Alf Meyerhöffer
Alf Meyerhöffer | |
|---|---|
 | |
| Födelse namn | Alf Roar Dag Meyerhöffer |
| Född |
16 december 1891 Luleå , Sverige |
| dog |
29 april 1962 (70 år) Stockholm , Sverige |
| Trohet | Sverige |
|
|
svenska armén |
| År i tjänst | 1913–1952 |
| Rang | Överste |
| Kommandon hålls |
|
Alf Roar Dag Meyerhöffer , född 16 december 1891, död 29 april 1962, var en officer och politiker som representerade Högerpartiet i den svenska riksdagen 1932–1936 .
Meyerhöffer är mest känd för Meyerhöfferaffären som inleddes 1947, där frågan var om en skicklig, välmeriterad, nazistiskt influerad officer kunde befordras. I det här fallet var det stor oenighet inom både officerskåren och regeringen. Detta fall fick också stor uppmärksamhet i pressen. Parallellt med sin politiska verksamhet gjorde han karriär som officer. Han uppfattades allmänt som en sällsynt skicklig truppchef som var mer intresserad av den pedagogiska delen av yrket än av de rent strategiska frågorna. Han tjänstgjorde aldrig som officer i generalstaben utan endast som aspirant. Meyerhöffers politiska framtoning utgjorde en börda för honom i hans yrkeskarriär.
Tidigt liv
Meyerhöffer föddes den 16 december 1891 i Luleå , son till majoren Teodor Meyerhöffer och hans hustru Ida Ekman. Det är troligt att Meyerhöffer var djupt påverkad av de känslor som rådde i officerskåren under decenniet före första världskriget ; stämningar präglade av misstro mot Sovjetunionen – den röda skräcken – och en nationalism som ofta kombinerades med dyrkan av Karl XII och drömmen om en ny era av svensk storhetstid. Han avlade studentexamen vid Luleå högre allmänna läroverk den 4 juni 1910 och blev volontär vid Norrbottens regemente den 6 maj 1911 och han anställdes som officer den 20 december 1913.
Karriär
Militär karriär
Meyerhöffer blev underlöjtnant vid Norrbottens regemente den 31 december 1913 och befordrades till löjtnant den 1 januari 1917. Meyerhöffer tjänstgjorde som regementsadjutant där 1919–1922 och 1922–1924 var han elev vid Kungliga Arméens stab . Han tjänstgjorde sedan som aspirant i generalstaben 15 oktober 1925 till 1927 och han blev kapten vid Norrbottens regemente den 15 november 1928. Meyerhöffer var stadsfullmäktige ledamot i Boden 1930 till 1932 och var ombud för Kungl . i fullmäktige i Norrbottens skytteförbund ( Norrbottens skytteförbund ) 1930 till 1934 samt ledamot i Norrbottens läns landsting 1930 till 1938. Meyerhöffer var medlem i Andra kammaren mellan 1933 och 1936 (ledamot av Andra kammarens tredje vikariat kommitté 1933, av Andra kammarens första tillfälliga kommitté 1934-1936). Han blev sedan major vid Jämtlands skyttarregemente den 11 december 1936. Han befordrades till överstelöjtnant där och utnämndes till beredskapsofficer i staben för 2. arméfördelningen ( II. arméfördelningen ) den 1 oktober 1939. Meyerhöffer var chef för denna stab. från 1941 till 1942 och befälhavare för I 35 fältregementet från 8 maj till september 1942. Den 1 oktober 1942 befordrades Meyerhöffer till överste och utnämndes till regementschef för Livregementets grenadjärer .
Meyerhöffer-affären
1947 blev han mittpunkten i den så kallade Meyerhöfferaffären. Meyerhöffer-affären blev den andra stora, interna svenska militära räkningen (efter Nils Rosenblad-affären) med de tyskvänliga stämningarna inom den svenska officerskåren. Till skillnad från Rosenbladsaffären, som handlade om att förmå en tyskvänlig officer, som blivit en belastning för kåren, att avgå, handlade det nu om en skicklig, väl respekterad, nazistiskt influerad officer. främjas. Som en ivrig förespråkare för ett starkt svenskt försvar betraktade Meyerhöffer 1925 års försvarslag med misstro. Till skillnad från kretsen av främst unga officerare, som samlades kring Helge Jung och Ny Militär Tidskrift för att inom ramen för den egna organisationen arbeta för ett annat och modernare försvar, valde han att arbeta politiskt. Meyerhöffer gick med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och kom att tillhöra gruppen inom SNU, som drev ett avbrott med Högern , mycket på grund av försvarsfrågan. Meyerhöffer valdes in i riksdagen för Norrbotten 1932 men omvaldes inte 1936. Inom SNU bildades en stridsorganisation efter en nazistisk organisation som förebild och Meyerhöffer utsågs till förbundsledare för grupperna. De började dyka upp i uniform vid massmöten, där Meyerhöffer var den ledande talaren. Enhetliga möten förbjöds genom riksdagsbeslut. I riksdagen motionerade Meyerhöffer flera gånger för att få uniformsförbudet upphävt. Efter att Meyerhöffer utnämndes till överste och verkställande chef för Livregementets grenadjärer 1942 upphörde hans politiska verksamhet.
