Regionala ingenjörshögskolors historia

Under den andra femårsplanen (1956–60) i Indien övervägdes ett antal industriella projekt. För att säkerställa tillräckligt utbud av utbildad personal för att möta efterfrågan på dessa projekt, togs ett beslut om att starta Regional Engineering Colleges (RECs), med en hastighet av en per varje större stat, vilket kan ta ut kandidater med goda ingenjörsmeriter. Således inrättades sjutton REC från 1959 och framåt i var och en av de större staterna. Varje högskola var ett gemensamt och kooperativt företag mellan centralregeringen och den berörda delstatsregeringen. Idag erbjuder alla dessa institut nu examenskurser på olika kandidat-, master- och doktorsnivåer inom olika grenar av teknik och teknik. Hela engångsutgifterna och utgifterna för forskarutbildningskurser under REC-tiderna stod för staten. När det gäller REC-systemet delade de hela återkommande utgifterna för grundkurser mellan centralregeringen och delstatsregeringen på 50:50-basis. Men efter att ha blivit National Institutes of Technology (NITs) hanteras hela finansieringen av centret nu. REC-systemet fungerade bra, men med tiden visade vissa delstatsregeringar bristande ansvar för att ta dem i rätt riktning. Efter den långvariga efterfrågan på fler indiska tekniska institut (IITs) beslutade dåvarande ministern för utveckling av mänskliga resurser Murli Manohar Joshi att uppgradera REC till NIT. Under 2003 uppgraderades alla REC till NIT och centralregeringen tog kontroll över att driva dessa institut.

Målet bakom förlossningen

Ett stort antal industriprojekt övervägdes för den andra femårsplanen (1956–61). För att säkerställa tillgången på utbildad personal för att bemanna dessa projekt, tillsatte planeringskommissionen i september 1955 en ingenjörspersonalkommitté (EPC) för att göra en övergripande bedömning av efterfråge- och utbudspositionen med avseende på utexaminerade ingenjörspersonal och examensbevis. -innehavare-under 2:a planperioden och att rekommendera i vilken utsträckning anläggningar för teknisk utbildning bör byggas ut. EPC har uppskattat att 1960–61 skulle det finnas ett stort gap i utbudspositionen och bristen kommer att vara i storleksordningen 1 800 civilingenjörer och 8 000 diplominnehavare. För att uppfylla rekommendationerna från EPC formulerades ett schema för:

  • Utbyggnad av då befintliga 17, ingenjörshögskolor och 50 yrkeshögskolor och
  • Inrättandet av 3 nya ingenjörshögskolor och 23 yrkeshögskolor.

Indiens regering beslutade att implementera den första delen av EPC-rekommendationerna 1957. När det gäller inrättandet av de nya institutionerna beslutades det att frågan skulle omprövas mot bakgrund av följande överväganden:

  • Nya institutioner, både för examens- och examenskurser, bör fördelas jämnare för att successivt säkerställa lika möjligheter till utbildning över hela landet.
  • Vid planeringen av kapaciteten för utbildningar både i de befintliga och de nya institutionerna bör även kraven i framtida femårsplaner beaktas.

Statsstyrelsen beslutade vidare att de nya institutioner som skulle inrättas, efter en genomgång av hela ärendet, med verkan från och med läsåret 1958 skulle börja med minst 5 stycken.

För att avgöra antalet ingenjörshögskolor som bör startas på initiativ av statsmakterna efterlystes ett statistiskt och integrerat arbetssätt utifrån de kommande 5-årsplanernas karaktär och omfattning. Dessa uppgifter var dock inte tillgängliga i det skedet. Utbyggnaden av tekniska utbildningsanläggningar i möjligaste mån kunde dock inte försenas eftersom institutioner måste etableras och kurser anordnas i god tid innan utvecklingsprojekten påbörjades. Problemet var att hålla en avlägsen situation i åtanke och planera för teknisk utbildning i etapper.

Med detta syfte beslöts att under 2:a planperioden kan lokalerna för grundutbildningskurser utökas till cirka 11 000 platser från den då beräknade siffran på 9 000 platser som skulle vara tillgängliga vid utgången av 2:a planperioden. De extra 2 000 platserna söktes skapas genom att etablera 8 nya ingenjörshögskolor, var och en med en årlig antagning på 250 studenter.

Syfte och mål

Den föregående historiska berättelsen visar att det ursprungliga syftet med beslutet att inrätta REC. var att skapa institutionella anläggningar för att tillhandahålla grundutbildning och utbildning inom olika grenar av ingenjörsteknik, i syfte att tillhandahålla ingenjörsarbetskraft för de industriella projekt och utveckling som planeras enligt de på varandra följande femårsplanerna. De gemensamma målen var:

  • Att ge undervisning i olika grenar av ingenjörsvetenskap
  • Att upprätthålla hög standard inom utbildning och träning
  • Att främja samarbete med industri och andra tekniska institutioner.

