Redcar RUFC
 | |
| Fullständiga namn | Redcar Rugby Union Football Club |
|---|---|
| Union |
 Yorkshire RFU
|
| Smeknamn) | Seasiders , bil |
| Grundad | 1921 |
| Plats | Redcar , North Yorkshire , England |
| Grunder) | Mackinlay Park |
| Ordförande |
 Chris Clitheroe |
| Kapten(er) |
Ste Johnson (1:a XV) Ryan Kenny (2:a XV) |
| Liga(er) | Durham/Northumberland 2 |
| 2020–21 | Champions (uppflyttad till Durham/Northumberland 2 ) |
| Officiell webbplats | |
Redcar Rugby Union Football Club känd som Redcar Rugby Club eller RRUFC, är en engelsk rugbyunionsklubb för den lokala staden Redcar , som ligger i North Yorkshire . Den spelar för närvarande i Durham/Northumberland 2 efter klubbens uppflyttning som mästare, från Durham/Northumberland 3 i slutet av säsongen 2019-20. RRUFC driver för närvarande två seniorlag, 1XV och Mariners. Sjömännen bedriver sin handel i Tees Valley Social League.
Historia
Det första omnämnandet av klubben återfinns i ett brev till Evening Gazette daterat den 23 november 1920 när HLDe Roper, som bodde på Coatham Hotel, skrev till redaktören och antydde att det var dags att staden Redcar hade sin egen rugbyklubb. "Jag är bara tillfälligt bosatt på Redcar, så jag kan inte ta initiativet själv, men jag är säker på att en XV skulle kunna höjas i staden om någon skulle ta saken i hand. Kanske, sir, ni skulle hjälpa till genom att publicera detta brev, och ett möte för alla intresserade skulle kunna ordnas, men eftersom jag lämnar staden denna vecka för en tid kan jag inte ta ledningen själv."
Den 3 december senare samma år, när de spelade mot South Bank på kapplöpningsbanan, noterades det att Redcar efter att ha gjort sitt första försök hade 16 spelare på planen och en ombads lämna. Redcar vann matchen med 18 poäng mot 9.
Namnet Mackinlay har varit känt i rugbykretsar i många år. Dr. JEH Mackinlay tog över The Green House från överste Locke omkring 1876 och även om han inte spelade rugby i norr, spelade han tre fjärdedelar för St George's hospital och de förenade Londons sjukhus. Han fortsatte att spela för England som forward 1872, 73 och 75 och visas på ett foto av det engelska laget daterat den 3 mars 1873.
Dr WHMackinlay (efter vilken Mackinlay park döptes) som, eftersom han gick på Coatham grammar school aldrig faktiskt spelade rugby, var extremt angelägen och 1920 tog det första tillfället i akt att hjälpa till att marknadsföra Redcar-rugbyklubben, som vi nu känner den. Han blev den första presidenten och J.Lambert (Pinkie) Spence den första ordföranden.
Liksom många av de ursprungliga rugbyadministratörerna i detta område var Pinkie en Tynesider, och eftersom Callums båda gick i skolan i Sedbergh antogs deras vanliga choklad som de ursprungliga klubbfärgerna.
Dr Mackinlay fortsatte som en mycket regelbunden supporter under 1920- och 1930-talen och fick stort nöje från två källor. Coatham School övergår till rugby och den extremt goda sidan i slutet av 1930-talet. Han dog strax efter andra världskrigets början och klubben lades ner för krigsåren.
Dynastin fortsatte dock med Dr Ian Mackinlay som spelade sin första match för klubben påsk 1923 när han återvände från Durham-skolan. Han tillsammans med Norman Knudsen (som kapten och sekreterare), Charlie Powell (som resten av kommittén) startade upp saker igen efter kriget. Deras insamlingsaktiviteter baserades nästan uteslutande på kunderna till Royal Standard Hotel. Året därpå kom Ken Forster och de flesta av den gamla publiken tillbaka och klubben bildades igen. Ian Mackinlay var president och Ken Forster som ordförande, en post han skulle ha i över 20 år innan han lämnade området i affärer.
Nästa medlem i familjen som blev involverad var Nick Mackinlay som var kapten för 1:a XV 1973/74/75. . Nick, förmodligen den bästa scrum-halvan som klubben någonsin har sett och en försöksperson i Yorkshire, var en regelbunden medlem av laget i många år under slutet av 1960- och 1970-talen innan han fortsatte med att spela en viktig roll i den snabba marknadsföringen av Stirling County, och avslutade hans spelarkarriär i Ilkley.
Klubben vid sin omstart 1947 hade lite pengar och få spelare. John Pargeter minns att han deltog i ett möte på Royal Standard Hotel med presidenten Dr Ian som ordförande; Ken Forster; Norman Knudsen som hade varit 1939 års skeppare; Charlie Powell (som hade händerna på den lilla mässing som fanns på den tiden) och en handfull eftersläpande som hade återvänt från gudstjänsterna.
Marken vid kapplöpningsbanan fanns kvar med sina upp- och nedgångar, och den lilla montern som aldrig haft tak fanns också kvar. Så var det stallet där spelarna förändrades.
