Barcelonakonventionen och stadgan om transitfrihet

Barcelonakonventionen och stadgan om transitfrihet är ett internationellt fördrag som undertecknades i Barcelona den 20 april 1921; fördraget säkerställer transitfrihet för olika kommersiella varor över nationella gränser. Den registrerades i Nationernas Förbunds fördrag den 8 oktober 1921. Den trädde i kraft den 31 oktober 1922. Konventionen är fortfarande i kraft för närvarande.

Villkor för konventionen

Konventet bekräftade bara den stadga som antogs några dagar tidigare vid en Nations League-konferens som hölls i Barcelona . I artikel 1 i stadgan definieras transitering som förflyttning av personer och varor från en suverän stat till en annan. Artikel 2 erkände suveräna regeringars frihet att göra transitarrangemang inom sina territorier. Artikel 3 förbjöd regeringar att kräva betalning för transiteringsrättigheter, med undantag för avgifter avsedda att täcka driftskostnader. Artikel 4 gjorde det obligatoriskt för regeringar att tillämpa lika transitavgifter för alla personer, oavsett nationalitet. Artikel 5 tillät regeringar att förhindra att vissa personer eller varor tar sig in på deras territorier av säkerhetsskäl. Artikel 6 tillät regeringar att avstå från att ge transittillstånd till personer i stater som inte hade undertecknat konventionen. Artikel 7 tillät regeringar att avvika från bestämmelserna i stadgan i fall av nationell nödsituation, men krävde att detta skulle ske under så kort tid som möjligt. Artikel 8 medgav undantag i krigstid. Artikel 9 angav att ingen av dess bestämmelser kan motsäga skyldigheter för stater inom Nationernas Förbund. Artikel 10 angav att stadgan skulle ersätta alla andra transitavtal som ingåtts före den 1 maj 1921. Artikel 11 tillät regeringar att bevilja större transitfrihet än vad som föreskrivs i stadgan, om de valde att göra det. Artikel 12 tillät regeringar att tillfälligt skjuta upp tillämpningen av transiteringsbestämmelserna om deras territorium eller delar av det fortfarande drabbades av den förödelse som orsakades av första världskriget . Artikel 13 föreskrev lösning av tvister om tolkning genom Permanenta domstolen för internationell rätt . Artikel 14 tillät regeringar att avstå från att tillämpa rimliga transiteringsbestämmelser på territorier som antingen var underbefolkade eller som saknade rättsstatsprincipen. Artikel 15 fastställde att olika arrangemang ska gälla i Nationernas Förbunds mandatområden.

Tabell över ratifikationer

Land	Ratifierad
Albanien	1921-10-08
Antigua och Barbuda	1988-10-25
Österrike	1923-11-15
Belgien	1927-05-16
Bosnien	1993-09-01
Bulgarien	1922-07-11
Kambodja	1971-04-12
Chile	1928-03-19
Kroatien	1992-08-03
Tjeckien	1996-02-09
Danmark	1922-11-13
Estland	1925-06-06
Fiji	1972-03-15
Finland	1923-01-29
Frankrike	1924-09-19
Georgien	1999-06-02
Tyskland	1924-04-09
Grekland	1924-02-18
Ungern	1928-05-18
Indien	1922-08-02
Iran	1931-01-29
Irak	1930-03-01
Italien	1922-08-05
Japan	1924-02-20
Laos	1956-11-24
Lettland	1923-09-29
Lesotho	1973-10-23
Luxemburg	1930-03-19
Malta	1966-05-13
Mauritius	1969-07-18
Nepal	1966-08-22
Nederländerna	1924-04-17
Nya Zeeland	1922-08-02
Nigeria	1967-11-03
Norge	1923-09-04
Polen	1924-10-08
Rumänien	1923-09-05
Rwanda	1965-02-10
Saint Vincent och Grenadinerna	2001-09-05
Serbien (som Jugoslavien )	1930-05-07
Slovakien	1993-05-28
Slovenien	1992-07-06
Spanien	1929-12-17
Swaziland	1969-11-24
Sverige	1925-01-19
Schweiz	1924-06-14
Thailand	1922-11-29
Kalkon	1933-06-27
Storbritannien	1922-08-02
Zimbabwe	1998-12-01

Se även

Barcelonakonventionen och stadgan om regimen för farbara vattenvägar av internationellt intresse

Anteckningar

externa länkar