Med tanke på bakgrunden, avsikterna och senare utveckling, kan målen och målen för REC:erna anges enligt följande:

  • Att till att börja med erbjuda undervisningskurser inom olika teknikgrenar, främst på grundnivå, i det allmänna perspektivet i syfte att utveckla en integrerad personlighet.
  • Att göra undervisningen och träningen inriktad på att hos eleverna skapa en medvetenhet om och möta landets tekniska och socioekonomiska behov.
  • Att främja forskningsinsatser mellan olika fakulteter, helst i tvärvetenskapliga projekt och genomföra forskarutbildning och utbildning med hänsyn till teknikens behov.
  • Att främja samarbete med industrin och andra sektorer av ekonomin logisk tillväxt och ta särskild hänsyn till kraven i regional utveckling.
  • Att upprätthålla en helt Indien-karaktär när det gäller studentantagning och krav på fakultet av hög kvalitet.
  • Att fungera som en viktig länk i samspelet mellan den centrala och statliga sektorn för teknisk utbildning.

De regionala ingenjörshögskolorna

Dessa är stora institutioner bedömda efter de normer som då rådde i landet. De överväganden som vägde i detta beslut var:

  • En stor högskola skulle vara effektivare än motsvarande små högskolor,
  • De föreslagna högskolorna måste uppfylla de ytterligare kraven i landet som helhet och bör för det ändamålet fungera på basis av hela Indien. Därför, ju mindre de är i antal och ju större i storlek, desto bättre, och
  • Av samma anledning som i (2) är deras placering viktig ur en hel Indiens synvinkel.

Det beslutades att de 9 nya högskolorna skulle inrättas så att det i genomsnitt fanns 2 i varje region, enligt följande:

Område Platser där REC planerades
östra regionen Durgapur och Jamshedpur
Västra regionen Nagpur, Surat och Bhopal
Södra regionen Hyderabad och Mangalore
Norra regionen Delhi och Allahabad

Senare grundades emellertid det kollegium som föreslagits för Hyderabad i Warangal. Det var från början avsikten att en högskola skulle etableras i Delhi för att ta över examenskurserna i ingenjörsvetenskap och teknik vid Delhi College of Engineering ( DCE) nu känt som Delhi Technological University (DTU) och att högskolan ska vara utvecklad endast för examenskurser både på heltid och deltid. Men kollegiet i Delhi blev en separat enhet i sig och i dess ställe etablerades Regional Engineering College i Srinagar, J&K i den norra regionen. Därmed kom de 9 regionala ingenjörshögskolorna i den första fasen att etableras.

Centrala ingenjörshögskolorna

Således etablerades 15 regionala ingenjörshögskolor en i var och en av de större staterna. Datum och platser i de olika staterna där de etablerades är följande:

Sl nr. Platser där REC etablerades stat Grundades år
1 Warangal Andhra Pradesh (nu Telangana) 1959
2 Surathkal (Mangalore) Mysore (nu Karnataka) 1960
3 Nagpur Maharashtra 1960
4 Bhopal Madhya Pradesh 1960
5 Jamshedpur Bihar (nu Jharkhand) 1960
6 Srinagar Jammu och Kashmir 1960
7 Durgapur Västbengalen 1960
8 Allahabad Uttar Pradesh 1961
9 Rourkela Orissa (nu Odisha) 1961
10 Calicut Kerala 1961
11 Surat Gujarat 1962
12 Jaipur Rajasthan 1963
13 Kurukshetra Punjab (nu Haryana) 1963
14 Tiruchirappalli Madras (nu Tamil Nadu) 1964
15 Silchar Assam 1967

Högskolorna var avsedda att ha all-Indisk karaktär och att tjäna hela landet för att tillhandahålla teknisk personal som krävs för de på varandra följande femårsplanerna. Med hänsyn till följande syften och mål rekommenderades att de regionala ingenjörshögskolorna lämpligen skulle döpas om till Centrala ingenjörshögskolor. Karaktären av helt Indien skulle säkerställas genom att varje högskola antog studenter från alla andra stater och utsåg den bästa tillgängliga lärarpersonalen, på basis av hela Indien.

Ytterligare två etablerades senare i delstaterna Punjab och Himachal Pradesh vid Jalandhar respektive Hamirpur 5 på grund av landets växande behov av kvalitetsarbetskraft.

Sl nr. Platser där REC etablerades stat Grundades år
1 Hamirpur Himachal Pradesh 1986
2 Jalandhar Punjab 1987

Senaste utvecklingen

Ministeriet för utveckling av mänskliga resurser utfärdade NIT-status till ytterligare tre högskolor som finns på

Sl nr. Ingenjörshögskolornas namn Platser där högskolor etablerades stat Grundades år År konverterat till NIT
1 Bihar College of Engineering Patna Bihar 1886 2002
2 Government College of Mining & Metallurgy Raipur Chhattisgarh 1956 2005
3 Tripura Engineering College Agartala Tripura 1965 2006

Dessa gjordes för att tillhandahålla en NIT till varje ny stat utskuren ur dess moderstat vars NIT gick förlorad som ett resultat av bifurkationen. Den 11:e 5-årsplanen planerar att inrätta ytterligare 10 NIT, vilket ger det nuvarande antalet NIT till 30. Således kommer mer än en NIT per stat att bli verklighet. Baserat på begäran från respektive delstatsregering och genomförbarhet, ska framtida NIT antingen konverteras från de befintliga statliga instituten eller kan sättas upp som helt nya (Greenfield) NIT.

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=History_of_Regional_Engineering_Colleges&oldid=1117338699 "