Fedsure Life Assurance v Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council

Fedsure Life Assurance v Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council
Constitutional court of South Africa.jpeg
Domstol Sydafrikas konstitutionella domstol
Fullständigt ärendenamn Fedsure Life Assurance Ltd och andra mot Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council och andra
Bestämt 14 oktober 1998 ( 1998-10-14 )
Citat(er) [1998] ZACC 17 , 1999 (1) SA 374 (CC); 1998 (12) BCLR 1458 (CC)
Fallhistorik
Överklagade från Witwatersrand Local Division
Domstolsmedlemskap
Domare sitter Chaskalson P , Langa DP , Ackermann , Goldstone , Kriegler , Madala , Mokgoro , O'Regan , Sachs & Yacoob JJ
Fall åsikter
Beslut av Chaskalson, Goldstone och O'Regan

Fedsure Life Assurance Ltd och andra mot Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council and Others är ett viktigt mål i sydafrikansk rätt, som behandlades i författningsdomstolen den 18 och 20 augusti 1998, med dom avkunnad den 14 oktober. Bänken ockuperades av Chaskalson P, Langa DP, Ackermann J, Goldstone J, Kriegler J, Madala J, Mokgoro J, O'Regan J, Sachs J och Yacoob J. DJB Osborn (med honom PJ Van Blerk) framträdde för klagandena RM Wise (med honom J. Kentridge) för den första svaranden och CZ Cohen (med honom M. Chaskalson) för den andra, tredje, fjärde och femte svaranden.

Principer

Den interimistiska konstitutionen erkänner och sörjer för tre regeringsnivåer: nationell, provinsiell och lokal. Varje regeringsnivå får sina befogenheter från den interimistiska konstitutionen. När det gäller lokala myndigheter är befogenheterna emellertid föremål för definition och reglering av antingen de nationella eller provinsregeringarna, som är de "behöriga myndigheterna" för att anta sådan lagstiftning. Enligt paragraf 174(1) i den interimistiska konstitutionen finns det dock en konstitutionell skyldighet för den "behöriga myndigheten" att inrätta lokala myndigheter, som måste vara "autonoma och, inom de gränser som föreskrivs av eller enligt lag [...] har rätt att reglera sina angelägenheter." I paragraf 174(4) föreskrivs uttryckligen att "parlamentet eller en provinslagstiftare får inte inkräkta på en lokal myndighets befogenheter, funktioner och struktur i sådan utsträckning att den äventyrar den lokala förvaltningens grundläggande status, syfte och karaktär. " Enligt 175 § 2 mom. är den behöriga myndigheten också skyldig att tilldela en lokal myndighet "sådana befogenheter och funktioner som kan vara nödvändiga för att tillhandahålla tjänster för upprätthållande och främjande av alla personers välbefinnande inom dess område. jurisdiktion." I paragraf 175(4) föreskriver den interimistiska konstitutionen specifikt att en "lokal regering ska ha befogenhet att utfärda stadgar som inte är oförenliga med denna konstitution eller en lag från parlamentet eller en tillämplig provinsiell lag." Section 178(2) ger lokalförvaltningen en beskattningsbefogenhet på vissa villkor. Den konstitutionella statusen för lokalförvaltningen skiljer sig alltså väsentligt från vad den var när parlamentet var högsta, när inte bara befogenheterna utan själva existensen av lokalförvaltningen helt berodde på överordnade lagstiftare. Även om de detaljerade befogenheterna och funktionerna för lokala myndigheter måste bestämmas av en behörig myndighets lagar, betyder detta inte att de befogenheter de utövar är "delegerade" befogenheter; Det hindrar inte heller att befogenheterna betraktas som "ursprungliga" och inte "delegerade".