Före kriget hade det varit praxis att spelarna fick byta om i jockeys vägrum. Klubben vräktes från det boendet eftersom vågen som användes för att väga de 7 stenjockeyerna föga förvånande skadades av de 16 stenar rugbyforwards som kontrollerade vikten på veckans flock. Det nya boendet bestod av två lösa lådor där golven täcktes med halm. Ett slags bad byggdes och fylldes från kopparpannan. När alla väl var ombytta, skulle damerna bjuda på te bland det nu något blöta halmstrået, på bockborden.
Kommittén kontaktades av Bill Stainsby som hade en liten ingenjörsverksamhet på South Bank. Han erbjöd två före detta RAF-trähyddor till försäljning och skulle resa dem på kapplöpningsbanan. Tillstånd gavs och det nya hemmet kom. Doug Smailes, en begåvad ung murare, fick jobbet att bygga en eldstad som när den var färdig blev klubbhusets fokuspunkt. Ett bryggeri kontaktades och det beslutades att ta ett lån från Sam Smiths, som någonsin kan glömma Taddy's Ales! Som tack till kapplöpningsbanan kom man överens om att eftersom det nya klubbhuset endast skulle användas under vintern, skulle sängar tas in under sommaren till stallkillarna och jockeyerna. Aldrig att missa ett knep och med vederbörlig demokrati erbjöd sig spelarfruarna att driva vandrarhemmet med alla pengar som gick till rugbyklubbens fonder.
Den nya marken skulle vara vid Green Lane på jordbruksmark som ägs av Lord Zetland, kontakterna som vi hade fått genom Dr. Ian Mackinlay och andra gav oss denna möjlighet att växa. Willie Wardman brukade marken, Willie förblev medlem och god vän till många i klubben fram till sin död. 1959 köptes och förbereddes marken, 1961 spelades de första matcherna på green lane men under de kommande två åren fortsatte den gamla klubben att användas för både omklädning och underhållning för våra gäster. Till slut 1963 flyttade vi in i det nya klubbhuset som firades med en match mot en Durham Presidents XV och marken fick formellt namnet Mackinlay Park.
Själva klubben bestod av huvudbaren, den lilla loungen och två omklädningsrum och ett enda bad. Spelplansområdet var den del av planen norr om den gamla dikeslinjen där två platser kunde rymmas. Det här var lyx. Mycket av pengarna som behövdes för att finansiera denna flytt fick vi från våra bryggare Samuel Smiths. De var alltid väldigt rättvisa i sina kontakter med oss men deras produkt var inte allmänt populär och vi flyttade sedan till Scottish och Newcastle.
Ett tiotal år senare beslutade en liten kärna av spelare att det var dags att bygga squashbanor. Efter mycket omtanke beslutades det att bygga två banor och att utöka omklädningsrummen. Projektet avslutades och för att fira den officiella öppningen av denna anläggning bjöds Jonah Barrington in att öppna domstolarna. Han kunde inte närvara och söndagen den 22 september 1974 kl. 14.15 öppnades domstolarna av John Pargeter. Efter ceremonin ägde en rugbymatch mellan Redcar 1st XV och ett lag från North Yorkshire rum. Laget med Bernard, Whitehill, Homan, Vickers, Dewar, Wood, Mackinlay, Coulson, Wright, Coyne, Shaw, Pacey, Kerruish, Hartley och Barnacal besegrades med 19 poäng mot 4.
Ytterligare utveckling har skett under åren med tillägget av först tv-loungen, sedan poolrummet och köket.
Med bidrag från stiftelsen för sport och konst på cirka 100 000 pund överläts det till förvaltningskommittén att skaffa det återstående kapitalet som behövdes för att finansiera projektet. Det är historia nu men efter mycket debatt och några heta diskussioner togs beslutet att gå vidare. Tack vare ett stort hårt arbete kunde klubben öppna under hela projektet och många av oss kommer ihåg att vi drack under levande ljus omgivna på alla sidor av spillror. Allt för klubbens bästa såklart.
Den enda internationella och engelska spelaren som var medlem i denna klubb var Ged Dunn. Ged gick med Redcar från skolan och bildade ett formidabelt centerpartnerskap med Ron Fletcher. Han var en naturligt begåvad spelare med en spännande fart och vid behov en ihärdig tacklare. 1970 spelade han för Redcar i Bridlington 7's-turneringen när Hull Kingston-rovers såg honom. De följde upp sitt intresse och Ged skrev på ett rugbyligakontrakt i augusti 1971 för en fyrsiffrig summa. Som han säger var det mycket pengar för en ung lärarstudent som oroar sig för hur han ska få ihop tillräckligt med pengar för en semester i St Tropez. Han fortsatte med att spela först för Yorkshire och sedan England och turnerade till Australien, Nya Zeeland och Nya Guinea. Ged spelade 284 matcher för Hull KR och gjorde 160 försök. [ citat behövs ]
Högsta betyg
1:a XV
- Durham/Northumberland 1 mästare: 1990–91
- Durham/Northumberland 2 mästare: 2016–17
- Durham/Northumberland 3 mästare: 2019–20
Redcar Mariners
- Tees Valley Merit League-mästare: 1999–00
- Mästare i Tees Valley Social League: 2015–16