Konventionen om medicinsk vård och sjukpenning, 1969

Konventionen om medicinsk vård och sjukpenning, 1969

C130
ILO-konventionen
Datum för adoption	25 juni 1969
Datum i kraft	27 maj 1972
Klassificering	Sjukvård och sjukpenning
Ämne	Social trygghet
Tidigare	Konventionen om arbetsinspektion (jordbruk), 1969
Nästa	Konventionen om fastställande av minimilöner, 1970

Medical Care and Sickness Benefits Convention, 1969 är en International Labour Organization Convention . Den upprättades 1969, den reviderade konventionen C24 om sjukförsäkring (industri), 1927 och konventionen om konvention C25 om sjukförsäkring (jordbruk), 1927 .

Innehåll

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Det finns flera termer och ord som används i denna konvention med specifik betydelse. Med begreppet lagstiftning avses alla socialförsäkringsregler, lagar och förordningar. Föreskrivna medel bestäms av nationell lagstiftning. Uttrycket industriföretag avser all verksamhet inom grenarna gruvdrift och stenbrott, tillverkning, konstruktion, el, gas och vatten samt transport, lagring och kommunikation. Med bosättning avses varje vanlig bostad inom medlemmens territorium och en bosatt är en person som bor på medlemmens territorium. Med beroende avses ett tillstånd som antas föreligga i föreskrivna fall. Begreppet hustru definieras som en maka som är beroende av sin man och begreppet barn omfattar barn under 15 år eller som lämnat skolan. Undantag är personer med kronisk sjukdom eller handikapp som gör dem invalidiserade för förvärvsarbete, lärlingar och studenter. Standardförmånstagare definieras som en gift man och hustru med två barn. Med kvalifikationsperiod avses en period av bidrag, anställning, bosättning eller någon kombination därav. Sjukdom innebär alla sjukliga tillstånd.

Artikel 2

För artiklarna 1, 11, 14, 20 och 26 kan en medlem begära tillfälliga undantag om medicinska faciliteter och ekonomi är otillräckliga. Därvid måste eventuella undantag motiveras av medlemmen och begränsas i tiden. Varje medlem samtycker, efter att ha förklarat undantag, att utöka omfattningen av skyddade personer, att utöka omfattningen av sjukvården och att förlänga varaktigheten för sjukpenning.

Artikel 3

Varje medlem kan, genom en tilläggsförklaring till ratificeringen, befria arbetstagare inom jordbrukssektorn från tillämpningen av denna konvention under vissa villkor. Varje medlem som har gjort en ytterligare förklaring ska till Internationella arbetsorganisationen (ILO) lämna en rapport om tillämpningen och framstegen av denna konvention med avseende på arbetare inom jordbrukssektorn. Varje medlem som har gjort en ytterligare förklaring ska öka antalet skyddade arbetstagare inom jordbrukssektorn så snabbt som omständigheterna tillåter.

Artikel 4

Varje medlem kan, genom en tilläggsförklaring till ratificeringen, utesluta sjöfolk, havsfiskare och offentliga tjänstemän från denna konvention. Om ytterligare en förklaring har lämnats in får ledamoten inte inkludera de uteslutna personerna i beräkningen av siffrorna i artiklarna 5, 10, 11, 19 och 20. Varje ledamot som har avgett en ytterligare förklaring får vid ett senare tillfälle meddela generaldirektören av ILO att den accepterar skyldigheterna enligt denna konvention med avseende på de uteslutna grupperna av personer.

Artikel 5

Varje medlem kan från konventionen utesluta tillfälliga anställda, medlemmar av arbetsgivarens familj som arbetar för och bor hos arbetsgivaren, och andra klasser av anställda, så länge som sådan uteslutning inte påverkar mer än 10 procent av de anställda.

Artikel 6

För ändamålen med denna konvention kan en medlem ta hänsyn till det skydd som ges av en försäkring under officiell övervakning som täcker en betydande del av manliga kvalificerade arbetare eller som står i samband med det skydd som följer av denna konvention.

Artikel 7

Fall som omfattas av skydd av denna konvention eller försäkring inkluderar behov av medicinsk behandling i läkande eller förebyggande syfte och arbetsoförmåga på grund av sjukdom.

Sjukvård

Artikel 8

Varje medlem ger vård till de skyddade personerna för att bota eller förebygga de fall som avses i artikel 7.

Artikel 9

Sjukvård enligt artikel 8 ska ges i avsikt att återställa eller förbättra de skyddade personernas hälsa och deras arbetsförmåga.

Artikel 10

Enligt artikel 7 är alla arbetare och deras hustrur och barn, samt lärlingar, skyddade.

Artikel 11

Om ytterligare deklaration har gjorts, ska den personkrets som ingår i artikel 7 omfatta minst 25 procent av alla anställda tillsammans med deras hustrur och barn. Dessutom ska grupper av anställda i industrianläggningar som utgör minst 50 procent av alla anställda tillsammans med deras hustrur och barn skyddas.

Artikel 12

De skyddade personerna enligt artikel 7 omfattar även personer som är berättigade till social trygghet på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall för den underhållsskyldige eller arbetslöshet.

Artikel 13

Enligt artikel 8 omfattar sjukvård primärvård, specialistvård på sjukhus, läkemedelsvård, sjukhusvistelse, tandvård och medicinsk rehabilitering.

Artikel 14

Vid tilläggsutlåtande ska sjukvård enligt 8 § omfatta primärvård, specialistvård, läkemedelsvård och sjukhusvistelse.