Medan 24 § i den interimistiska grundlagen är tillämplig på utövandet av befogenheter som delegerats av ett fullmäktige till dess funktionärer, har domstolen i det aktuella fallet svårt att se hur den kan få någon tillämpning på stadgar gjorda av fullmäktige själv. Rådet är ett övervägande lagstiftande organ vars ledamöter väljs. De lagstiftningsbeslut som tas av dem påverkas av politiska överväganden som de är politiskt ansvariga inför väljarna. Sådana beslut ska givetvis vara lagliga, men laglighetskravet finns oberoende av, och är inte beroende av, bestämmelserna i 24 a §. De förfaranden enligt vilka lagstiftningsbeslut ska fattas föreskrivs i grundlagen, den bemyndigande lagstiftningen och rådets regler. Även om denna lagstiftningsram är föremål för översyn för överensstämmelse med konstitutionen, kan utarbetandet av stadgar och införandet av skatter av ett råd i enlighet med den föreskrivna rättsliga ramen inte på lämpligt sätt göras föremål för anmärkning av "varje person" som berörs av dem på de grunder som avses i 24 b §. Domstolen fann inte heller att bestämmelserna i s 24(c) eller (d) är tillämpliga på beslut som fattas av en deliberativ lagstiftande församling. Överläggningen äger vanligen rum i fullmäktige offentligt, där ledamöterna framför sina synpunkter på ämnet för de föreslagna besluten. Varje medlem har rätt till sina egna skäl för att rösta för eller emot varje resolution och har rätt att göra det på politiska grunder. Det är upp till ledamöterna, inte domstolarna, att bedöma vad som är relevant under sådana omständigheter. §§ 24(c) och (d) kan inte förnuftigt tillämpas på sådana beslut. Att en vald kommunal fullmäktige stiftar lagstiftning enligt grundlagen är i ordets vanliga bemärkelse en lagstiftande och inte en administrativ handling.

Det förefaller tydligt, fastslog domstolen, att när en lagstiftare, oavsett om den är nationell, provinsiell eller lokal, utövar den befogenhet som ges av paragraf 178(2) i den interimistiska konstitutionen att höja skatter eller skattesatser, eller bestämmer anslag som ska göras av offentliga medel, utövar den en makt som enligt konstitutionen är en egen makt för valda lagstiftande organ. Det är en makt som utövas av demokratiskt valda företrädare efter vederbörligt övervägande. Sådana åtgärder från de kommunala lagstiftarna, när de beslutar att fastställa taxorna, att ta ut bidraget och att betala ett bidrag ur offentliga medel, kan inte klassificeras som administrativa åtgärder enligt paragraf 24 i den interimistiska konstitutionen. Tidigare ansågs kommunfullmäktiges agerande vid fastställande av taxor vara en åtgärd som var föremål för domstolsprövning enligt förvaltningsrättsliga principer, men de principer som låg till grund för den rättspraxisen är inte längre tillämpliga. Av detta följer att påförandet av skattesatser och avgifter, och betalningen av subventionerna, inte utgör "administrativ åtgärd" enligt 24 § i den interimistiska grundlagen.

Dom

Domstolen fann följaktligen att de avgifter som den första svaranden, övergångsstadsrådet, och dess fyra storstadsdelstrukturer, de avgifter som två av understrukturerna betalade till den första svaranden och de subventioner som den första svaranden betalade till de andra två understrukturerna, i termer av de befogenheter som tilldelats dem genom den interimistiska konstitutionen, läs med Premiers proklamationer 24 från 1994 (Gauteng), 35 från 1995 (Gauteng) och 42 från 1995 (Gauteng), som antogs i termer av avsnitt 10 i den lokala regeringen övergångslagen, inte utgjorde "förvaltningsåtgärd" enligt 24 § i den interimistiska grundlagen.

De primära bestämmelserna i den interimistiska konstitutionen som reglerar lokal förvaltning finns i kapitel 10. I den mån en lokal myndighet agerar i strid med en av de direkta och tvingande bestämmelserna i kapitel 10, är ​​det uppenbart att den överträdelsen kommer att ske i brott mot grundlagen och föremål för konstitutionell anmärkning. Lokal förvaltning omfattas också av kapitel 3 i den interimistiska konstitutionen. Det framgår också av kapitel 10 att de lokala myndigheternas befogenheter, funktioner och strukturer som föreskrivs i grundlagen kommer att kompletteras med befogenheter, funktioner och strukturer som föreskrivs i andra lagar som utfärdats av en behörig myndighet. Det råder inget tvivel, ansåg domstolen, att de sedvanliga principerna om ultra vires kvarstår under den nya konstitutionella ordningen. De stöds dock (och kompletteras vid behov) av en konstitutionell legalitetsprincip. I förhållande till "administrativ åtgärd" är legalitetsprincipen inskriven i 24 a § grundlagen. I förhållande till lagstiftning och till verkställande handlingar som inte utgör "administrativa åtgärder" är legalitetsprincipen nödvändigtvis implicit i grundlagen. Frågan om huruvida lokala myndigheter agerar intra vires genom att införa skattesatser och avgifter och betala subventioner förblir därför en konstitutionell fråga.

