Principer för europeisk avtalsrätt
Principles of European Contract Law ( PECL ) är en uppsättning modellregler som utarbetats av ledande avtalsrättsakademiker i Europa. Den försöker belysa grundläggande avtalsrättsliga regler och mer allmänt den förpliktelserätt som de flesta rättssystemen i Europeiska unionens medlemsstater har gemensamt. Principerna för europeisk avtalsrätt bygger på konceptet med ett enhetligt europeiskt avtalsrättssystem och skapades av den självutnämnda kommissionen för europeisk avtalsrätt som inrättats av Ole Lando ("Lando-kommissionen"). PECL tar hänsyn till kraven i den europeiska inhemska handeln.
Historia
I en vidare mening är PECL-förslagen en "uppsättning allmänna regler som är utformade för att ge maximal flexibilitet och därmed tillgodose framtida utveckling av juridiskt tänkande inom avtalsrättens område."
Drivkraften för arbetet med PECL var resolutioner från Europaparlamentet från 1989 och 1994 som uttryckte önskan att upprätta en gemensam europeisk civilrätt. Som en inledande grund skulle först en gemensam avtalsrätt skapas.
Förmodligen var det första svaret Harvey McGregors "Contract Code" från 1993 som togs fram som svar på en begäran från den engelska och skotska lagkommissionen om förslag för en eventuell kodifiering av en kombinerad avtalslag för England och Skottland. McGregor gjorde detta arbete tillgängligt för EU, som till synes ignorerade det.
Istället började kommissionen för europeisk avtalsrätt (en organisation oberoende av alla nationella förpliktelser) sitt arbete 1982 under ordförandeskap av Ole Lando, en advokat och professor från Danmark. Kommissionen bestod av 22 medlemmar från alla EU:s medlemsländer och finansierades delvis av EU. År 1995 publicerades den första delen av PECL; sedan 1999 har den andra delen varit tillgänglig och den tredje delen färdigställdes 2002.
I dag fortsätter kommissionens arbete för europeisk avtalsrätt av studiegruppen för en europeisk civillagstiftning . Koncernen leds av Christian von Bar, en tysk juridikprofessor. Gruppen grundades 2005.
PECL var inspirerad av Förenta Nationernas konvention om avtal om internationella köp av varor ( CISG ) från 1980; dock är de en så kallad Soft Law , såsom American Restatement of the Law of Contract, som är tänkt att återskapa USA:s Common Law. Därför representerar PECL inte en lagligt verkställbar förordning: "Termen "soft law" är en generell term för alla möjliga typer av regler, som inte upprätthålls på uppdrag av staten, utan ses till exempel som mål att vara uppnått."
Således är PECL mycket lika principerna för internationella kommersiella kontrakt av UNIDROIT – International Institute for the Unification of Private Law ( Unidroit Principles ) som publicerades redan 1994. Liksom är fallet med PECL är Unidroit-principerna en "privat kodifiering" utarbetad av jurister i toppklass utan någon nationell eller övernationell ordning eller auktorisation. Deras huvudmål med både PECL- och Unidroit-principerna var sammanställningen av enhetliga juridiska principer för referens, och, om nödvändigt, utvecklingen av nationella rättssystem.
Vid sammanställningen av PECL togs hänsyn till EU-medlemsstaternas lag, och därmed allmän och civil lag, samt icke-europeisk lag. I PECL finns bestämmelser som i denna form hittills inte har inkluderats i något rättssystem. Författarna till PECL eftersträvade också det långsiktiga målet att påverka utvecklingen av lagar i Europa.
Innebörden av principerna för europeisk avtalsrätt
PECL som "Common Core of the European Systems"
Vid utformningen av PECL använde Lando-kommissionen också olika europeiska rättssystem. Vid jämförelse av dessa rättssystem finns det ofta betydande skillnader när det gäller vissa regleringar.
För att göra de berörda parterna tillgängliga för en rättvis juridisk konstruktion för deras affärsaffärer som inte föredrar en part från en viss jurisdiktion, slogs den olika nationella lagstiftningen i fråga mer eller mindre samman för att bilda en gemensam kärna.
Detta tillvägagångssätt är avsett att eliminera osäkerhet i internationella transaktioner. Varje part kan vara säker på att inte ha nackdelar på grund av ogynnsamma aspekter av särskild nationell lagstiftning efter att parterna har gått med på tillämpningen av principerna: "... den enda vägen till en verkligt enad marknad var och är att ha en gemensam uppsättning regler för att övervinna de traditionella hindren för varje nationell rättsordning som har en distinkt och disparat reglering i ämnet."
De ofördelaktiga effekterna av olika nationella lagar på marknadsdeltagarnas beteende kommer därmed att undvikas, handel kommer att främjas, liksom en juridiskt enhetlig europeisk marknad.
På detta sätt lyckas PECL överbrygga klyftan mellan den europeiska kontinentens civilrätt och det angloamerikanska systemets sedvanliga lag genom att erbjuda bestämmelser som skapades för att förena de olika åsikterna hos två system.
