Utredningsdirektoratet: allvarliga ekonomiska brott mot Hyundai
I Investigating Directorate: Serious Economic Offenses and Others v Hyundai 2001 (1) SA 545 (CC), ett viktigt mål i det sydafrikanska straffrättsliga förfarandet, hade en husrannsakningsorder utfärdats i enlighet med sektion 29 i National Prosecuting Authority Act med avseende på vissa lokaler. En stor mängd handlingar, register och data hade beslagtagits i dessa lokaler.
Hyundai ansökte om ett beslut som förklarade att vissa delar av den lagen var oförenliga med konstitutionen.
Rätten beviljade föreläggandet i den mån de avsnitten medgav husrannsakan och beslag av egendom där det inte fanns skälig anledning att misstänka att ett specifikt brott hade begåtts.
Detta fall handlade om en ansökan om bekräftelse av beslutet (från Hyundai) och ett överklagande till författningsdomstolen mot detta beslut (från utredningsdirektoratet).
Domstolen ansåg att den rätt till privatliv som garanteras i 14 § inte enbart avsåg individen inom hans eller hennes intima utrymme. När personer rörde sig bortom denna etablerade "intima kärna" behöll de fortfarande rätten till privatliv i de sociala kapaciteter som de agerade. När människor var på sina kontor, i sina bilar eller i mobiltelefoner behöll de därför fortfarande rätten att lämnas ifred av staten om inte vissa villkor var uppfyllda.
Domstolen ansåg också att juridiska personer åtnjöt rätten till privatliv, dock inte i samma utsträckning som fysiska personer.
Graden av motivering för en viss begränsning av rätten skulle behöva bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall. Relevanta omständigheter skulle ha omfattat huruvida föremålet för begränsningen var en fysisk person eller en juridisk person, samt integritetsintrångets art och verkan.
Domstolen ansåg att, om en lagbestämmelse rimligen kunde ha en innebörd som placerade den inom konstitutionella gränser, borde den bevaras. Endast om detta inte var möjligt skulle man behöva åtgärda genomläsning eller tänkt avgång.
Bestämmelserna i lagen om bemyndigande för utredningsdirektoratet att ägna sig åt förberedande utredningar tjänade syftet att göra det möjligt för utredningsdirektoratet att från ett tidigt stadium vara involverat i känsliga utredningar.
Syftet var därför att hjälpa undersökningsledaren att överskrida tröskeln från enbart misstanke om att ett angivet brott begåtts till en skälig misstanke, vilket var en förutsättning för att en utredning skulle kunna genomföras.
Rätten ansåg att en husrannsakningsorder vederbörligen kunde erhållas, på grundval av en skälig misstanke om att ett brott hade begåtts, under förutsättning att det ansågs att ytterligare bevis skulle kunna visa att ett sådant brott var ett specificerat brott.
Vidare skulle ett beslut utfärdas endast om det för hovrättstjänstemannen framstod att det fanns skälig grund för misstanke om att ett föremål med anknytning till begåandet av ett brott, som kan vara ett specificerat brott, befann sig i den avsedda lokalen.
Det ansågs att bestämmelser om husrannsakan och beslag, inom ramen för en förberedande utredning, tjänade ett viktigt syfte i brottsbekämpningen. Att staten hade ett brådskande intresse som involverade säkerheten och friheten för samhället som helhet var otvivelaktigt. Det var ett mål som var tillräckligt viktigt för att motivera begränsningen av en individs rätt till privatliv under vissa omständigheter.
Rätten var inte avsedd att skydda brottslig verksamhet eller att dölja bevis på brott från den straffrättsliga processen. Å andra sidan hade statstjänstemän inte rätt att utan goda skäl invadera personers lokaler i syfte att genomsöka och beslagta egendom; det skulle annars finnas lite innehåll kvar till rätten till integritet.
En avvägning måste därför göras mellan den enskildes och statens intressen, en uppgift som låg i centrum för utredningen om begränsning av rättigheter.
Domstolen ansåg att bestämmelsen var kapabel till en tolkning som överensstämde med grundlagen: att den korrekta tolkningen gjorde det möjligt för en rättstjänsteman att utfärda en husrannsakningsorder för en förberedande undersökning endast när han eller hon var övertygad om att det förelåg en rimlig misstanke. att ett brott som kan vara ett specificerat brott hade begåtts.
Beslutet kunde utfärdas endast om rättstjänstemannen hade dragit slutsatsen att det förelåg en rimlig misstanke om att ett sådant brott hade begåtts, att det fanns skälig anledning att anta att föremål i samband med en utredning om det misstänkta brottet kunde hittas i relevanta lokaler. och, vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, ansåg rättstjänstemannen det lämpligt att utfärda en husrannsakan. Dessa var betydande skyddsåtgärder som skyddade individers rätt till privatliv.
Ansökan om att få ordern bekräftad avslogs således.
Bestämmelsen i detta fall liknar i stort sett 2 kap. straffprocesslagen . Eftersom denna bestämmelse godkändes författningssamling, är det troligt att kapitel 2 också kommer att godkännas om konstitutionaliteten därav ifrågasätts i framtiden.
Anteckningar
- Utredande direktorat: Serious Economic Offenses & Others v Hyundai Motor Distributors (Pty) Ltd & Others 2001 (1) SA 545 (CC)