Ellemann–Jensen-läran
Ellemann -Jensen-doktrinen är en dansk idé som specifikt syftar till att främja små länders förmåga att få inflytande i världsordningen. Doktrinen är inte ett skriftligt dokument utan snarare inspirerad av den tidigare danska utrikesministern Uffe Ellemann-Jensens mandatperiod där han främjade föreställningen att ett litet land kan få inflytande genom att stödja de större länder som delar samma värderingar och idéer , som det lilla landet själv omfattar.
Uffe Ellemann-Jensen ledde det europeiska erkännandet av de tre baltiska ländernas förnyade självständighet 1991, då Danmark var det första landet att återupprätta diplomatiska förbindelser med de tre länderna.
Historiska sammanhang
Läran bör ses i sammanhanget av dansk politisk historia som det officiella brottet med "1864 års Ande". År 1864 förlorade Danmark det sista kriget ( Slesvigs andra krig ) i en serie förödande nederlag under vilka hon förlorade tre fjärdedelar av sitt territorium. "Anden från 64" hade som sin slogan, "det som förlorats utåt måste vinnas inåt" och var i grunden en isolationistisk politik som predikade en hög grad av aktning gentemot angränsande nationer och en betoning på inhemsk utveckling. Danmark anslöt sig alltså inte till någon av de europeiska allianserna vid den tiden och försökte i huvudsak förbli oengagerad i konflikter när de bröt ut. Militära investeringar, om de genomfördes, var i första hand defensiva till sin natur. I själva verket hävdades det att ett så litet land som Danmark inte hade något sätt att påverka resten av världen.
Efter första världskriget , där Danmark hade förblivit neutralt, erbjöds det större delar av tyskt territorium av Frankrike och de allierade, men till skillnad från de östra grannarna, valde det en uppgörelse genom folkomröstning inklusive rättigheter för tyskarna i Danmark och vice versa. Det visade sig delvis framgångsrikt eftersom den dansk-tyska gränsen förblev en av få gränser som ett återuppstått Tyskland inte bestridde.
andra världskrigets gång , när Danmark invaderades, steg "64 års ande" igen, denna gång i form av en ganska snabb dansk kapitulation och en efterföljande samarbetspolitik. I grund och botten hade man uppfattningen att eftersom Danmark inte hade någon chans att besegra de tyska inkräktarna på egen hand, kunde de lika gärna inte slåss. Även om detta uppenbarligen räddade danska liv, tillät det också Tyskland att ockupera landet med färre trupper än annars, vilket frigjorde trupper för attacken mot Frankrike. Det står i skarp kontrast till det kraftiga motstånd mot tysk invasion som t.ex. Norge ger.
De första sprickorna i den isolationistiska politiken inträffade efter andra världskriget, när Danmark - rädd för den dåvarande sovjetiska ockupationen av sina baltiska öar - gick med i NATO . Detta utökades ytterligare under den så kallade "fotnotspolitiken" på 1980-talet, där de danska socialdemokraterna eftersträvade en politisk försvagning av NATO-alliansen, ungefär som Frankrike, genom en taktik att infoga fotnoter med reservationer eller invändningar i varje NATO-dokument som Danmark gick med på det.
Men Danmarks verkliga återinträde på den världspolitiska scenen inträffade under Uffe Ellemann-Jensens utrikesministerium, där Danmark gjorde ett antal djärva internationella drag, det mest kända är erkännandet av de baltiska staterna som det första landet i världen eftersom dessa hävdar självständighet från Sovjetunionen och det mindre kända utsändandet av ett litet antal militära rådgivare till de unga baltiska nationerna. Medan det leddes av Danmark, fick detta drag snabbt sällskap av de nordiska nationerna, som sedan anslöt sig till Danmark i en framgångsrik lobbykampanj inom västvärlden för ett snabbt erkännande av de baltiska staterna.
Ellemann-Jensen-doktrinen är alltså att ett litet land - som Danmark - kan påverka världspolitiken genom att framgångsrikt bygga allianser för att främja sina utrikespolitiska mål. En outtalad implikation av detta är uppenbarligen att ett litet land därför också bör vara villigt att anta och stödja sina allierades mål i en quid pro quo (något för något) för dem att stödja sina egna mål.
Under den följande regeringen ledd av de danska socialdemokraterna fördes Ellemann-Jensen-doktrinen vidare, och Danmark skickade inte bara fredsbevarande styrkor till Balkan på 1990-talet, utan hade heller inga betänkligheter om att förplikta dem att slåss om det behövdes. Danmark blev också mer uttalat i FN och lanserade till exempel resolutioner mot kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina .
Kulmen på Ellemanndoktrinen kom dock under den tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen , som hade efterträtt Uffe Ellemann-Jensen som ledare för det liberala partiet. Han satte in danska trupper i Irakkriget 2003 och hävdade att det verkligen var en kamp mellan gott och ont. Anders Fogh Rasmussen blev också den första danska premiärministern som officiellt fördömde den danska samarbetspolitiken under andra världskriget som felaktig, med argumentet "Om varje land hade gjort som Danmark (dvs. gett upp utan kamp), skulle utgången av kriget ha varit tydlig."