Atiyahs olyckor, ersättning och lagen
Atiyah's Accidents, Compensation and the Law (2006) är en lagtext som markerade den första av Cambridge University Presss serie "Law in Context". Den skrevs ursprungligen av den engelske rättsforskaren Patrick Atiyah 1970 och har tagits över av professor Peter Cane sedan den 4:e upplagan 1987. Syftet med boken är att skadeståndsrätten bör avskaffas, särskilt när det gäller lagen. på personskador och bör ersättas med ett ersättningssystem utan fel. Dess argument är i samklang med inrättandet på 1970-talet av ett sådant system i Nya Zeeland, med Accident Compensation Commission .
Efter att ha lämnat över boken ändrade sig Atiyah och skrev The Damages Lottery (1997) där han i stället för ett statligt styrt system förespråkade avskaffande av skadestånd och att folk skulle köpa en personlig säkerhetsförsäkring. Professor Cane har dock hållit Atiyahs olyckor i linje med titelns ursprungliga avhandling.
Kritik mot felprincipen
En av bokens huvudpoäng är dess svidande kritik av felprincipen. Detta är principen som finner den som är skyldig innan man ersätter offret i personskademål. Detta innebär då att om fel inte kan hänföras, kan det inte förekomma något ansvarsskyldighet, och därför kan ett offer för en olycka inte få ersättning. Atiyah föreslog sex stora kritiker mot systemet, vilket tyder på att ansvar i personskadeanspråk inte bör fokusera på förhållandet mellan käranden och svaranden , utan mellan parterna och samhället. Hans exempel handlade i första hand om vägtrafikolyckor
- Ersättningen har ingen relation till graden av vållande. Detta syftar på det faktum att det, enligt forskning, för varje olycka på vägarna finns 122 tillbud – är det rättvist att den person som är olycklig att råka ut för olyckan ska behöva bära hela bördan, när de andra 122 förarna helt enkelt hade mer tur ?
- Ersättningen har inget samband med svarandens medel. Detta hänvisar till det faktum att det finns enhetliga nivåer på ersättning för personskada i engelsk lag, och att om en svarande tvingas sälja sin bostad för att finansiera en utbetalning, kommer de att ha lidit betydligt mer än en välbärgad svarande, som kan har lätt råd med betalningarna.
- Felprincipen är inte en moralisk princip eftersom en svarande kan vara vårdslös utan att vara moraliskt skyldig och vice versa. Atiyah påpekade att om tyngdpunkten för felprincipen var att straffa den kränkande parten, varför finns det ställföreträdande ansvar och ansvarsförsäkring , som tillåter den faktiska gärningsmannen att undgå att betala offrets ersättning. Han var också mycket kritisk mot beslutet i Nettleship v. Weston [1971], eftersom det ålade en åtalad förare elev ansvar, där moralisk skuld inte kunde fastställas.
- Felprincipen uppmärksammar inte sökandens beteende eller behov tillräckligt. Atiyah var orolig för att hitta en ansvarig svarande hölls högre aktning än att kompensera offret. Till exempel, om ingen ansvarig svarande hittades, och käranden också var helt oklanderlig, skulle de inte ha rätt till någon ersättning, medan om käranden till största delen var skyldig till en olycka, skulle de fortfarande återkräva viss ersättning om någon annan också delvis var att skylla på.
- Rättvisan kan kräva betalning av ersättning utan fel. Atiyah citerade fallet Bolton v. Stone [1951] som ett exempel på där ett policybeslut skjuter upp en åtalads ansvar och därmed offrets utbetalning. Om det inte funnits något culpaansvar så hade ärendet inte ens gått till domstol.
- Våld är ett otillfredsställande kriterium för ansvar på grund av svårigheterna att döma om det. Felprincipen innebär att en av parterna i målet måste befinnas vara skyldig, och även det kan vara svårt att fastställa på grund av vittnesbevisning som har visat sig vara otillförlitlig. Atiyah var bekymrad över att om domstolen finner att en av parterna är skyldig, så är samhället i stort sett befriat från ansvar. Som ett exempel föreslog han att istället för att lägga pengar, tid och resurser i domstolar för att skylla en förare för en trafikolycka, borde samhället sträva efter att göra vägarna och bilarna säkrare för att undvika en liknande olycka i framtiden. Om samhället förkastar detta, varför ska just den föraren då anses vara ansvarig för en olycka som kanske har kunnat undvikas?