1947 föreslogs han av chefen för armén , generallöjtnant Archibald Douglas , som inspektör för infanteriet och kavalleriet. Försvarsminister Allan Vougt hade inga invändningar, men tidigare försvarsminister Per Edvin Sköld var tillsammans med flera andra ministrar emot utnämningen. En politiskt besvärlig situation hotade eftersom både Vougt, Douglas och Meyerhöffer ville avgå från sina respektive poster om en utnämning inte blev av. Frågan väckte snart pressens uppmärksamhet. En kompromiss nåddes som innebar att Meyerhöffer bara blev tillförordnad inspektör. Först ett par år senare kom den slutgiltiga utnämningen. Politiska och personliga motsättningar (på många sätt av Douglas kusin, den nya chefen för armén sedan 1948, generallöjtnant Carl August Ehrensvärd ) ledde dock till att han i förtid begärde att få lämna sin tjänst 1951. Han förflyttades till reserven i 1952.
Privatliv
Den 15 november 1919 i Umeå gifte han sig med Mabel Amanda Falkman (16 november 1890 i Great Falls, Montana, USA – 6 augusti 1968 i Stockholm), dotter till Frans Edward Falkman och Olinda Pettersson.
Död
Meyerhöffer avled den 29 april 1962 i Sankt Matteus församling i Stockholm .
Datum för rang
- 1913 – Underlöjtnant
- 1917 – Löjtnant
- 1928 – Kapten
- 1936 – Major
- 1939 – Överstelöjtnant
- 1942 – Överste
Högsta betyg
- Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien (1947)
Bibliografi
- Meyerhöffer, Alf (1957). Svensk motståndsrörelse (på svenska) (2:a uppl.). Karlskrona. SELIBR 3262045 .
- Meyerhöffer, Alf (1957). Det fria Europas försvar (på svenska). Stockholm: Folkförsvaret. SELIBR 660660 .
- Meyerhöffer, Alf (1959). Svensk krigsmakt vid rymd- och kärnvapenkrig ( på svenska). Stockholm: Folkförsvaret. SELIBR 1887825 .
- Meyerhöffer, Alf (1955). Svensk motståndsrörelse (på svenska). Stockholm: Folkförsvarets förlag. SELIBR 1192476 .
- Meyerhöffer, Alf (1954). Sverige och Västeuropas försvar (på svenska). Stockholm: Folkförsvaret. SELIBR 1443768 .
- Meyerhöffer, Alf (1956). Sveriges försvar och atomvapnet (på svenska). Stockholm: Folkförsvarets förlag. SELIBR 1192473 .
- Meyerhöffer, Alf (1958). Sveriges viktigaste försvarsfråga: alliansfrihet eller atlantpaktsanslutning ( på svenska). Stockholm: Folkförsvarets förlag. SELIBR 1192467 .
- Meyerhöffer, Alf (1953). Svenskt invasionsförsvar (på svenska). [Stockholm]: Folkförsvaret. SELIBR 1443767 .
- Meyerhöffer, Alf (1953). Hur kan Sverige militärt försvaras? (på svenska). [Stockholm]: Folkförsvaret. SELIBR 1443764 .
- Meyerhöffer, Alf (1954). Generalstab och trupp (på svenska). [Stockholm]: Folkförsvaret. SELIBR 1443763 .
- Meyerhöffer, Alf (1952). Infanteriets stridsutbildning . Stockholm: Folkförsvaret. SELIBR 1443765 .
- Meyerhöffer, Alf (1952). Det svenska infanteriet (på svenska). [Stockholm]: Folkförsvaret. SELIBR 1443766 .
externa länkar
- Artikel i Svenskt biografiskt lexikon (på svenska)
