8 år i medianåldern under de kommande 40 åren. Finanspolitisk hållbarhet påverkas avsevärt av detta fenomen, men detta kan utlösas på flera sätt. Till exempel kan chocker som krig och massinvandring dramatiskt förändra den demografiska sammansättningen av ett samhälle. I den industrialiserade världen drivs denna trend av samtidig minskad fertilitet och ökad livslängd.

Ålderdomsberoendekvot

En ekonomisk indikator som används för att illustrera andelen ekonomiskt inaktiva i samhället är ålderdomsförsörjningskvoten . Försörjningskvoten förhållande mellan ålder och befolkning för de som normalt inte är i arbetskraften med individer mellan 0-14 och 65+, vilket omfattar den beroende delen individer mellan 15 och 64 mätt som den produktiva delen. Detta förhållande är betydelsefullt för att bestämma det tryck som den beroende befolkningen utövar på den produktiva befolkningen. Även om livslängd är ett utan tvekan positivt resultat, i kombination med en nedgång i fertilitet kan det skapa högre ekonomisk stress för arbetande människor.

Nyckelaspekter som påverkar åldersberoendeförhållandet:

Typen av åldrande - minskad fertilitet eller ökad livslängd
Typen av ofinansierat socialförsäkringssystem
reglering av pensionsåldern

Politiska hinder för finanspolitisk hållbarhet

Politiska aktörer kommer ofta i vägen för finansiell stabilitet på grund av konkurrerande intressen mellan intressenter som har mycket att vinna på att inte genomföra förändringar som skulle gynna samhället som helhet. Ett exempel på detta är finanssektorn i EU-medlemsstater utanför euroområdet som drar nytta av handel med valutor och skulle förlora en stor del av sin inkomst om deras land gick med i euroområdet. Att skapa oberoende finansinstitutioner håller dessa instrument utom räckhåll för politiska aktörer som skulle försöka använda dem för personlig nytta.

Reformpotential

Möjligheten för stater att reformera sin finanspolitik för att säkerställa hållbarhet är vanligtvis inriktad på institutionellt oberoende och att täcka kostnaderna för åldrandet över en längre tidshorisont. Eftersom de offentliga pensionsutgifterna är mest påverkade av den demografiska förändringen av åldrandet på EU-nivå står för 11 % av BNP är det avgörande att utveckla reformer som föregriper denna trend. Även om det finns en stor variation mellan sammansättningen av välfärdsstaten mellan medlemsstaterna, vilket återspeglas över nuvarande utgiftsnivåer och förväntade förändringar av utgifterna, använder staterna ett antal åtgärder för att bekämpa denna trend. De två huvudkategorierna av reformer på pensionsområdet är ändring av åldersberättigandet för pensionsförmåner eller ändring av täckningen av förmånerna och anpassning av förmånernas storlek. Ändring av åldersberättigande till pension kan göras genom lagstiftning genom att höja lagstadgade pensionsålder eller så kan det uppnås genom nudging där incitament ges till individer som skjuter upp pensionering. Att anpassa storleken på förmånerna innebär att förmånskvoten, det vill säga ”pensionsrätternas generositet” minskas. Dessa reformer kan stabilisera de offentliga pensionsutgifterna men de har potential att skapa spänningar och instabilitet politiskt.

Se även

Andra källor

Bernanke, Ben S. (27 april 2010). "Att uppnå finanspolitisk hållbarhet" . Washington, DC: tal vid National Commission on Fiscal Responsibility and Reform.
Calvo, Guillermo A.; Izquierdo, Alejandro; Talvi, Ernesto (2006). "Plötsliga stopp och Phoenix-mirakel på tillväxtmarknader". American Economic Review . 96 (2): 405–410. doi : 10.1257/000282806777211856 .
Bird, Richard M. (januari 2003). "Finansflöden, finanspolitisk balans och finanspolitisk hållbarhet" .
Ghosh, Atish R.; Kim, juni I.; Mendoza, Enrique G.; Ostry, Jonathan D.; Qureshi, Mahvash S. (2013). "Fiscal Fatigue, Fiscal Space and Debt Sustainability in Advanced Economies" . The Economic Journal . 123 (566): F4–F30. doi : 10.1111/ecoj.12010 . ISSN 1468-0297 . S2CID 154107217 .

externa länkar