De intellektuellas opium
 | |
| Författare | Raymond Aron |
|---|---|
| Översättare | Terence Kilmartin |
| Språk | franska |
| Utgivare | Calmann-Lévy |
Publiceringsdatum |
1955 (Frankrike) |
| Sidor | 334 sid |
| ISBN | 9110195645 |
De intellektuellas opium ( franska : L'Opium des intellectuels ) är en bok skriven av Raymond Aron och publicerad 1955. Den publicerades första gången i en engelsk översättning 1957.
Innehåll
Arons fokus ligger på hans kritik av den utbredda intellektuella anslutningen under hans tid till marxismen . Bokens titel är en inversion av Karl Marx berömda påstående att religion är folkets opium , och är en härledning från Simone Weils citat att "Marxism är utan tvekan en religion, i ordets lägsta bemärkelse. ... [I]t har ständigt använts ... som ett opiat för folket."
Aron var kritisk mot marxismen genom att han såg den som att avstå från några av de grundläggande framsteg som gjorts av mänskliga civilisationer, såsom undersökningsfrihet, frihet för kontroverser, frihet att kritisera och rösta.
I synnerhet ansåg Aron att det fanns en form av intellektuell oärlighet eller hyckleri på jobbet under hans tidsperiod, där vissa människor var extremt kritiska mot vissa styrelseformer eller samhällen (som kapitalistisk demokrati) men förlåtande mot brott och överträdelser som begicks i samhällen anspråk på att manifestera den "korrekta" ideologin. Han var därför djupt kritisk till vad han uppfattade som en form av intellektuell dogmatism och fanatism som höll fast vid en fast tankeram oberoende av empiriska bevis i motsats till det - en process som liknar skapandet av en sorts sekulär religion eller trossystem.
Ett stort fokus för kritiken i boken är arbetet av en tänkare som Jean-Paul Sartre , såväl som den allmänna tendensen att smälta samman marxistiska tankemönster med nietzscheanskt och existentialistiskt tänkande som förvisade försiktighet från politiken.
Arons fokus var främst på karaktären av samtida fransk intellektuell tanke med allmänt uteslutande av hänsyn till andra kulturer såsom den angloamerikanska.
Arons breda hyllning av vad han uppfattade som den liberala demokratins dygder gick också hand i hand med en opposition mot den typ av endemisk antiamerikanism som var ett kännetecken för efterkrigstidens franska vänsterideologi, ett faktum som hjälpte Aron att knyta många viktiga kontakter inom USA.
Detta verk är Arons mest kända, även om det ofta har varit slut i tryck sedan det ursprungliga utgivningen.