Pianokonsert (torn)

The Concerto for Piano ( Homage to Beethoven ) är den första pianokonserten av den amerikanska kompositören Joan Tower . Verket beställdes av Hudson Valley Philharmonic , Saint Paul Chamber Orchestra och Philharmonia Virtuosi med ett anslag från National Endowment for the Arts . Dess världspremiär framfördes av pianisten Jacquelyn M. Helin och Hudson Valley Philharmonic under ledning av Imre Palló den 31 januari 1986. Musiken innehåller många anspelningar på musiken av Ludwig van Beethoven, till vars minne den är tillägnad.

Sammansättning

Konserten har en spellängd på cirka 21 minuter och är skriven i en kontinuerlig sats uppdelad i tre sektioner, som var och en refererar till sin egen Beethoven-sonat. Det första avsnittet var inspirerat av Piano Sonata No. 17, Op. 31, The Tempest , om vilken Tower imponerades av "dess ovanliga (även för Beethoven) omväxlande långsamma och snabba tempo." Den andra delen innehåller en kadens som citerar pianosonaten nr 32, op. 111 , Beethovens sista pianosonat. Pianokadensen i sista avsnittet innehåller ett tema hämtat från tredje satsen av pianosonaten nr 21, op. 53, Waldstein .

Instrumentation

Verket är noterat för solopiano och en orkester bestående av två flöjter (2:a dubbla piccolo ), oboe , två klarinetter (2:a dubbelbasklarinett ) , fagott , två horn i F , två trumpeter , bastrombon , två slagverkare och stråkar .

Reception

Bernard Holland från The New York Times recenserade världspremiären och såg på stycket ganska ogynnsamt och påpekade: "Miss Towers konsert rider på krönet av en nyfiket lugn ny våg av kompositörer - detta vårt sömniga avantgarde som verkar ha stirrade djupt in i framtidens ögon och fann ingenting där alls." Han fortsatte:

Faktum är att nästan varje harmonisk anordning, varje melodisk sväng eller rytmisk figur här hänvisade tillbaka till något som vi redan känner till. Miss Tower verkade dessutom främst intresserad av att bevara förtrogenhet, inte av att göra nya saker av den. Att lyssna på den här konsertens Beethovenska anspelningar, dess små utbrott av minimalistisk upprepning, dess heltonsmetodik, dess varmt klingande slagverkseffekter - allt smidigt limmade en till nästa - var lite som att gå in i ett glänsande nytt hus i två plan som har varit fullproppad med antikviteter. Man kan inte bestämma sig för om man upplever det förflutna, nuet eller egentligen något alls.