Budgetmaximerande modell
Den budgetmaximerande modellen är en ström av public choice-teori och rationell valanalys inom offentlig förvaltning invigd av William Niskanen . Niskanen presenterade idén först 1968, och utvecklade den senare till en bok utgiven 1971. Enligt den budgetmaximerande modellen rationella byråkrater alltid och överallt att söka öka sina budgetar för att öka sin egen makt och därmed starkt bidra till att statlig tillväxt och potentiellt minskad social effektivitet . Den byråformande modellen har utvecklats som ett svar på den budgetmaximerande modellen. Niskanens inspiration kunde också ha varit Parkinsons lag sexton år tidigare (1955).
Niskanens budgetmaximerande byråkrat
Modellen överväger en byråkrat som leder en avdelning för offentlig förvaltning och som kommer att försöka maximera avdelningens budget och på så sätt öka dess lön och prestige.
Det finns en efterfrågan på avdelningens tjänster från väljare och väljare, men till skillnad från offentligt styrda företag, som direkt erbjuder sina produkter och tjänster till dessa väljare, ansvarar avdelningen för att producera de tjänster som sedan kommer att tillhandahållas av Lagstiftande församling till väljarna.
Det kommer därför att vara lagstiftaren, eller regeringen, ombudet som definierar departementets budget, beroende på den kvantitet som den tillhandahåller. Ju fler tjänster avdelningen tillhandahåller, desto högre blir budgeten. Därför kommer byråkratens mål att vara att maximera mängden tjänster som tillhandahålls, med förbehåll för en social välfärds break-even begränsning. Detta innebär att den dödviktsförlust som genereras av överdriven produktion av tjänster aldrig får vara högre än väljarens konsumentöverskott (annars skulle lagstiftaren märka att något var fel med avdelningens verksamhet, vilket skulle orsaka sociala förluster och inte vinster).
Med andra ord, en typisk, privat sektors nyttomaximerande modell skulle förutse att avdelningen skulle utöka tjänster (och budgetar) till den grad att marginalkostnaden och marginalfördelarna likställs. I Niskanens modell skulle han förutse att genomsnittliga kostnader och fördelar skulle jämställas istället för marginalerna.
Anteckningar
- Friedman, Lee (2002), The Microeconomics of Public Policy Analysis , Princeton University Press, s. 429–432