Letter och baltiska tyskar i Corner Brook, Newfoundland
Strax efter Newfoundlands konfederation med Kanada 1949, immigrerade omkring 70 baltiska tyskar och letter till ön som en del av dåvarande premiärminister Joseph R. Smallwoods strategi för industrialisering och ekonomisk diversifiering, New Industries Program. Deras expertis inom cement och gips hade bidragit till Tysklands återuppbyggnad efter kriget; och det gjorde det möjligt för dem att delta i uppbyggnaden av Newfoundlands infrastruktur efter Confederation.
Ursprung
De vuxna i dessa lettiska och baltiskt tyska familjer, födda i Lettland mellan 1896 och 1920, kom från familjer med jordägare, intelligentsia eller handels- och yrkesklasser. Deras barn föddes i Lettland, Polen och Tyskland. Under sina liv har de upplevt, utstått – och gjort det bästa av – mycket händelserika tider. Även om de redan i sina unga liv hade upplevt turbulensen och osäkerheten i den ryska revolutionen , befrielsen av Lettland , förändringar i markägande, ny teknik och den stora depressionen, levde de vanliga liv. De växte upp inom familjer; de kände till sin stad, Riga ; de gick i skolan och universitetet; de festade och hade vänner; de tillbringade somrarna vid stranden ( Jūrmala ); de blev förälskade, gifte sig och bildade familjer – allt i full förväntan om att fortsätta bo där de föddes, i det samhälle de kände. Men det berodde inte på att krig och konflikter förändrade den politiska kartan över Europa.
Som ett resultat av förändrade relationer mellan det kommunistiska Ryssland och Nazityskland under andra världskriget var dessa baltiska människor tvungna att lämna Lettland (precis när de började sina karriärer och familjer) i tjugo- och trettioårsåldern. De etniska tyskarna flyttades till Polen 1939 och flydde från den framryckande ryska armén in i Tyskland 1944 eller början av 1945. Lettarna stannade kvar i Lettland under kriget och flydde till Tyskland också före den ryska armén 1944. Fem eller sex år senare lämnade Tyskland för Corner Brook , en industristad på västkusten av Newfoundland. Corner Brook var ett stort avstånd, geografiskt och kulturellt, från allt de hade känt i sina liv.
Ernest Leja
Nyckelpersonen i deras livs bana var letten Ernests Leja. Han var ingenjör, utbildad i Riga och var specialist på cement och användning av förspänd betong i konstruktion. En lysande man med en stor personlighet, Leja var vågad och alltid villig att göra det som var nödvändigt för att överleva och blomstra. Han var en hängiven familjefar, lojal mot sina vänner, och under sitt yrkesverksamma liv i Lettland och Tyskland utvecklade han viktiga förbindelser mellan letterna, tyskarna, ryssarna, britterna och i slutändan newfoundlänningarna.
Många i gruppen som emigrerade till Corner Brook skulle ha träffat Leja genom sina sociala och affärsmässiga liv i Riga. De förnyade sin förbindelse med honom i Niedersachsen och, till stor del på grund av detta, fattade de beslutet att emigrera till Newfoundland.
Baltiska tyskar i Polen och andra världskriget
I november 1939 tvingades de baltiska tyskarna lämna Lettland enligt villkoren i en tysk-sovjetisk neutralitetspakt (undertecknad den 23 augusti 1939 av Vyacheslav Molotov och Joachim von Ribbentrop, omväxlande kallad Molotov -Ribbentrop-pakten , Hitler-Stalinpakten eller Nazi-sovjetpakten). De fick visst stöd av den tyska regeringen, fick ta med sig några tillhörigheter och flyttades till Reichsgau Wartheland (Warthegau) i Polen. Etniska tyskar fick tyskt medborgarskap och männen förväntades tjäna i kriget.
Den tyska krigsansträngningen krävde cement och gips; och en grupp baltiska tyskar, som hade skaffat sig relevant expertis i Lettland, samlades för att tillverka dessa produkter i Warthegau. De som var aktiva i denna industri, ingenjörerna, entreprenörerna och gruvcheferna, ansågs väsentliga för krigsansträngningen; andra män inkallades till, eller anmälde sig frivilligt till, Wehrmacht.
Kvinnorna och de nödvändiga arbetarna satte upp nya hem i hus som hade tillhört den polska befolkningen som vräkts av nazisterna. Vissa kvinnor arbetade på kontor eller drev de företag som deras män var tvungna att lämna när de började tjänstgöra i Wehrmacht. De etablerade alla vad de ansåg vara normala liv, uppfostrade sina barn och tog hand om sina släktingar. Men efter fyra år, när det stod klart att Tyskland höll på att förlora kriget, började de planera för flykt till Tyskland. De baltiska tyskarna fruktade mycket den ryska armén och trodde att deras bästa chans att överleva fanns i de besegrade tyska områdena.
