Sveriges Kommunistiska Parti (1967)

Denna artikel handlar om "Gnistan-gruppen" 1967. För andra partier som heter "Sveriges Kommunistiska Parti", se Sveriges Kommunistiska Parti (disambiguation) .

Kommunistiska förbundets marxister–leninister
Grundad	1967
Dela från	Vänsterpartiet – Kommunisterna
Ideologi	kommunism Marxism-leninism Maoism Antirevisionism
Sveriges politik Politiska partier Val

Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna ( svenska : [kɔmɵˈnɪ̌sːtɪska fœrˈbɵ̌nːdɛt markˈsɪ̂sːtlɛnɪˌnɪstɛɳa] ( lyssna ) , ; KFML förbundsförbundet 1; 67 partikongressen för VPK när en pro-kinesisk grupp lämnade partiet.

Partiets historia

1967–1980

KFML presskonferens i Malmö, 1967

KFML var orienterad mot Folkrepubliken Kina och marxism-leninism som tolkats av Mao Zedong , allmänt känd som maoism . KFML var den första av de många Nyvänster -grupper som växte fram i Sverige under 1960- och 1970-talen. KFML hade en mycket viktig och ledande roll i masssolidaritetsarbetet med det vietnamesiska folket .

1970 bröt en vänsterfraktion med säte i Göteborg upp och bildade KFML(r) .

1973 tog KFML namnet Sveriges Kommunistiska Parti (Sveriges Kommunistiska Parti), det gamla partinamnet för VPK. SKP höll sin första partikongress 4–7 januari 1973. Den andra partikongressen hölls i Gustavsberg 15–19 april 1976.

1980 drabbades SKP av ytterligare en splittring, då en grupp kritiker uteslöts i frågan om Kina. De utvisade bildade ett nytt parti, Sveriges Kommunistiska Parti (Marxist-Leninisterna) .

1980-talet

1980-talet innebar kris för SKP. De var splittrade i frågan om det nya ledarskapet i Kina, i praktiken under Deng Xiaoping . Vietnam , som hade betytt så mycket i KFML/SKP:s solidaritetsarbete, och Kambodja , "deras" allierade, hade blivit involverade i det kambodjansk-vietnamesiska kriget och kämpat mot varandra. Och SKP, som hade lyckats bli berömd i svensk politik, hade inte kunnat expandera och få mer än bråkdelar av en procent i röster. Från 1982 och framåt stödde de det svenska socialdemokratiska partiet i de nationella valen. Många medlemmar, både ledare och basmilitanter lämnade rörelsen. Partiet blev allvarligt ideologiskt desorienterat.

Partiets 4:e kongress hölls 16–17 juni 1984. Till ordförande valdes Roland Pettersson.

I riksdagsvalet 1985 fick partiet representation i kommunfullmäktige i Gällivare (1 mandat), Mariestad (2 mandat), Vallentuna (1 mandat), Laxå , Vadstena och Sigtuna (2 mandat).

Vid partiets 5:e kongress (31 oktober – 2 november 1986) bytte SKP namn till Solidaritetspartiet och antog ett icke-kommunistiskt program. Det nya namnet registrerades den 28 november. Det är troligt att namnet var inspirerat av den polska solidaritetsrörelsen under Lech Wałęsa , eftersom partiet stödde deras kamp. Det var en liten sektion som ville behålla det gamla namnet. Det fanns också andra, alternativa förslag, som Demokratiska Socialister (tvåanslaget), Sveriges Socialistiska Vänsterparti och Sveriges Revolutionära Socialister . Partitidningens namn ändrades till Solidaritets-Gnistan och blev en treveckotidning. Partiets Mariestadsavdelning, som hade kommunal representation, bröt med [ förtydligandet och bildade Kommunal Vänster Mariestadsavdelningen hade invänt mot kongressens beslut att ta bort förbudet för lokala organisationer att få statlig finansiering.

Splittringar inom den svenska vänstern under förra seklet.