Samtidigt ger PECL hjälp till domare i nationella domstolar och skiljemän i skiljeförfaranden som avgör gränsöverskridande frågor. Om det inte skulle bli någon tillfredsställande lösning av de nationella lagarna, "kan domstolen [...] anta den lösning som tillhandahålls av principerna med vetskap om att den representerar den gemensamma kärnan i de europeiska systemen."
Skrivet på ett språk som är känt för alla parter och med en enhetlig terminologi, fungerar PECL också som en "... grund för alla framtida europeiska avtalskoder", i överensstämmelse med de ovan nämnda EU-resolutionerna, som så småningom kan ersätta separata nationella lagar .
PECL som en del av en europeisk Lex Mercatoria
Ofta kommer parterna i internationella försäljningsavtal inte överens om en nationell lag som styr deras avtalsavtal. Istället är de ibland överens om giltigheten av internationellt godkända rättsprinciper, de så kallade " allmänna rättsprinciperna" .
Dessa rättsprinciper, Lex mercatoria , på vilka en domstol sedan kan fatta sitt beslut att avgöra parternas tvister, är sammansatta av "lagarna i flera system, de juridiska skribenternas arbete och de publicerade skiljedomarna", och därmed hela den internationella rättspraxisen inom ett särskilt rättsområde. Således är PECL, liksom Unidroit Principles eller CISG, också en del av Lex Mercatoria.
Huruvida Lex Mercatoria är föremål för lagval av parterna är dock aktivt omtvistat i internationell privaträtt. Detta gäller också för dess juridiska karaktär i sig. PECL spelar ingen betydande roll i utarbetandet av internationella försäljningskontrakt, eller som en lag som styr sådana kontrakt. Möjligheten att inkludera PECL i sådana kontrakt – antingen uttryckligen eller genom hänvisning till "allmänna handelsprinciper" eller liknande – nämns verkligen uttryckligen i PECL.
I praktiken är PECL dock sällan överens om som tillämplig lag. Inom handeln mellan EU:s medlemsländer har PECL ändå ett visst inflytande, eftersom de skapades just för sådan handel. PECL gör det möjligt för domstolen att, om den använder dem, hitta ett balanserat beslut. Vidare är det möjligt att nationella lagstiftande organ kommer att samråda med PECL i samband med eventuella reformer för att få en bild av den nuvarande europeiska konsensus om avtalsrätt, utan att behöva analysera de enskilda staternas lagstiftning i detalj.
Inflytande på utvecklingen av lagstiftning och nationella rättssystem
PECL skapades, vilket var fallet med CISG och Unidroit-principerna, med avsikten att vara ett exempel för befintliga och framtida nationella rättssystem.
Regler under dessa mjuka lagar integrerades i de nya lagarna i olika centraleuropeiska och östeuropeiska stater. Till exempel blev delar av bestämmelserna i PECL en del av den tyska civillagen (BGB) i samband med reformen av förpliktelselagen 2002.
Inflytande på en europeisk civillag
Det finns en pågående rättslig tvist om huruvida det behövs en oberoende europeisk civillag utöver det befintliga omfattande EU-regelverket. Om det fastställs att en europeisk civillagstiftning behövs, tillhandahåller PECL viktiga steg mot upprättandet av en sådan kod.
Studiegruppen för en europeisk civillagstiftning (SGECC), baserad på PECL och, respektive, Lando-kommissionen, presenterade 2009 ett utkast till gemensam referensram (DCFR) i samarbete med andra institutioner. Det är ett utkast till kodifiering av hela den europeiska avtalsrätten och relaterade rättsområden.
Inom sina ansträngningar för en sammanhängande europeisk rättslig ram publicerade Europeiska kommissionen en grönbok för en europeisk avtalsrätt i juli 2010 där den tar upp sju alternativ för den fortsatta hanteringen med det utarbetade utkastet till gemensam referensram till diskussion.
Dessa alternativ sträcker sig från den helt icke-bindande presentationen av resultaten som en "verktygslåda" och ett "fakultativt europeiskt avtalsrättsligt instrument" till en EU-förordning för införande av en bindande europeisk civillag. Även om Europeiska kommissionen bekräftar att alternativen skulle läggas upp för en öppen diskussion, håller den redan på att förbereda konkreta regler för ett valfritt instrument av en "expertgrupp" och en "intressentsoundboard."
I själva verket tycks lösningen av en fakultativ europeisk avtalsrätt vara att föredra (så kallad 28:e förordningen – förutom de 27 avtalsrättssystemen i medlemsstaterna) som användarna och företagen inom Europeiska unionen kan använda efter deras vilja (opt- i regel). Denna fakultativa reglering skulle erbjudas som ett alternativ till medlemsstaternas befintliga avtalsrättssystem i enskilda stater på alla officiella språk. Det kan valfritt användas endast för transnationella avtal eller även för inhemska avtalsförhållanden.
Konceptet med det utarbetade utkastet till gemensam referensram har dock mött stark kritik i de europeiska medlemsländerna. Det finns farhågor om att en tillförlitlig rättstillämpning inte är möjlig utan en grundlig översyn av utkastet. Ytterligare utveckling återstår att se.