Fatigauktion

Del av serie om
en
auktionstyper
Auction Room, Christie's, circa 1808.
Budgivning
Sammanhang
Teori
Uppkopplad

Fattigauktion (Fattigauktion), var en historisk praxis inom svensk fattigvård under 1800-talet, där fattiga auktionerades ut till en budgivare bland församlingsmedlemmarna som var villiga att inhysa dem i utbyte mot det lägsta beloppet för deras försörjning från socknen. fattigvårdsnämnd.

I enlighet med fattigvårdsförordningen 1847 var varje församling ansvarig för fattigvården inom sin församling, en hjälp finansierad av varje medlem i församlingen genom kyrkofonden, och fördelad och organiserad genom fattigvårdsnämnden. De fattiga delades in i två klasser. Den första klassen bestod av en fattig som var oförmögen att försörja sig själv, vanligtvis avsett gamla människor, föräldralösa och fysiskt eller psykiskt handikappade. Den andra klassen bestod av människor som tillfälligt försörjdes av fattigvård.

De fattiga av första klassen skulle enligt lag placeras i ett fattighus, ett barnhem eller ett sjukhus. I verkligheten försummade dock många församlingar på landsbygden att bygga sådana institutioner inom sin församling på grund av kostnaderna. Lagen föreskrev att om det inte fanns något fattighus i socknen, så var församlingens fattigvårdsnämnd enligt lag ansvarig för att ge ekonomiskt stöd åt de fattiga och betala för mat, kläder, bostad, sjukvård och begravning. På grund av detta Fattigauktionen ett föredraget val för en församling som ville spara pengar.

Varje år placerades en tallrik i kyrkan med uppgift om första klassens fattiga. Sista söndagen före jul hölls "auktionen" i församlingshuset efter gudstjänsten. Församlingens fattigvårdsnämnd höll auktion över de första klassens fattiga till församlingens medlemmar, som skulle lägga bud på dem. Trots namnet var detta inte en egentlig auktion, inte heller köptes de fattiga. Budgivarna lade ett "bud" där de angav vilken summa pengar de skulle kräva av fattigvårdsnämnden i utbyte mot att de tog hand om den fattige under en period av ett år. Eftersom församlingens fattigvårdsnämnd ville spara pengar vann den som lade det lägsta "budet" auktionen. Då budgivarna hade lagens stöd att kräva att den fattige bidrog med sysslor i hushållet till deras förmåga, kunde budgivarna genom denna sed skaffa sig billig arbetskraft. När ett år var till ända auktionerades den fattige ut igen (såvida han eller hon inte kunde försörja sig själv då).

Fattigauktionen var relaterad till det traditionella bruket av rotegång . Rotegång hade dock förbjudits för barn 1847, så Fattigauktionen blev särskilt vanlig för barn, medan Rotegång ofta användes för vuxna fattiga. Bruket fördömdes som förödmjukande och missbruk, och det fanns rapporter om övergrepp, särskilt av fattiga barn, som auktionerades ut och användes som slavarbete för lägsta möjliga kostnad. Rent juridiskt var varken fattigauktionen eller rotegången en del av den officiella fattigvårdslagen, men den var inte heller förbjuden, och den fortsatte som en vanlig praxis i landsbygdsförsamlingar som inte hade något fattighus, så sent som i början av 1900-talet. .

Fattigauktion , liksom en rad andra förlegade metoder inom fattigvården som rotegång och fattighus , avskaffades genom den reformerade fattiglagen från 1918 .

Se även

Fotnoter

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Fattigauktion&oldid=1141446100 "