Ettehadiyeh-ye Sendika-ye Kargaran-e Iran
Ettehadiyeh-ye Sendika-ye Kargaran-e Iran | |
| اتحادیه سندیکای کارگران ایران | |
| Slås ihop till | Iranska fackliga kongressen |
|---|---|
| Grundad | september 1946 |
| Upplöst | 1951 |
| Plats |
|
Medlemmar |
75 000 (anspråk, december 1947) |
Nyckelpersoner |
Mehdi Sharif-Emami, Khosrow Hedayat |
| Tillhörigheter | ICFTU |
Ettehadiyeh-ye Sendika-ye Kargaran-e Iran ( persiska : اتحادیه سندیکای کارگران ایران , känd under sin akronym 'اسکی', ESKI ) var ett fackligt centrum i Iran . Det grundades på initiativ av ministeriet för arbete och propaganda i september 1946, med det uttryckliga syftet att konkurrera med Tudeh - ledda Central United Council of the Trade Unions of Workers and Toilers of Iran ( CUC). Uppdraget att inrätta ESKI hade delegerats till Mehdi Sharif-Emami, chef för avdelningen för tvistlösning vid ministeriet för arbete och propaganda. ESKI gav ut tidningen Kargaran-e Iran . ESKI var en av grundarna av International Confederation of Free Trade Unions .
Profil
Tudeh-partiet kritiserade skarpt lanseringen av ESKI och fördömde det som ett " gult fackförbund" .
I statliga företag var arbetarna skyldiga att ansluta sig till ESKI för att behålla sina jobb. Inom andra sektorer användes tvång och mutor för att pressa arbetare att ansluta sig till ESKI. Styrkan hos ESKI var koncentrerad till järnvägsanläggningar, ammunitionsfabriker och tobaksindustrin.
ESKI hade dock begränsad framgång. Det fanns en tydlig klyfta mellan officiella medlemssiffror (som det största fackliga centrumet när det gäller medlemskap i landet vid den tiden) och antalet genuina anhängare. ESKI-ledare var i allmänhet inte erfarna arbetsorganisatörer. I analysen av USA:s arbetarattaché, William J. Handley, var ESKI i händerna på regeringsfunktionärer som, enligt Handleys uppfattning, var "socialt analfabeter".
Den 12 november 1946 mobiliserade Tudeh en 24-timmars generalstrejk för att fördöma mordet på en järnvägsarbetare. Tudeh anklagade ESKI för att ha anlitat ligister för att utföra mordet.
Skift i ledarskap
När det Tudeh-ledda CUC förtrycktes i maj 1947 hoppades ESKI kunna fylla tomrummet, men ett sådant genombrott inträffade aldrig. ESKI var också fångad av de politiska intrigerna mellan Ahmad Qavams demokratiska parti i Iran å ena sidan och det kungliga hovet och armén å andra sidan. Sharif-Emami avsattes som chef för ESKI och ersattes av Khosrow Hedayat (generaldirektör för statens järnvägsorganisation, och en domstolstrojalist med aristokratisk bakgrund).
Samarbete med EMKA
Den 30 augusti 1947 skrev ESKI, EMKA (ett annat fackligt centrum, bildat genom en splittring från ESKI 1947) och ett annat litet förbund ett avtal om att samordna sin verksamhet. CUC hade vägrat att gå med i samarbetet. Affären varade dock bara i två veckor, varefter ESKI och EMKA uteslöt den tredje grupperingen. Den 28 oktober 1947 anordnade ESKI och EMKA en arbetarkongress i Teheran . Närvarande var 84 ESKI-delegater och 46 EMKA-delegater. Samarbetet mellan ESKI och EMKA bestod dock inte. Och i december 1947, kort efter pausen mellan de två centren, genomförde ESKI-ligister en attack mot en EMKA-klubbbyggnad. Attacken mot EMKA misskrediterade ESKI ytterligare.
Senare period
I december 1947 hävdade ESKI ett medlemsantal på 75 000.
Vid ESKIs första kongress, som hölls i november 1949, var 21 av 36 delegater ingenjörer. Endast två delegater var arbetare.
Vid arbetarkongressen i februari 1951 bildades ett nytt fackligt centrum kallat Iranian Trade Union Congress. Både ESKI och EMKA gick samman i ITUC. ITUC ärvde ESKI:s ICFTU-medlemskap.
