Willi Albrecht

Willi Albrecht (12 september 1896 – 21 januari 1969) var en tysk fackföreningsledare och politiker.

Född i Erfurt gick Albrecht en lärlingsutbildning som låssmed och maskinmontör. 1917 gick han med i det tyska metallarbetarförbundet (DMV). 1918 gick han med i Tysklands oberoende socialdemokratiska parti och flyttade sedan 1920 till Tysklands kommunistiska parti (KPD). Han blev ledare för Erfurt-grenen av Roter Frontkämpferbund , KPD:s paramilitära organisation.

Albrecht arresterades och fängslades för sin politiska verksamhet 1923 och igen 1929. 1931 uteslöts han från DMV, och han blev istället ledare för Revolutionäre Gewerkschafts Opposition , den KPD-anslutna fackliga organisationen, i Thüringen . Från 1930 var han också medlem av Erfurts stadsfullmäktige för KPD.

I maj 1933 arresterades Albrecht på order av den nazistiska regeringen, och medan han satt i internering tillbringade han tid i koncentrationslägret Lichtenburg . Han släpptes i april 1934 och fick arbete som värmeingenjör. Han arresterades igen 1944 och skickades till koncentrationslägret Buchenwald , men överlevde.

I slutet av andra världskriget var Albrecht en grundare av det återupprättade KPD, och sedan av dess efterträdare, Socialist Unity Party of Germany (SED). Han var också en grundare av det fria tyska fackförbundet (FDGB), som tjänstgjorde i dess verkställande ledning från 1946 och som president för dess Thüringendistrikt från 1945 till 1949.

1946 valdes Albrecht in i Thüringens landdag och från 1949 till 1950 var han delstatens arbets- och socialminister. 1948 utsågs han till det tyska folkrådet . 1951 utsågs han till ordförande för Unionen för administration, bank och försäkring och från 1958 innehade han samma befattning i dess efterträdare, Union of Government Administration, Healthcare and Finance. 1960 flyttade han för att bli generalsekreterare för Fackföreningsinternationalen för offentliga och allierade anställda, och från 1961 tjänstgjorde han också i ledningen för World Federation of Trade Unions . Han gick i pension 1964 och dog fem år senare.