Tidig prostatacancer (kliniskt program)

   för tidig prostatacancer ( EPC ) var ett stort kliniskt prövningsprogram för monoterapi med den icke-steroida antiandrogenen bicalutamid (Casodex) plus standardvård jämfört med enbart standardvård hos män med tidig prostatacancer . Det startades i augusti 1995, med den första analysen publicerad 2002 och den slutliga uppföljningen publicerad 2010. Programmet bestod av tre stora randomiserade , dubbelblinda , placebokontrollerade studier där totalt 8 113 män med lokaliserade resp. lokalt avancerad prostatacancer behandlades med 150 mg/dag bicalutamid plus standardvård ( vaktande väntan , radikal prostatektomi eller strålbehandling ) (n=4052) eller fick placebo (enbart standardvård) (n=4061). Det utgjorde den största kliniska prövningen av prostatacancerbehandling som någonsin har genomförts vid den tiden.

De tre försöken i EPC-programmet var följande:

• Försök 23 (Nordamerika; n=3292)
• Försök 24 (Europa, Australien, Israel, Sydafrika och Mexiko; n=3603)
• Försök 25 (Skandinavien; n=1218) (även känd som studien Scandinavian Prostate Cancer Group-6 (SPCG-6))

     Flera kombinerade uppföljningsrapporter av EPC-programmets resultat publicerades, inklusive median 3,0 år i augusti 2002, median 5,4 år i november 2004, median 7,4 år i februari 2006 och median 9,7 år i april 2010.

  EPC-programmet fann att bicalutamid var effektivt vid behandling av lokalt avancerad prostatacancer. Omvänt var det inte effektivt för lokaliserad prostatacancer, där det istället fanns en statistiskt insignifikant trend mot minskad total överlevnad med bicalutamidbehandling (vid median 7,4 års uppföljning: HR = 1,16; 95 % KI = 0,99–1,37; P = 0,07 ). Den ökade dödligheten med bicalutamid hos män med lokaliserad prostatacancer var dock statistiskt signifikant vid vissa uppföljningar i delstudien Trial 25/SPCG-6 av EPC-programmet. De föregående fynden ledde till att det redan existerande godkännandet av bicalutamid för lokaliserad prostatacancer drogs tillbaka i Storbritannien och Kanada .

  Leversäkerhet är ett viktigt problem med bicalutamid. I den första analysen av EPC-programmet vid median 3,0 års uppföljning, hade onormala leverfunktionstester inträffat hos 3,4 % av männen som behandlades med bicalutamid och 1,9 % av männen med placebo. Kliniskt relevanta ökningar av aspartattransaminas (ASAT), alanintransaminas (ALAT) och bilirubin förekom hos 1,6 %, 1,6 % och 0,7 % med bicalutamid och hos 0,5 %, 0,3 % och 0,4 % med placebo. Leverförändringar med bicalutamid var dock vanligtvis övergående och sällan allvarliga. Onormala leverfunktionstester ledde till att behandlingen avbröts hos 1,4 % med bicalutamid och 0,5 % med placebo. Inga fall av dödlig levertoxicitet inträffade med bicalutamid i SPCG-6-delstudien av EPC-programmet.