Kristof Magnusson

Kristof Magnusson, Leipzig bokmässa 2015

Kristof Magnusson (född Kristof Weitemeier-Magnusson , 4 mars 1976 i Hamburg ) är en isländsk - tysk romanförfattare och översättare . Han bor i Berlin .

Efter sin utbildning som kyrkomusiker studerade han litterärt och sceniskt skrivande i Leipzig och Berlin samt isländsk litteratur i Reykjavík . Hans verk omfattar inte bara romaner och pjäser utan även noveller och reportage i både tyska och utländska tidningar. 2008 publicerade Financial Times sin artikel Inflation will pay på orsakerna till den isländska finanskrisen. Dessutom översatte han åtskilliga isländska publikationer till tyska. 2013 var Magnusson writer-in-residence vid Queen Mary University of London ; 2014 vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).

Med framgången med hans komedi Männerhort (2002) om en daghem för män blev han känd för en bredare publik. Pjäsen har satts upp på över 80 teatrar i Tyskland och utomlands. Pjäsen översattes bland annat till engelska ( Men's Daycare) . 2005 gav Magnusson ut sin första roman Zuhause ( Hemma ). Både hans debut och hans andra roman Das war ich nicht ( Det var inte jag ), som beskrivs som "en fartfylld, skickligt utformad, genuint rolig och njutbar läsning", har översatts till flera språk. Hans senaste roman Arztroman ( Doctors. A novel ) publicerades 2014 och väckte stor uppmärksamhet i media.

Den allmänna stilen i hans verk kan karakteriseras som komisk och underhållande med en viss lätthet. "Kristofs romaner faller inom kategorin litterär fiktion, men uppvisar mer humor än vad den här genren vanligtvis erbjuder", säger Steph Morris efter ett långt samtal med Magnusson våren 2015, då författaren gav information om flera aspekter av hans oeuvre, bl.a. omfattande forskning som gör att han kan samla in betydande detaljkunskaper om de olika livsmiljöer han beskriver i sina böcker.

Kristof Magnusson deltog 2016/2017 i projektet "Frankfurt, Deine Geschichte. Literatur in einfacher Sprache" ("Frankfurt, din historia. Litteratur på enkel tyska") initierat av Frankfurts Litteraturhus, Historiska museet Frankfurt och Administrativa Institutionen för inkludering av staden Frankfurt. Sex författare, tillsammans med Magnusson Henning Ahrens, Mirko Bonné, Nora Bossong, Olga Grjasnowa och Alissa Walser, skrev texter om Frankfurts historia på enkel tyska och utvecklade en uppsättning regler för detta ändamål. I en artikel om projektet skrev Magnusson i Frankfurter Allgemeine Zeitung om inverkan av regeluppsättningen: ”Reglerna för enkelt språk, som tycks utvisa all litteräritet ur en text, plötsligt – nu när en grupp författare har ramat in. dem innan man skriver – framstår som ett konstnärligt manifest som förvandlar minimalism till en dygd.” Han talade för att ”lägga en större ansträngning på att söka efter områden där vi med fördel kan minska barriärerna. Då kommer vi att inse att ett enkelt språk kan berika oss: Som en chans till ett rättvisare samhälle, som en inbjudan till att tänka på språk, till konstnärliga experiment, till lek.” På frågan om ämnen och språket i hans texter på enkel tyska, svarade Magnusson: "Jag tar ett annat förhållningssätt till ämnen när jag vet att jag vill berätta dem på lätt tyska. Till exempel bestämde jag mig för att skriva om mordet på Rosemarie Nitribitt, en prostituerad Frankfurt på 1950-talet. Det är en riktigt intressant historia, och den är lätt att berätta. Det handlar om sex och våld; alla får det. (...) Jag försöker berätta en historia på ett enkelt sätt, oftast ur bara ett perspektiv, och inte använda för mycket reflektion, och sedan kommer jag på vad jag ska skriva istället. Motiv spelade stor roll (...). (...) Att arbeta med enkelt språk är intressant. Aspekter dyker upp som du annars kanske aldrig hade tänkt på."