Eugen Loderer

Eugen Loderer (28 maj 1920 – 9 februari 1995) var en tysk fackföreningsledare.

Född i Heidenheim an der Brenz tog Loderer en lärlingsutbildning som metalltygsmakare, men kallades in för att tjänstgöra i flottan innan han kunde slutföra detta. Han tjänstgjorde till maj 1945, då han tillfångatogs av britterna. Han återvände till sin tidigare karriär och gick med i Iron and Metal Industry Association, som snart blev en del av IG Metall . Han gick med i det socialdemokratiska partiet (SPD), och steg gradvis till mer framträdande positioner i förbundet. Från 1959 var han dess distriktssekreterare för ungdomsarbete och förtroendemän .

IG Metall var anslutet till det tyska fackförbundet (DGB), och 1963 valdes Loderer till förbundets distriktssekreterare i Baden-Württemberg. 1966 tog han en ledande roll i en antifascistisk demonstration utanför konferensen för det nationella demokratiska partiet i Tyskland, och detta fick honom till nationell uppmärksamhet.

1968 valdes Loderer till vice ordförande för IG Metall, med stöd av president Otto Brenner . Han var förbundets ledare för PR, mänskliga resurser, organisation och administration. Brenner dog 1972, och Loderer valdes till hans efterträdare. Medan Loderer inledningsvis kampanjade i frågor som att förbjuda lockouter och utvidga arbetarnas roll i företagsledningen, ledde den ekonomiska krisen honom till en mer defensiv position och fokus på kollektiva förhandlingar. Han ledde också fem stora strejker. Han var starkt motståndare till kommunister i förbundet, eller till alla samarbeten med fackföreningar anslutna till den kommunistiska världsfederationen av fackföreningar, och kritiserade fredsrörelsen för att inte spendera tillräckligt med tid på att attackera Sovjetunionen.

1974 valdes Loderer till president för International Metalworkers' Federation . Han valdes i valet till Europaparlamentet, 1979 , för SPD i Hessen, men han hoppade av i januari 1980, eftersom han fann att arbetsbördan var oförenlig med den kvarvarande ledaren för förbundet. Han gick i pension från sina fackliga roller 1983 och flyttade senare tillbaka till Heidenheim.