Domstolen ansåg vidare att sökandenas konstitutionella invändning mot giltigheten av den andra svarandens uttag av de aktuella taxorna (the Eastern Metropolitan Substructure) på grund av den påstådda bristande efterlevnaden av paragraf 178(2) i den interimistiska konstitutionen och utmana giltigheten av de första och andra respondenternas budgetar, grundad på bristande efterlevnad av 58 § i kommunalförordningen 17 1939 (T), hade på en analys av fakta att misslyckas. Domstolen ansåg att skattesatserna var giltigt påförda.

Domstolen ansåg vidare att den första svarandens påförande av en avgift på den andra svaranden till ett belopp motsvarande det budgeterade överskottet för den andra svaranden för det räkenskapsår som avslutades den 30 juni 1997, och användningen av denna avgift för att täcka underskotten i budgeten för den första svaranden och två andra av den förste svarandens storstadsunderstrukturer (den fjärde och femte respondenten), kunde inte motiveras som "bidrag eller donation" enligt 79 § 15 i i kommunalförordningen, eftersom det hade inte varit det beslut som den andra svarandens fullmäktige hade fattat. Rådet hade behandlat budgetförslaget under antagandet att det faller inom den första respondentens befogenheter att ta ut ett bidrag från den andra respondenten i syfte att subventionera sig själv och den fjärde och femte respondenten. Det var inte känt vilken inställning medlemmarna i den andra respondentens råd skulle ha varit om de ställts inför ett beslut om att ge en donation eller bidrag: Den frågan var aldrig för den andra respondentens råd. Dessutom var skillnaden mellan de två en av substans och inte bara en av form.

Huruvida punkt 23(c) i bilaga A till Premiers proklamation 35 från 1995 (Gauteng), som är samma som punkt 23(c) i schema 2 till Local Government Transition Act 209 från 1993, tolkas som ett villkor för att ta upp en avgift som föreskrivs i Local Government Transition Act av en behörig myndighet enligt paragraf 178(2) i den interimistiska konstitutionen, eller som en befogenhet som tillkommer Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council oberoende av paragraf 178(2), "avgiften", höll domstolen, måste följa bestämmelserna i punkt 23(c).

När det gäller frågan om den avgift som den första svaranden tog upp mot den andra och tredje svaranden uppfyllde kravet i punkt 23(c), nämligen att det var "ett skäligt bidrag från" understrukturen "baserat på brutto- eller skattar inkomster av sådan" understruktur, var domstolen jämnt fördelad. I en gemensam dom av Chaskalson P, Goldstone J och O'Regan J (samstämmiga Ackermann J och Madala J) ansågs att innebörd och betydelse måste tillskrivas de distinkta kraven i punkt 23(c). Enbart den omständigheten att en avgift kan sägas vara skälig under alla omständigheter befriade eller försämrade inte kravet att den också måste baseras på brutto- eller skatteinkomst. Det ansågs vidare att ordet "baserat" i punkt 23 c innebar att det också borde finnas ett visst samband mellan beräkningen av avgiften och de inkomster som avses. Den avgift som den första svaranden tog ut på den andra och tredje respondenten fastställdes inte som en andel eller en procentandel av vare sig brutto- eller skatteinkomsten. Det var inte heller direkt relaterat till vare sig brutto- eller skatteinkomst. Avgiften var ett överskott från den totala inkomsten efter det att en överenskommelse hade nåtts om utgifterna för den andra och tredje respondenten: För att läsa "brutto- eller skatteintäkter" som betyder "nettoinkomst efter att ha tagit hänsyn till alla utgifter för understrukturen" " var att ignorera införandet av orden "brutto eller skattesatser" i frasen och därigenom göra våld mot bestämmelsen som helhet. Avgiften var följaktligen inte baserad på brutto- eller skatteinkomst och uppfyllde därför inte kraven i punkt 23(c).

