Dricksvattendirektivet 2020
Dricksvattendirektivet 2020 ( 2020/2184 ) är en EU-lag som skyddar kvaliteten på dricksvattnet och är en del av regleringen av vattenförsörjning och sanitet i Europeiska unionen .
Innehåll
Direktivet är avsett att skydda människors hälsa genom att fastställa hälso- och renhetskrav som måste uppfyllas av dricksvatten inom gemenskapen (se vattenkvalitet ) . Det kräver att medlemsstaterna regelbundet rapporterar om kvaliteten på dricksvattnet till Europeiska kommissionen och allmänheten. Den gäller för allt vatten avsett för mänsklig konsumtion förutom naturligt mineralvatten och vatten som är läkemedel.
Medlemsstaterna ska se till att sådant dricksvatten :
- inte innehåller någon koncentration av mikroorganismer , parasiter eller något annat ämne som utgör en potentiell hälsorisk för människor;
- uppfyller minimikraven (mikrobiologiska och kemiska parametrar samt de som rör radioaktivitet ) som fastställs i direktivet.
- De kommer att vidta alla andra åtgärder som behövs för att garantera hälsosamheten och renheten hos dricksvatten.
Vid fastställande av föroreningsnivåer tillämpar direktivet försiktighetsprincipen . Till exempel är EU:s föroreningsnivåer för bekämpningsmedel upp till 20 gånger lägre än de i WHO:s riktlinjer för dricksvatten, eftersom EU-direktivet inte bara syftar till att skydda människors hälsa utan även miljön. WHO:s föroreningsnivåer är redan inställda så att det inte skulle finnas någon potentiell risk om föroreningen absorberades kontinuerligt under en persons livstid. EU:s dricksvattennormer och fall där dessa normer tillfälligt överskrids med en liten marginal bör tolkas i detta sammanhang.
Med verkan från december 2003 upphävdes direktiv 80/778/EG och ersattes med 98/83/EG. Det nya direktivet minskade antalet parametrar samtidigt som medlemmen kunde lägga till parametrar som magnesium , total hårdhet , fenoler , zink , fosfat , kalcium och klorit .
Direktivet kräver att medlemsstaterna regelbundet övervakar kvaliteten på dricksvatten genom att använda de analysmetoder som anges i direktivet, eller motsvarande metoder. Medlemsstaterna måste också publicera rapporter om dricksvattenkvaliteten vart tredje år, och Europeiska kommissionen ska publicera en sammanfattande rapport. Inom fem år var medlemsstaterna tvungna att följa direktivet. Undantag kan beviljas på tillfällig basis, förutsatt att de inte påverkar människors hälsa.
Implementeringsutmaningar
Förrän 2006 har Europeiska kommissionen inte publicerat en sammanfattande rapport om dricksvattenkvalitet. Inget EU-land uppnår full efterlevnad av direktivet, främst på grund av den geologiska naturen hos dess jord och jordbruksverksamhet. Under 2003 inledde Europeiska kommissionen en bred samrådsprocess för att förbereda en översyn av direktivet. En nyckelaspekt av översynen skulle vara att gå bort från en ren end-of-pipe-standardinställning. Istället skulle hela vattenförsörjningsprocessen från bassängen till kranen utvärderas för att identifiera risker och de mest effektiva kontrollpunkterna, genom så kallade vattensäkerhetsplaner .
Uppdatering av direktivet
2020 revidering
Kommissionen föreslog att de befintliga säkerhetsstandarderna skulle uppdateras i linje med de senaste rekommendationerna från Världshälsoorganisationen (WHO) men fastställer också en skyldighet för EU-länderna att förbättra tillgången till rent dricksvatten för alla, och mer specifikt för utsatta och marginaliserade grupper. Det syftade till mer miljöskydd, utveckling av en cirkulär ekonomi och anpassning till klimatförändringar . Vattensektorn står för 3,5 % av elförbrukningen . På lokal nivå utgör elavgifterna mellan 30 och 50 % av kommunernas räkningar, som lätt förs vidare till konsumenter som vanligtvis inte har några alternativa leverantörer. Utöver det avslöjade kommissionen att Europa har ett stort problem kring vattenläckage. Enligt deras analys är den genomsnittliga läckagegraden i Europa 23 % av det behandlade vattnet. Kommissionens lösning för att ta itu med denna fråga har varit att inkludera transparenskrav för de största vattenleverantörerna att publicera information om deras vattenläckage och energiförbrukning.
Det omarbetade direktivet trädde i kraft den 12 januari 2021, och medlemsstaterna har nu två år på sig att genomföra det. Det nya direktivet ersätter rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998.
Storbritannien
Water Resources Act 1991 användes för att införa dricksvattendirektivet i brittisk lag. I Storbritannien Drinking Water Inspectorate för att rapportera om dricksvattenkvaliteten till Europeiska unionen.
Water Services Regulation Authority, eller Ofwat , är det organ som ansvarar för ekonomisk reglering av den privatiserade vatten- och avloppsindustrin i England och Wales. Ofwat har framgångsrikt minskat vattenläckaget i England genom att sätta upp läckagemål för vart och ett av vattenbolagen. Kallas den "hållbara ekonomiska nivån av läckage", vattenbolag måste åtgärda läckor, så länge kostnaden för att göra det är mindre än kostnaden för att inte åtgärda läckan. Kostnaden för att inte åtgärda en läcka inkluderar miljöskador och kostnaden för att utveckla nya vattenresurser för att kompensera för det vatten som går förlorat genom läckor. Om ett vattenföretag inte klarar sitt mål för att minska vattenläckaget straffas de. Det senaste exemplet är när Thames Water-företaget var tvungen att betala tillbaka 65 miljoner pund till sina kunder – utöver 55 miljoner pund i automatiska böter – för att de inte lyckades uppfylla läckagemålen under innevarande räkenskapsår, såväl som under 2016/7 och 2017/18. Företaget bekräftade också att det skulle investera ytterligare 200 miljoner pund mellan nu och 2020 för att säkerställa att det uppfyller läckagemålet 2019/20.