Den 5:e kongressen valde följande centralkommitté:

• Jan-Olof Norell (ordförande)
• Inga Allard
• Björn Fredriksson
• Tomas Jonsson
• Tomas Junkka
• Göran Lundin
• Lars-Åke Lönn
• Lisa Norman
• Lars Ströman
• Pia Ryberg
• Sanna Vestin
• Göran Wicksell

I riksdagsvalet 1988 ställde partiet upp till kommunalvalen i Sigtuna och Vallentuna . I Laxå deltog parti i valet som Kommunal Vänster , på listan " VPK /Kommunala Vänster " ett samarbete mellan partiet och VPK. I Katrineholm ställde partiet upp på listan över " VPK-Kommunala Vänster ", tillsammans med VPK, SP och oberoende. I Hammarö tävlade den på listan över " Vänsterpartiet Kommunisterna/Kommunala Vänster ". I Gällivare tävlade partiet på listorna över Förenade Socialister .

I Vallentuna ökade vore-andelen från 414 till 596 (4,7%). Partiet fick två mandat och Norell och Wicksell blev kommunalråd. I Sigtuna behölls partiets mandat och röstandelen ökade från 300 till 350. Partiet förlorade sin kommunala representation i Gällivare. VPK/Kommunal Vänster vann fem mandat i Laxå. I Hammarö VPK/Kommunal Vänster tre mandat. VPK-Kommunal Vänster lyckades inte vinna någon plats i Katrineholm.

Gå ner i dunkel

Inför partikongressen den 4–5 november 1989 hade centralkommittén föreslagit att partiet skulle upplösas. Vid det här laget hade partiet bara en handfull fungerande lokala enheter och det fanns en stark trend mot att upplösa riksorganisationen och låta de lokala enheterna fortsätta att fungera på den kommunala vänstern i samarbete med andra krafter. Kongressen godkände dock inte det förslaget. Kongressen beslutade också att Solidaritets-Gnistan skulle upphöra att fungera som extern publikation. Kongressen valde följande centralkommitté:

• Jan-Olof Norell (ordförande)
• Inga Allard
• Christin Almgren
• Leif Franzén
• Björn Fredriksson
• Tomas Jonsson
• Pia Ryberg
• Lars Ströman
• Anna-Maria Valladolid
• Göran Wicksell
• Sanna Vestin

I den nya centralstyrelsen kom 4 av 11 ledamöter från Vallentuna. Kongressen beslutade också att ytterligare en kongress skulle sammanträda sommaren 1990 för att besluta om partiets framtid.

Det sista numret av Solidaritets-Gnistan utkom den 13 december 1989.

1990 upphörde partiet att fungera som ett rikstäckande parti. Partiet förvandlades till ett helt kommunalt parti i Vallentuna. Solidaritetspartiet ställde upp i kommunalvalet i Vallentuna fram till 1994, då de fick 6% och 3 mandat. De ställde inte upp i valet 1998.

Ungdomsflygeln

Till en början fungerade Clarté som partiets ungdoms- och studentflygel. Senare Röd Ungdom (Röd Ungdom, RU) som ungdomsförbundet för SKP. Den gav ut en tidning som hette Rödluvan.

RU höll sin fjärde kongress den 24–25 april 1982. Framför allt motsatte sig kongressen partilinjen att rösta för Socialdemokraterna i det kommande valet. Istället vädjade ungdomsflygeln om blankomröstning . En resolution antagen av kongressen löd "...inget av riksdagspartierna kommer att fixa den svenska ungdomens framtid. Framtiden avgörs av ungdomens organisation och kamp". En tremannadelegation från SKPs partiledning var på plats vid kongressen, men lyckades inte övertyga RU att stödja partilinjen.

RU höll en femte extraordinär kongress 1983. Då var ungdomsflygeln i dåligt skick. I kongressen deltog representanter från 15 lokala enheter. Kongressen godkände sammanslagningen av MLK till RU.

Vid valet 1988 bildades en ungdomsgrupp i Vallentuna, Solidaritetspartiets ungdomsförbund (SPUF).

Se även

• Marxist-leninistisk front