Nya Zeelands mediaråd
Bildning | 1972 |
---|---|
Sammanslagning av | Online Media Standards Authority |
Rättslig status | Inkorporerat samhälle |
Syfte | Mediereglering |
Huvudkontor | Wellington |
Nyckelpersoner |
Mary Major (verkställande direktör), Raynor Asher (ordförande) |
Intäkter (2020) |
264 304 NZD |
Kostnader (2020) | 248 796 NZD |
Hemsida | |
Tidigare kallad |
Nya Zeelands pressråd |
Nya Zeelands medieråd ( Māori : Te kaunihera ao pāpāho o Aotearoa ) är en icke-statlig organisation som finns för att upprätthålla standarder i den Nya Zeelands medieindustri och främja yttrandefrihet i Nya Zeeland. Grundades 1972 som New Zealand Press Council, och har möjlighet att höra klagomål mot tidningar och andra publikationer, särskilt angående anklagelser om partiskhet och felaktigheter. Den kan beordra en kränkande publikation att publicera en sammanfattning av rådets beslut och kommer i allmänhet att ange sammanfattningens framträdande roll (till exempel var i tidningen).
Rådet består av en oberoende ordförande, fem ledamöter som representerar allmänheten, två som representerar Tidningsutgivarnas förening, en som representerar tidskriftsutgivare och två journalister som är utsedda av E tū- förbundet . Allmänheten utses av en utnämningspanel som består av medlemmar i E tū förbundet, Tidningsutgivarnas förening, chefsombudsmannen och ordföranden. Rådet finansieras i första hand av Nyhetsutgivareföreningen med mindre bidrag från medlemsavgifter och E tū förbund.
Omfattning och jurisdiktion
Rådets jurisdiktion gäller endast de medieenheter som är medlemmar i rådet. Förutom tidningar, tidskrifter och andra webbplatser med journalistiskt innehåll har medierådet sedan 2017 jurisdiktion över nätmedier.
Enligt sina grundprinciper strävar rådet efter att upprätthålla professionella mediestandarder och främja mediefrihet.
Klagomål kan framföras på enskilda artiklar, serier av artiklar, utebliven materialpublicering och på andra grunder. Klagomål måste lämnas in inom en till två månader efter publiceringen av det aktuella mediet för att rådet ska kunna pröva klagomålet.
Klagomål som har bifallits av medierådet förväntas publiceras på medieenhetens plattform och ges vederbörlig framträdande plats. Rådet har dock inte de lagstadgade befogenheter som krävs för att verkställa beslut eller sanktionera kränkande utgivare.
Klagomålsprocess
- Den klagande måste först lämna in ett klagomål till redaktören för medieenheten inom en viss tidsram beroende på klagomålets karaktär. Medieenheten måste få 10 arbetsdagar på sig att svara. Om klaganden inte finner svaret tillfredsställande eller enheten inte svarar inom 10 dagar, kan klagomålet hänskjutas till Medierådet.
- Anmälaren lämnar in ett klagomål till medierådet. Den klagande ska tillhandahålla det material som är föremål för klagomål, korrespondens med redaktören för ansvarig mediaenhet och en sammanfattning av klagomålet.
- Rådet kommer först att bedöma klagomålet och därefter hänskjuta klagomålet antingen till ordföranden, rådsutskotten eller fullmäktige. Ordföranden har befogenhet att avslå ett klagomål medan rådsutskotten kan fatta beslut om vissa klagomål.
- Rådet återförvisar klagomålet till publiceringen och det efterföljande svaret från medieenheten görs tillgängligt för klaganden. Den klagande kan sedan svara på svaret.
- Fullmäktige kommer att fatta beslut vid nästa möte.
Statistik
Av de 86 domar som meddelades 2017 fastställdes 17 (20 %) antingen helt eller delvis. Besluten som upprätthålls i sin helhet utan oliktänkande inkluderar två domar mot The New Zealand Herald and Stuff , och ett domslut mot The Press , Sunday Star-Times och Waikato Weekly.
Väsentliga fall
Marknadsföringsinnehåll
Under 2017 lades ett klagomål mot Stuff och The New Zealand Herald angående avsnitten "rekommenderade" och "reklamberättelser", som visas längst ner i artiklarna. Klaganden hävdade att påståenden i dessa avsnitt var falska och uppgick till reklam. Trots invändningar från Herald and Stuff på grundval av att annonseringen inte var inom redaktionens kontroll och därför inom rådets jurisdiktion, accepterade rådet klagomålet för behandling. Rådet hävdade att innehållet är under dess jurisdiktion eftersom det publicerades på ett sätt som fick det att se ut som nyheter. Rådet biföll klagomålet enligt principen om noggrannhet, rättvisa och balans och de bredare etiska övervägandena eftersom de visuella ledtrådarna på webbplatsen "är utformade för att förvirra", men avgjorde inte innehållet eftersom det är värd för offshore. Som svar på domen meddelade NZME (som äger Herald) att de skulle göra ändringar i Outbrain -widgeten genom att separera reklam från Herald-artiklar och märka reklam som "betalt innehåll". Stuff ändrade också rubriken för sin reklam till "betalt innehåll".
Historia
1988 breddade rådet sin jurisdiktion och började acceptera medlemskap från tidningar.
År 2002 breddade rådet sin jurisdiktion till att omfatta innehåll som publicerats online av dess medlemmar.
2012 blev Peter Fa'afiu dess första offentliga medlem av Pasifika härkomst. [ citat behövs ]
I mars 2013 föreslog lagkommissionen att klagomål om nyheter och aktualiteter skulle flyttas bort från pressrådets, Broadcasting Standards Authority och Online Media Standards Authoritys jurisdiktion, och placera dem under ett föreslaget nytt organ, News Media Standards Authority. Denna rekommendation följdes inte och istället skapades Online Media Standards Authority (OMSA) för att täppa till ett regelklyfta när det gäller onlinenyheter och aktualitetsprogram.
2014 breddade rådet sin jurisdiktion och började acceptera medlemskap från bloggar, efter en granskning av Newspaper Publishers' Association.
2017, i ett försök att undvika dubbelarbete, integrerades OMSA i The Press Council för att bli NZ Media Council. Medierådet breddade följaktligen sin jurisdiktion för att acceptera klagomål relaterade till onlineplattformar för tidningar och tidskrifter som tidigare var under OMSA:s jurisdiktion.