I början av 1945 flydde de precis före ryssarna men de kunde, i vagnar, på det sista tåget ut, gående, i rusningen av människor som flydde västerut före den ryska armén. De tog bara sina nära och kära och vad de kunde bära med sig. ( Flygning och utvisning av tyskar från Polen under och efter andra världskriget ) ( Evakuering och flykt till områden i Tyskland )
Letterna i andra världskriget
Letterna hade en annan upplevelse under kriget. Många stannade i Lettland till 1944. Den ryska ockupationen av Lettland var kort, och tyskarna hade återigen kontrollen 1941. Det var mycket svårt för letterna att leva under dessa föränderliga omständigheter; för att överleva var de tvungna att visa lojalitet mot vilken regim som helst som hade makten. När den regimen ändrades kunde deras tidigare föreningar hållas emot dem. Många skeppades till Sibirien och många överlevde inte kriget. 1944 kunde andra fly in i Tyskland före den ryska armén.
Flyktingar i Västtyskland
Dessa flyktingar tog sig på olika vägar till Niedersachsen , till en liten mellantysk stad, Stadtoldendorf och de närliggande städerna Bodenwerder och Bielefeld . De röda trådarna som ledde dem dit var deras expertis inom cement och gips (nödvändigt för att återuppbygga Tyskland) och deras koppling till Ernests Leja. Tillsammans med några andra tyska experter (Karl Jericho och Friedrich Kreiser, se Escape Hatch , G. Bassler) designade och byggde de en gipsfabrik i Bodenwerder.
Det allierades ockuperade Tyskland försökte desperat att ta emot cirka 7 miljoner fördrivna personer och flyktingar samtidigt som de försörjde sin egen befolkning efter att ha förlorat kriget. De etniska tyska balterna var inte berättigade till något stöd från FN eller de allierade eftersom de hade fått tyskt medborgarskap. De var tvungna att överleva tillsammans med den lokala tyska befolkningen och konkurrerade med dem om mycket knappa resurser. De talade tyska med en uttalad accent och var lätta att identifiera. De var i själva verket utomstående, flyktingar från en annan ort och i stort sett accepterades de inte av lokalbefolkningen.
Till en början inkvarterades de baltiska flyktingarna i rum i lokala hem. Matransonering och brist på konsumtionsvaror gjorde att människor ofta blev hungriga, kläder bars tills de gick sönder och skor med hål i sulorna var vanliga. Barnen började skolan, fäderna fick arbete och mammorna gjorde sitt bästa för att ge barnen mat och en stabil miljö. Det rådde en viss eufori efter kriget; enorm lättnad över att männen hade återvänt efter att ha överlevt kriget och krigsfånglägren. De älskade att picknicka och festade sinsemellan. Så småningom kunde de skaffa sitt eget boende och tjäna tillräckligt för att ge mat och kläder till sina nu växande familjer.
Som tidigare nämnts hade letterna en helt annan upplevelse under krigsåren. I Tyskland betraktades de som flyktingar eller fördrivna personer. Många inhystes i FN-sponsrade DP-läger . Där gick barnen i skolåldern i skolan medan deras föräldrar gjorde sitt bästa för att planera för sin framtid. Det största hoppet var att Lettland skulle befrias av de allierade. Bortsett från detta såg de ut att emigrera till Nordamerika eller Australien. Genom sin koppling till människor inom gips- eller cementindustrin, och genom Ernest Leja, tog sig en liten grupp till Niedersachsen där de knöt an till baltiska tyskar som delade samma geografiska hemland.
Alla dessa människor var främlingar i ett främmande land utan något hemland att återvända till under efterkrigsåren. De diskriminerades, otåliga med bristen på möjligheter att långsamt återhämta sig Tyskland, och var mycket oroade över hotet från det kommunistiska Ryssland. De var vid det här laget i tidig medelålder med växande familjer och längtade efter möjligheten att leva i ett säkert och välmående land så långt borta från kommunisterna som de kunde komma.
