Direktiv om gravida arbetstagare från 1992
| Europeiska unionens direktiv | |
 | |
| Titel | Direktiv om införande av åtgärder för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa i arbetet för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar |
|---|---|
| Tillverkad av | Europeiska unionens råd |
| Gjord under | Artikel 118a ( Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen ) |
| Journalreferens _ | L 348 |
| Historia | |
| Datum gjort | 19 oktober 1992 |
| Trädde i kraft | 24 november 1992 |
| Genomförandedatum | 24 november 1994 |
| Annan lagstiftning | |
| Ändrad av |
Direktiv 2007/30/EG, Direktiv 2014/27/EU |
| Gällande lagstiftning | |
Direktiv om gravida arbetstagare 1992 ( 92/85/EEC ) är ett EU-direktiv . Det handlar om de grundläggande rättigheterna för arbetstagare under och efter graviditeten i Europeiska unionen.
Innehåll
De huvudsakliga bestämmelserna är följande.
- art 2 definitioner, "gravid arbetstagare är en som informerar arbetsgivaren om hennes tillstånd"
- art 3, riktlinjer som ska utarbetas för farligt arbete för gravida arbetstagare
- art 4, bedömning och information
- artikel 5.1 exponering för risker som ska undvikas. (2) ”Om anpassningen av hennes arbetsvillkor och/eller arbetstid inte är tekniskt och/eller objektivt genomförbar, eller inte rimligen kan krävas på vederbörligen motiverade skäl, ska arbetsgivaren vidta nödvändiga åtgärder för att flytta den berörda arbetstagaren till ett annat arbete .' (3) om flyttning inte är tekniskt genomförbar, tillstånd att beviljas.
- art 6, fall där exponering är förbjuden
- art 7 ingen skyldighet för nattarbete
- art 8(1) sammanhängande mammaledighet, minst 14 veckor lång (2) obligatorisk i 2 veckor
- art 9 ledighet för förlossningsundersökningar
- artikel 10 förbud mot uppsägning, "utom i undantagsfall som inte har samband med deras tillstånd och som är tillåtna enligt nationell lagstiftning och/eller praxis"
- art 11(1) bibehållande av anställningsrättigheter i anställningsavtalet (2)(b) "bibehållande av en betalning till och/eller rätt till adekvat ersättning för arbetstagare" (3) det är tillräckligt om det är minst lika som lagstadgad sjuklön
Rättspraxis
- Parviainen mot Finnair Oyj (2010) C-471/08, [2011] 1 CMLR 8, en gravid arbetstagare som överförts enligt artikel 5.2 till ett annat arbete hade enligt artikel 11 rätt till sin grundlön och eventuella lönedelar eller tilläggsbidrag som hänförde sig till hennes yrkesstatus, såsom de som avser tjänstgöringstid, tjänstgöringstid och yrkeskvalifikationer, men inte de som var beroende av utförandet av specifika funktioner under särskilda omständigheter och som i huvudsak var avsedda att kompensera för nackdelarna med denna prestation. .
- Boyle mot Equal Opportunities Commission (1998) C-411/96, REG 1998, s. I-6401. Mary Boyle arbetade för EOC, som som en del av staten omfattades av direktivet med direkt verkan. Vid den tiden varade betald mammaledighet, efter 6 veckor, i 12 veckor och var £54,55 i veckan. EOC:s personalhandbok krävde bland annat att de sex mammorna skulle betala tillbaka avtalsenlig moderskapspenning om de inte återvände till arbetet en månad efter ledigheten. Det hävdades att artikel 141 kräver lika lön under hela mammaledigheten, jämfört med en man. Europeiska kommissionen hävdade att avtalsenlig sjuklön borde vara den lämpliga jämförelsen för ett minimum av betalning under graviditeten. EG-domstolen ansåg att artikel 11 "syftar till att säkerställa att arbetstagaren under sin mammaledighet får och höjer åtminstone motsvarande det sjukpenning som föreskrivs i nationell lagstiftning om social trygghet i händelse av ett avbrott i hennes verksamhet av hälsoskäl... är inte avsedd att garantera henne någon högre inkomst...'
- Abdoulaye mot Regie Nationale des Usines Renault (1999) C-218/98, [1999] IRLR 811, är det inte diskriminering att betala kvinnor en moderskapsbonus.