Louca mot den tyska rättsmyndigheten
Louca v German Judicial Authority är ett engelskt straffrättsligt överklagande, med ursprung i High Court och slutar i högsta domstolen 2009.
Fakta
Avsnitt 2(2)(a) i utlämningslagen 2003 föreskriver att "En del 1-beslut är en arresteringsorder som utfärdas av en rättslig myndighet i ett kategori 1-territorium och som innehåller ... den information som avses i (4) mom. …”
Avsnitt 2(4)(b) i 2003 års lag föreskriver att "informationen är ... (b) uppgifter om varje annan order som utfärdats i kategori 1-territoriet för personens gripande med anledning av brottet ..."
Herr Locua hävdade att avsnitt 2(2)(a) och (4)(b) i utlämningslagen 2003 innebar att det var olagligt att utlämna honom enligt en europeisk arresteringsorder som inte hänvisade till alla tidigare europeiska arresteringsorder.
Dom
Högsta domstolen
hovrätt
högsta domstolen
Högsta domstolen avslog enhälligt överklagandet. Lord Mance gav domstolens dom med Lords Hope, Rodger, Collins och Kerr instämmande.
Lord Mance började med att hänvisa till de styrande avsnitten i utlämningslagen 2003 som återfinns i del 1 av lagen (som handlar om europeiska arresteringsorder) och fortsatte med att titta på rådets rambeslut om den europeiska arresteringsordern utfärdad av Europeiska unionen som genomfördes i Storbritannien via del 1 av utlämningslagen 2003. Nationella domstolar är skyldiga att tolka nationell lagstiftning så långt det är möjligt mot bakgrund av ordalydelsen och syftet med rambeslutet för att uppnå resultat som den eftersträvar. Lord Mance tittade särskilt på artiklarna 1(1), 2(1) och 8(1) samt avsnitten (b) och (f) i den bifogade moderna europeiska arresteringsordern. Särskilt föreskrivs i artikel 8.1 c att "Den europeiska arresteringsordern ska innehålla följande information... (c) bevis på en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma verkan, inom ramen för tillämpningsområdet för artiklarna 1 och 2…”.
Det hade hävdats inför Divisional Court att frasen "any warrant" i avsnitt 2(4)(b) i 2003 års lag skulle omfatta europeiska arresteringsorder. Detta argument avvisades på grundval av fem punkter:
- rambeslutet använde inte uttrycket "europeisk arresteringsorder" i artikel 8.1 c som det gjorde på andra ställen när det hänvisades till en sådan order.
- frasen "en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut" kunde inte tolkas som att det är begränsat till en europeisk arresteringsorder.
- frasen "som faller inom tillämpningsområdet för artiklarna 1 och 2" innebar att den verkställbara domen, arresteringsordern eller annat verkställbart rättsligt beslut måste vara "i syfte att väcka åtal eller verkställa ett frihetsstraff eller frihetsberövande" (artikel 1( 1)) och utfärdas för handlingar som enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten kan bestraffas med ett frihetsstraff eller ett beslut om frihetsberövande för en period av högst 12 månader eller, om ett straff har avkunnats eller ett beslut om frihetsberövande har meddelats , för straff på minst fyra månader” (artikel 2.1);
- en europeisk arresteringsorder var sannolikt inte baserad på en annan.
- det var ingen mening med att kräva att ett sådant beslut skulle innehålla information om en tidigare europeisk arresteringsorder som den inte var baserad på och som inte längre krävdes att förlita sig på.
På denna grund ansåg Divisional Court att artikel 8.1(c) och Section 2.4(b) gällde inhemska domar, arresteringsorder eller andra beslut, och inte någon annan EAW utfärdad med avseende på den påstådda kränkande, ännu mindre en som hade dragits tillbaka.
Vid Högsta domstolen hade det hävdats att den femte punkten var felaktig och att det fanns ett syfte med att kräva bevis för eventuella andra europeiska arresteringsorder, även om de återkallades, eftersom de kunde utgöra grunden för, eller vara relevanta för, ett beslut av den verkställande domstolen att ställa den kvarvarande europeiska arresteringsordern åt sidan (eller överväga om den ska åsidosättas) som ett rättegångsmissbruk.
Lord Mance avvisade detta argument. Texten i artikel 8.1(g) och avsnitt (f) i modellen EAW förpliktade inte att avslöja tidigare EAW och därefter fanns det ingen anledning att tolka Section 2(4)(b) i 2003 års lag som ”avsedd att kräva att den verkställande domstolen informeras av EAW om en (och endast en) punkt – förekomsten av en annan EAW – som i något tänkbart fall kan vara av någon tänkbar relevans för ett argument om processmissbruk. Vidare omfattades andra "tillbörliga omständigheter" av avsnitten 11 till 20 i 2003 års lag och avsnitt 21 i 2003 års lag som gav ett allmänt skydd för att domaren måste avgöra om överlämnande skulle vara förenligt med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.