Newfoundland och Joseph R. Smallwood
Newfoundland anslöt sig till Kanada som dess tionde provins i april 1949 ( Commission of Government and Confederation with Canada) . På den tiden baserades Newfoundlands ekonomi till stor del på fiske och hade en bedrövlig brist på infrastruktur. Joseph Smallwood , dess första premiärminister, etablerade New Industries Program för att tillhandahålla sysselsättning, infrastruktur och konsumentvaror. Två av nyckelelementen för denna infrastruktur var cement och gips för att bygga broar, vägar, skolor och sjukhus. Erforderlig expertis var inte tillgänglig lokalt och kunde inte attraheras i det närliggande fastlandet i Kanada eller i USA.
Smallwood insåg att de experter han behövde var bland de många arbetslösa eller undersysselsatta flyktingarna i det tidiga efterkrigstidens Tyskland. Efter råd från sin dåvarande chef för ekonomisk utveckling, Alfred Valdmanis, själv en lettisk flykting, reste Smallwood till Tyskland för att träffa industrimän, inklusive Ernest Leja, och genom honom besökte han också Bodenwerder gipsfabrik.
Corner Brook
Denna grupp av letter och baltiska tyskar tog sig till Corner Brook mellan slutet av 1949 och 1954. I vissa fall kom männen först och tog med sig sina fruar och barn senare; i andra kom familjer samman. Några flög över Atlanten till Gander och reste sedan med tåg, Newfie Bullet , till Corner Brook ; andra korsade Nordatlanten i fartyg. Ett urval av förstapersonsminnen från ankomsten finns i en artikel i Newfoundland Quarterly, våren 2019, sid. 24-27.
I Tyskland hade dessa människor inte kunnat få mycket information om Newfoundland. De kunde se på en karta att Corner Brook låg geografiskt långt söder om Riga och de visste att engelska var det talade språket. De upplevde alla en kulturchock när de anlände till ön i den östra kanten av Nordamerika i en isolerad stad med 12 000 människor. Corner Brook var ansluten till världen med fartyg och till resten av ön med tåg men det fanns inga vägar som ledde mer än några mil ut ur staden och ingen tillgänglig flygplats. Det lokala språket, maten, världsbilden, sederna och livsstilen var alla mycket olika deras egen. Klimatet var mycket svårare än de förväntade sig med mycket långa vintrar och korta svala somrar. Vad invandrarna delade med lokala Corner Brookers var dock högkonjunkturen efter kriget med sina förväntningar på en blomstrande framtid. De var glada över att ha hittat en plats som erbjöd ett fridfullt liv under ett demokratiskt regeringssystem som gav hopp, frihet, utbildning och hälsovård.
Att hitta boende i Corner Brook var en utmaning. Några balter inkvarterades först i barackerna på Fern Street, mycket grundläggande bostäder som hade byggts upp för att hysa byggnadsarbetare som byggde ett tuberkulossanatorium. Några, inte bara männen som kom ensamma utan även familjer, bröts ombord i hem. Några stannade en tid på det lokala hotellet, Glynmill Inn. Så småningom bodde flera familjer på 11 East Valley Road eller på Reid Street. Fyra bostäder i den övre änden av Caribou Road byggdes specifikt för deras invandrararbetare av WJ Lundrigans . Ett antal chefer och arbetare i North Star Cement och Atlantic Gypsum byggde hus nära cementfabriken på Ingrid Lane, av lokalbefolkningen kallad Little Berlin.
Att lära sig tillräckligt med engelska för att komma överens var nyckeln. Barnen började skolan omedelbart och lärde sig engelska snabbt; de placerades i klassrum med de lokala barnen och förväntades lära sig som genom osmos. De flesta berättar samma historia: i sin första uppsättning tentor, utmärkte de sig i matematik och underkände i alla kurser som krävde engelska språket. Några månader senare hade de kommit ikapp och gick bra i alla ämnen. Männen lärde sig engelska snabbt, mestadels på jobbet, men också genom att gå på bio, läsa romaner från affärer och ta instruktioner från ett par lokala lärare. Några av kvinnorna som stannade hemma behärskade aldrig det engelska språket, men de flesta blev flytande men behöll tydliga accenter.
Männen arbetade främst i tre lokala företag, North Star Cement, Atlantic Gypsum och WJ Lundrigan's Limited. Den första gruppen invandrare var involverad i att bygga och förvalta cement- och gipsfabrikerna och de bjöd snart in andra balter och tyskar att immigrera för att tillhandahålla lednings- och produktionsexpertis och för att utbilda lokala arbetare. Lundrigan -gruppen av företag specialiserade sig på konstruktion och var huvudbyggarna av broar, vägar och många institutionsbyggnader, inte bara runt Corner Brook utan också runt ön. Ernests Lejas expertis inom förspänd betong var avgörande för denna utveckling. Två av kvinnorna hade tandläkarmottagningar i Corner Brook. De flesta av kvinnorna var inte sysselsatta, eller arbetade en kort tid bara för att hjälpa till att försörja sina familjer.
