Cañas–Jerez-fördraget
Cañas -Jerez-fördraget mellan Costa Rica och Nicaragua antogs den 15 april 1858 som en lösning på den växande gränsspänningen mellan de två länderna. Fördraget förhandlades mellan Máximo Jerez som representerar Nicaragua och José María Cañas som representerar Costa Rica . Den etablerade en gräns mellan de två länderna som omger den södra kanten av Nicaraguasjön, förflyttar sig sedan österut längs San Juan-floden för den sista tredjedelen av divisionen, efter den norrut från där den delar sig från Rio Colorado. Fördraget sätter gränsen på flodens högra strand, vilket ger floden till Nicaragua, men ger kommersiella navigeringsrättigheter till Costa Rica.
Förhandlingarna
Efter annekteringen av Nicoya-jurisdiktionen 1824 av Costa Rica, återtog Nicaragua detta territorium vid upprepade tillfällen. Även om Nicaragua gjorde anspråk på landet, fortsatte argumenten om landet fortfarande. I ett försök att åtgärda dessa tvister om äganderätt utarbetades många efterföljande fördrag, inklusive fördraget Oreamuno-Buitrago (1838), Madriz-Zavala (1846), Molina-Juárez (1848), Molina-Marcoleta (1854), Cañas- Juárez (1857), Cañas-Martínez-fördraget (1857) och Webster-Crampton-fördraget (1852). Trots alla dessa handlingar var inget av fördragen överens om av båda parter. Så småningom godkändes ett Webster-Crampton-avtal. I april 1858 skickade Nicaragua Máximo Jerez Tellería, befullmäktigad minister till San Jose för att försöka förhandla fram ett nytt avtal. Costa Rica utnämnde därefter general José María Cañas Escamilla att förhandla med Telería. Förhandlingarna ägde rum i närvaro av Féliz Belly, en fransk journalist som var intresserad av ett kontrakt för att bygga en ny kanal. Den 15 april godkändes det nya fördraget snävt av Costa Ricas kongress och godkändes också av Nicaraguas konstituerande församling. Juan Rafael, Costa Ricas president reste till den nicaraguanska staden Rivas där fördraget utbyttes med den nicaraguanska presidenten Tomás Martínez Guerrero.
På 1870-talet började Nicaragua invända mot fördragets giltighet. I ett försök att lösa meningsskiljaktigheterna hölls följande förhandlingar och undertecknades dessutom det tidigare fördraget, Herrera-Zavala (1872), Víquez-Step (1886) och Zambrana-Alvarez (1883). Förhandlingarna mellan Castro och Navas (1884) avgjordes inte. Under 1886 ökade spänningarna mellan Costa Rica och Nicaragua men till Guatalamas hjälp undertecknades ett godtyckligt avtal av den licensierade Ascensionen Esquivel Ibarra från Costa Rica och José Antonio Román från Nicaragua. Vid mötet i Esquivel-Román kom man överens om att giltigheten av Cañas-Jerez-fördraget möjligen var ogiltigt av USA:s president. Den 22 mars 1888 erkände president Grover Cleveland Cañas-Jerez-fördragets giltighet. Cleveland klargjorde många punkter av oklar tolkning inom fördraget.