Österrikisk-ungerska utrikestjänsten

Den österrikisk-ungerska utrikestjänsten ( tyska : kuk Auswärtige Dienst ) var den diplomatiska tjänst som förde kejsaren av det österrikisk-ungerska imperiets utrikespolitik från bildandet av dubbelmonarkin 1867 tills den upplöstes 1918.

Diplomatiska uppdrag

Det bör först noteras att de diplomatiska förbindelserna överlag var mer begränsade vid denna tidpunkt eftersom det fanns mycket färre suveräna stater. År 1914 kunde endast 57 stater betraktas som suveräna (jämfört med cirka 190 idag).

När det centralt organiserade utrikesministeriet för Habsburgriket skapades 1720 fanns det 19 diplomatiska beskickningar, varav den äldsta fanns i Konstantinopel etablerad 1547. Med tiden etablerades nya diplomatiska beskickningar och några lades ned, mest p.g.a. slutet av den mottagande staten. Den sista diplomatiska beskickningen inrättades 1917 i Christiania (nuvarande Oslo ).

Vidare måste det framhållas att det före andra världskriget fanns en uppdelning mellan ambassader och legationer baserat på det system med diplomatiska grader som fastställdes av Wienkongressen 1815. Fram till mitten av 1900-talet var de flesta diplomatiska representationer fortfarande legationer som ambassader var reserverade för några av de stora världsmakterna eller nära allierade. Uppdelningen mellan legationer och ambassader förändrades efter andra världskriget då det inte längre ansågs lämpligt att behandla stater olika i linje med FN:s princip om jämlikhet mellan suveräna stater, inskriven i FN-stadgan.

1914 hade Österrike-Ungern trettiofyra diplomatiska beskickningar, varav tio var ambassader, tjugotvå var legationer och två var diplomatiska organ. Av de tio ambassaderna var bara två, de i USA och Japan utanför Europa och dessa hade också varit de sista beskickningarna som hade lyfts till en ambassad.

För en lista över diplomatiska beskickningar, se Lista över Österrike-Ungerns diplomatiska beskickningar .

Missionschefer

Beskickningschefernas led och titlar var föremål för ständiga förändringar över tiden tills Wienkongressen för första gången etablerade ett allmänt system.

Med Wienkongressen utsågs den diplomatiska representanten för en ambassad som extraordinär och befullmäktigad ambassadör ( tyska : außerordentlicher und bevollmechtiger Botschafter ), vanligtvis kallad ambassadör, medan den som ansvarade för en legation utsågs till extraordinär sändebud och minister Befullmäktigad ( tyska : außerordentlicher Gesandte und bevollmächtiger Minister ) , normalt kallad minister . Som namnet indikerar hade en minister också befullmäktigande befogenheter (dvs. full befogenhet att representera statschefen), men rankades under en ambassadör. Medan graden av minister nu är i praktiken föråldrad, var det den vanligaste titeln vid tiden för den dubbla monarkin.

Titeln ambassadör hade använts före Wienkongressen av det habsburgska imperiet, men alla relationer på ambassadörsnivå, vare sig de var permanenta eller tillfälliga, nedgraderades 1849 efter revolutionen. År 1856 höjdes den diplomatiska beskickningen vid Heliga stolen och Paris igen till ambassader, följt av London 1860 och St. Petersburg 1874. Mellan 1867 och 1909 höjdes sex legationer från legationer till ambassader: Konstantinopel (1867), Berlin (1871), Rom (1877), Washington DC (1903) och Tokyo (1908).

Det kan också noteras att det 1914 fanns tjugotvå ministrar som var ackrediterade till trettionio länder, de flesta sidoackrediteringar till olika tyska furstendömen.

Diplomatiska kåren

Utrikesförvaltningens personal tillhörde en annan filial än både personalen på centralkontoret vid Ballhausplatz i Wien och konsulverket. 1914 hade den diplomatiska kåren cirka 123 medlemmar, varav den absoluta majoriteten bemannade de diplomatiska beskickningarna.

Se även

Bibliografi

William D. Godsey, Aristocratic Redoubt: The Austro-Ungerarian Foreign Office on the Eve of the First World War , West Lafayette, Purdue University Press, 1999.
Jahrbuch des kuk Auswärtigen Dienstes , 22 vols., Wien, KK Hof- und Staatsdruckerei, 1897–1918.
Erwin Matsch, Der Auswärtige Dienst von Österreich-Ungarn 1720-1920 , Wien, Böhlau, 1986.
Erwin Matsch, Geschichte des Auswärtigen Dienstes von Österreich-Ungarn 1720-1920 , Wien, Böhlau, 1980.