Däremot ansåg Kriegler J (Langa DP, Mokgoro J, Sachs J och Yacoob J instämmer) för det första att angreppet mot påförandet av avgiften baserat på påståendet att det strider mot kravet i § 178(2) av den interimistiska konstitutionen, eftersom den inte var "baserad på en enhetlig struktur för dess jurisdiktionsområde", kunde inte lyckas. Man kunde inte säga att annat än en enhetlig struktur hade tillämpats. Själva syftet med samordningen av budgeten för den första respondenten och dess fyra understrukturer (den andra till den femte respondenten) hade varit att tillämpa en enhetlig metod för att uppskatta både inkomster och utgifter för varje understruktur. Det var en uttrycklig del av denna metod att varje budget skulle vara i balans och att en sådan balans skulle uppnås enhetligt genom att ta bort eventuella överskott och komplettera eventuella underskott. Vad 178 § andra stycket krävde var en enhetlig struktur utifrån vilken intäkterna skulle tas upp, inte identiska taxor eller tariffer. Det hade i förevarande fall funnits en enhetlig grund för att ta ut alla kommunala pålägg i hela huvudstadsområdet. Utmaningen baserad på bristande efterlevnad av paragraf 178(2) misslyckades. För det andra, med avseende på den påstådda bristande efterlevnaden av punkt 23(c) i bilaga A till kungörelse 35 från 1995, ansågs att det inte fanns någon grund för att antyda att avgiften inte var skälig och borde upphävas på grund av orättvisa. Det ansågs vidare att punkt 23 (c) använde en fras av bred allmänhet för att koppla bidraget till inkomsten, nämligen "baserat på". Det hade inte preciserats att avgiften skulle vara en bråkdel eller procent av inkomsten, och det enda som krävdes var något samband mellan bidrag och inkomst. Den enhetliga strukturen som avses ovan innebar att man accepterade en plattform över vilken en avgift skulle tas ut på en underbyggnad och den gemensamma plattform över vilken avgiften skulle betalas var en underbyggnads beräknade utgift. Avgiftens storlek var också relaterad till underbyggnadens bruttoinkomst. Överskottet av sådana bruttoinkomster utöver utgifterna utgjorde avgiften. Att avgiften motsvarade överskottet innebar inte – och kunde inte logiskt sett – betyda att avgiften inte var relaterad till bruttoinkomsten; tvärtom var bruttoinkomsten själva grunden för dess beräkning. Det var inte korrekt, som Chaskalson P, Goldstone J och O'Regan J:s dom hade det, att denna slutsats innebar att man läste "brutto- eller ränteintäkter" som att betyda "nettoinkomst efter att ha tagit hänsyn till alla utgifter för understrukturen." Bidraget baserades inte på nettoinkomst; det var verkligen nettoinkomsten baserad på bruttoinkomster och utgifter. Avgiften på var och en av understrukturerna var uppenbarligen ett överskott som uppkom efter att hänsyn hade tagits till de utgifter som budgeterats för denna understruktur. Det överskottet baserades på bruttoinkomsten. Följaktligen var avgiften uppenbarligen baserad på brutto- eller skatteinkomsten för var och en av understrukturerna. Resultatet blev att klagandenas angrepp baserade på den påstådda bristande efterlevnaden av kraven i paragraf 178(2) i den interimistiska konstitutionen och punkt 23(c) i bilaga A till kungörelse 35 från 1995 måste avvisas.

Domstolen fann följaktligen att, eftersom det var enhälligt att de avgifter som den andra svaranden tog ut var lagliga, måste klagandenas angrepp mot dem ogillas. Eftersom domstolen var jämnt delad i fråga om lagenligheten av de avgifter som den första svaranden tog ut av den andra och tredje svaranden, vann överklagandet i dessa frågor och måste ogillas. Följaktligen måste överklagandet i sin helhet ogillas.

Med beaktande av punkt 17 i schema 6 till lagen om Republiken Sydafrikas konstitution 108 från 1996, ligger det i rättvisans intresse att SCA, med avseende på konstitutionella frågor enligt den interimistiska konstitutionen som i framtiden kan komma att behandlas, som efterträdare till appellationsavdelningen, bör utöva den jurisdiktion som den tilldelats i konstitutionella frågor enligt kapitel 8 i 1996 års konstitution. Dess utövande av denna jurisdiktion kommer emellertid inte att påverka den princip som formulerades i domarna S v Mhlungu och Du Plessis mot De Klerk, enligt vilken en rättsakts konstitutionalitet ska bestämmas av de materiella bestämmelser som är tillämpliga vid den tidpunkten.

Beslutet i Witwatersrand Local Division, i Fedsure Life Assurance v Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council , bekräftades således.

Se även

Rättspraxis

  • Du Plessis and Others mot De Klerk and Another 1996 (3) SA 850 (CC).
  • Fedsure Life Assurance Ltd och andra mot Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council and Others 1997 (5) BCLR 657 (W), Witwatersrand Local Division
  • Fedsure Life Assurance Ltd och andra mot Greater Johannesburg Transitional Metropolitan Council and Others [1998] ZACC 17 , 1999 (1) SA 374 (CC); 1998 (12) BCLR 1458 (CC) (14 oktober 1998), författningsdomstol
  • S v Mhlungu och andra 1995 (3) SA 867 (CC).

Lagstiftning

  • Local Government Transition Act 209 från 1993.

Anteckningar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Fedsure_Life_Assurance_v_Greater_Johannesburg_Transitional_Metropolitan_Council&oldid=1100458567 "