Corner Brook i början av 1950-talet var en industristad centrerad kring ett pappersbruk, som vid den tiden ägdes och drevs av Bowater's , ett företag baserat i England. I slutet av 1940-talet rekryterade Bowaters baltiska experter, som hade identifierats i FN:s flyktingläger som experter på papperstillverkning. Dessa familjer (Bērziņš, Buliņš och Langins) kunde emigrera ut ur Tyskland före förbundet och var redan i Corner Brook när de andra kom.
De flesta av de vuxna baltiska invandrarna interagerade med lokalbefolkningen på jobbet, i kommersiella anläggningar och i deras närområden. De var vänliga och passerade tiden på dygnet, men de blev inte nära vänner med många lokala människor. Deras sociala liv var centrerat i det baltiska samhället där de delade ett gemensamt arv och gemensamma angelägenheter. Några individer deltog i lokala aktiviteter, gick med i en kyrkokör, dramaklubb, en lokal orkester, skapade en skidklubb, badmintonklubb eller spö- och vapenklubben. Andra deltog inte alls och några lärde sig nästan ingen engelska.
Andra tyskar från Västtyskland kom också till Corner Brook för att arbeta inom cement- och gipsindustrin. I varierande grad interagerade de med balterna som redan var där. Deras upplevelse av kriget och efterkrigstiden hade varit annorlunda och de hade ett hemland de kunde återvända till. Flera blev kvar i Corner Brook för bara några år; andra kom med sina familjer och stannade. Några gifte sig med lokala kvinnor och bildade familjer i Corner Brook.
Lokalbefolkningen måste ha betraktat dessa invandrare med misstänksamhet, trots allt de hade varit, bara några år tidigare, fienden. De gjorde i allmänhet ingen skillnad mellan tyskarna och letterna, utan hänvisade till dem alla som tyskar. Newfoundlands gästfrihet, öppenhet och vilja att hjälpa gjorde att de kunde leva harmoniskt bland lokalbefolkningen.
Baltiska tonåringar och barn
De baltiska barnen varierade i ålder från spädbarn till tonåringar (en familj hade ett annat barn som föddes i Corner Brook). De äldre barnen hade upplevt livet i Europa, och några har minnen från kriget och flykten från ryssarna. Några har hållit kontakt med vänner de fått i Tyskland. Att lära sig engelska var svårare för vissa som, nu i åttioårsåldern, fortfarande talar med tyska eller lettiska accenter. Tonåringarna tyckte först att skolan var utmanande. Vissa integrerade väl och hade ett aktivt socialt liv samtidigt som de ansågs vara något exotiska. Men de flesta av dem tillbringade bara några år i Corner Brook och har bara en svag koppling till Newfoundland.
De yngre barnen som fick hela eller större delen av sin utbildning i Corner Brooks skolor integrerade ganska nära de lokala barnen. De kom till skolan redan flytande i engelska. Men även om de integrerade sig väl i klassrummet och deltog i idrotter och aktiviteter utanför läroplanen, var de alltid identifierbara och till viss del höll de isär på grund av deras namn och sättet de socialiserades på. Hemma pratade de tyska eller lettiska, hörde olika historier, hörde diskussioner om politik och världsfrågor ur ett annat perspektiv och upplevde olika seder.
Nästan alla baltiska barn klarade sig bra i skolan akademiskt och bland invandrarföräldrarna fanns en förväntan om att barnen skulle söka högre utbildning och leta efter möjligheter i resten av Nordamerika. En sista diaspora började när de baltiska barnen i sena tonåren åkte till St. John's, Halifax, Fredericton, Montreal och Toronto för att studera. Dessa unga vuxna fick sina högre examina eller praktiska diplom, träffade sina livskamrater och de flesta av dem etablerade sig någon annanstans i Kanada eller USA. Deras koppling till varandra och deras baltiska arv blir allt svagare.
Fyra baltiska barn blev kvar på ön och gifte sig med newfoundlänningar; en i Corner Brook ( Bernd Staeben ) och två i St John's (Heddy Peddle och Gunar Leja). Klaus Staeben (död 2007) gifte sig också med en Newfoundlänning. Två flickor (Ilga Leja och Susanne Hynes, född Rodsewicz) gifte sig med Newfoundlanders och lämnade ön för att bo i Halifax och Toronto. Flera av de tyska familjerna som kom senare har också stannat kvar i Newfoundland: Schultz, Dlugosch, Meiwald, Suske, Binder och Bachmann.
