Postglossator

Postglossatorerna eller kommentatorerna bildade en europeisk juridisk skola som uppstod i Italien och Frankrike på 1300-talet . De utgör den högsta utvecklingspunkten för den medeltida romerska rätten .

Glossatorernas skola i Bologna förlorade sin vitalitet, vilket resulterade i uppkomsten av en ny skola för juridiskt tänkande på 1300-talet, centrerad kring Orléans i Frankrike. Bartolus och Baldus var de mest kända av kommentatorerna. Istället för att bara försöka förklara lagen var kommentatorerna mer bekymrade över möjligheterna för praktisk tillämpning av lagen. Politiskt vid den här tiden var idén om Anden av en – en kyrka och ett imperium populär i Europa. Den romerska rätten överklagade sålunda som att det skulle innebära möjlighet till en lag utöver. Den romerska rätten var skriven och säker samt att den var allmänt konsekvent och fullständig. De utbildade gillade dess rötter och såg potentialen för tillämpning.

Kommentatorerna stod inför rättskonflikt med sedvanor när de såg potentialen för praktisk tillämpning av den romerska rätten. De var opportunistiska och när det medeltida Italien blomstrade, fanns det många möjligheter att vara medlare mellan de politiska, vetenskapliga och ekonomiska sfärerna som utvecklades. Många av deras idéer baserades på praktisk moral, djärv konstruktion av lagen och smarta tolkningar. Till exempel harmoniserades den feodala rätten, som kränkte dominiets absoluthet, med romersk rätt genom att knyta kopplingar till det långa hyresavtalet, vilket gav upphov till en vindicatio directa. Kommentatorerna hävdade att vindicata directa var bevis på en annan typ av ägande och att feodalt ägande kunde falla inom denna kategori. Detta gjorde den romerska rätten mer flexibel, även om den uppenbarligen var ett steg bort från texterna, och gjorde den därför till större praktisk användning för härskare som sökte en rationell och sammanhängande lag.

Kommentatorerna gick utöver glossatorerna , som hade behandlat varje text separat. Kommentatorerna skrev istället prosakommentarer till texterna (snarare som föreläsningar) som arbetade igenom, bok för bok, genom Digest. Istället för att bara ta individuella romerska rättstexter till nominellt värde, vilket gör det användbart för praktisk tillämpning involverade att överväga logiken och principerna bakom lagen. Vissa områden övervägdes alltså inte alls, till exempel gör Bartolus inga försök att överväga culpa. Detta allmänna tillvägagångssätt gav emellertid en mycket mer sofistikerad lag och möjliggjorde harmonisering mellan romersk rätt och lokal lag. Till exempel sa den romerska lagen att ett testamente var giltigt om du hade 5 vittnen och att romersk lag ersatte sedvanerätt, medan lagen i Venedig bara krävde 3 vittnen. Bartolus tillvägagångssätt var att fundera över varför romersk lag ersatte sedvana. Han drog slutsatsen att detta berodde på att seden ansågs dålig. Men under vissa omständigheter skulle sedvänja tillåtas av kejsaren, där lagen ansågs god. Eftersom Venediglagen hade börjat tillämpas efter kejsaren, hade kejsaren inte övervägt om det var god lag. Det var det dock helt klart och därför borde det få fortsätta. Kommentatorerna harmoniserade också till viss del kanonisk rätt med romersk rätt. Kanonister hävdade att enbart överenskommelse kunde ge upphov till en talan (men de hade bara jurisdiktion där den överenskommelsen gjordes med ed.) Kommentatorerna sa att den kanoniska lagen helt enkelt var en form av klädsel som kunde göra en blottad pakt verkställbar.

Utdraget av allmänna principer gjorde att romersk rätt kunde användas i situationer som var obekanta för romarna, det gav en sammanhängande och bekväm uppsättning regler, som sedan kunde användas för att tolka lokala seder, som gavs företräde men mycket snävt tolkade. Kommentatorernas inverkan var således betydande. Deras kommentarer fanns i hela Europa, faktiskt sa man att om man inte var Bartolist (kommentator) så kunde man inte vara advokat alls.