Familjerna
lettiska
Berziņš, Aleksandrs och ?; barn Astrida
Buliņš, Kārlis och Edīte; barn Valda och Ilze
Bumbulis, Janis och Elfride; barn Janis och Ilze
Jaunzemis, Peter och Elsa; adoptivbarn Loretta
Kajaks: Richard och Mirdza
Langins, Ernest och Junija; barn Janis och Liga
Leja: Ernest och Lilija; barn Ilga och Gunar
Obrazcova, Kira och Lloyd Candow (Newfoundlander); barnen Christopher och Sandra
Prorins, Maksis och Olga; barn Ilze och Astrida (styvdotter)
Ruciņš: Guido och Matilde (Tilla)
Sermūksnis: Paul och Minna
Stakle, Elmars och Erna; barn Ilona, Valdis, Imants, Daina och Gunta
Šteinbergs, Alexanders och Jenny
Treibergs
Zīriņš, Gustavs och Lidija
baltiska tyskar
Binder, William; barnen Edgar och Lydia
Frey, Horst och Karin; barn Sabine, Birgit, Bengt
Linde, Konstantins
Matschen, Herbert och Gerda; barn Ursula och Karin
Rodsewicz (von Eitmin), Stanislaus och Heimtrud; barn Ursula och Susanne
Staeben, Heinrich och Edith; barn Klaus, Bernd, Renate, Erika
Tietjens, Edith
Tode, Hans och Ingrid; barn Wolf och Heddy
Andra tyskar
Anstatt, Franz och Annie; barnen Heidi och Roy
Bachmann, Heinrich och Elizabeth; barn Ralph, Regina, Tony, Doris, Carl och Monica
Baumann, Ludwig och Greta?, barn Ingrid och Rita
Brych, Joseph och Martha, barn Felicitas, Gotthardt, Egbert
Dlugosch, Georg och Hanna; barn Hannelore och Gunter
Jakob, Walter
Jericho, Karl och Gerda; barn Renate, Manfred, Klaus
Kreuzberg
Meiwald, Hermann och Hazel (Newfoundlander); barnen Donald och Elizabeth
Meyer, Max och Margo; barn Sophia och Max
Reibling, Arthur och Irma; barnen Heidi och Klaus
Schulz, Werner och Charlotte; barn Christine, Werner, Susan, David
Suske, Peter
Von Paris, Sylvia
Andra baltiska och tyska människor i Newfoundland och Kanada
New Industries Programme förde många andra letter och tyskar till andra Newfoundlandssamhällen mellan 1950 och 1970. Omfattande information om dem finns i böcker och artiklar av Gerhard Bassler (se fotnot 2).
Många baltiska tyskar och letter immigrerade till resten av Kanada efter kriget. Medan Corner Brook Balts delar ett gemensamt baltiskt arv och krigserfarenhet med baltiska människor i resten av Kanada, är deras erfarenhet av den nya världen annorlunda på två grundläggande sätt. För det första bjöds in personer i Corner Brook-gruppen att komma och anställdes omedelbart inom sina expertområden. I resten av Kanada fick letter och baltiska tyskar arbeta på marken som en förutsättning för sin immigration och flyttade till sina utvalda yrken först efter sin tid som jordbruksarbetare. För det andra var Corner Brook Balts mycket mer isolerade. 1948 grundade de baltiska tyskarna på fastlandet en organisation, den Canadian Baltic Immigrant Aid Society (CBIAS), för att ge stöd och för att bevara deras baltiska arv. Under 2017 sponsrade CBIAS en utställning på Tartu College, University of Toronto: Sharing our Stories: The Baltic Diaspora at Home i Kanada och 2018 sponsrade evenemang som firade 70 år i Kanada. De publicerar också ett halvårligt nyhetsbrev, Blaue Briefe och skapar ett arkiv med relaterat material inklusive dokument, fotografier och muntliga historier.
De baltiska tyskarna har inget hemland. De kom från Lettland och Estland där deras förfäder hade bott i århundraden. De hade utvecklat olika kulturer i dessa länder men tvingades bosätta sig och deras egendom och tillhörigheter konfiskerades. Tyskland är inte riktigt deras hemland. Deras baltiska arv kommer snart att försvinna helt och hållet i minnet och kan endast bevaras genom historiskt material.
Letter i resten av Kanada har också etablerat institutioner för att bevara sin kultur, språk och arv, såsom Lettlands nationella federation i Kanada . 2019 är Lettland ett självständigt land och det är möjligt för människor med detta arv att besöka eller bosätta sig i sitt hemland.