Artikel 15

Om sjukvård enligt 8 § är beroende av att skyddade personer uppfyller en karenstid, ska villkoren uppfyllas på ett sådant sätt att de inte fråntar rätten till förmåner.

Artikel 16

Sjukvård som avses i artikel 8 ska säkerställas under hela kvoten. Om en förmånstagare upphör att vara skyddad kan rätten till sjukvård begränsas till en föreskriven tid, som inte ska vara kortare än 26 veckor, så länge sjukpenningen inte är längre. Sjukvårdstiden för sjukdomar som kräver längre behandling ska förlängas utan hinder av föreskriven tid.

Artikel 17

Om en medlem är skyldig att bidra till kostnaden för sjukvård som avses i artikel 8, ska reglerna för sådan avgift beräknas på ett sådant sätt att svårigheter undviks och att det medicinska och sociala skyddets effektivitet inte försämras.

Sjukpenning

Artikel 18

Varje medlem av denna konvention ska vara skyldig att ge sjukförmåner till de personer som skyddas enligt artikel 7.

Artikel 19

Personer som skyddas enligt artikel 7 omfattar alla anställda och lärlingar, grupper som utgör minst 75 procent av den totala ekonomiskt aktiva befolkningen och alla invånare som uppfyller villkoren för artikel 24.

Artikel 20

När det gäller en tilläggsförklaring enligt artikel 2 omfattar skyddade personer enligt artikel 7 grupper av anställda som utgör minst 25 procent av alla anställda eller minst 50 procent av alla anställda i industrianläggningar.

Artikel 21

Sjukförmåner enligt artikel 18 ska vara återkommande utbetalningar som beräknas för att uppfylla kraven i artikel 22 eller artikel 23 och, vid sjukdom, villkoren i artikel 24.

Artikel 22

Vid återkommande sjukersättningar ska ersättningsgraden sättas så att förmånstagaren når minst 60 procent av det totala beloppet av tidigare arbetsinkomster och beloppet av familjebidrag till en skyddad person med samma familjeansvar som schablonförmånen mottagare. Bidragstagarens tidigare grundinkomst beräknas utifrån de klasser som de tidigare tillhörde. En maximigräns kan föreskrivas för ersättningssatsen om den inte överstiger lönen för en manlig arbetstagare. Förmånstagarens tidigare inkomster, löner för den manliga yrkesarbetaren, förmåner och eventuellt familjebidrag beräknas på samma tidsram. För övriga förmånstagare måste förmånen stå i proportion till förmånen för standardförmånstagare. Manlig yrkesarbetare betyder en låssmed eller svarvoperatör vid tillverkning av maskiner, en person som anses vara en typisk yrkesarbetare, en person vars årsinkomst är lika med eller större än 75 procent av alla skyddade personer, eller en person vars inkomst är större än 125 procent av medelinkomsten. En typisk yrkesarbetare är en person som tillhör den största större gruppen i branschen och till den avdelning med flest manliga arbetare inom etablissemanget. Om förmånssatsen skiljer sig åt mellan olika områden, kan den manliga yrkesarbetaren bestämmas för varje område enligt 6 och 7 §§. Lönen för den manliga yrkesarbetaren fastställs genom kollektivavtal, nationell lagstiftning eller sedvanerätt för normal arbetstid. Om taxan varierar från region till region, sätts mellanpriset i enlighet med artikel 8.

Artikel 23

Vid återkommande sjukersättningar ska ersättningssatsen beräknas så att mottagaren enligt 7 § får minst 60 procent av det totala ersättningsbeloppet och familjebidragsbeloppet. I detta fall beräknas lönen och familjebidraget för samma tidsperiod. För övriga förmånstagare måste förmånen stå i rimlig proportion till standardförmånerna. En vanlig vuxen manlig arbetstagare ska anses vara en person som vanligtvis sysslar med okvalificerat arbete vid tillverkning av maskiner eller en person som är verksam inom det område där större delen av den manliga arbetskraften, skyddad enligt artikel 7, är sysselsatt. För detta ändamål används den internationella standarden för industriklassificering av all ekonomisk verksamhet som antogs av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd vid dess sjunde session den 27 augusti 1948. Om ersättningsgraden varierar från region till region kan den ordinarie vuxna manliga arbetstagaren fastställas för varje region. Lönen för en vanlig vuxen arbetstagare ska bestämmas utifrån kollektivavtalet, nationell lagstiftning eller sedvanerätt. Vid olika taxor i olika områden används mellankursen.

Artikel 24

Vid återkommande utbetalning bestäms ersättningsgraden enligt en föreskriven skala av behörig offentlig myndighet. En sådan skattesats kan endast sänkas i den mån de övriga resurserna för mottagarens familj överstiger de fastställda beloppen. Det totala beloppet av förmånen och andra resurser efter nedsättning ska säkerställa familjens försörjning i hälsa och moral och får inte vara lägre än den förmån som beräknas i artikel 23. Detta är uppfyllt om det totala bidragsbeloppet överstiger beloppet med minst 30 procent. som skulle följa av artiklarna 23 och 19.

Artikel 25

Om en skyddad person är skyldig att uppfylla en karenstid enligt artikel 18, ska tiden utformas på ett sådant sätt att den skyddade inte förlorar rätten till förmåner.

Artikel 26

Vid sjukdom skall de förmåner som utges enligt artikel 18 fullgöras under hela sjukdomens varaktighet och, vid arbetsoförmåga, begränsas till minst 52 veckor. Om en ytterligare förklaring enligt artikel 2 träder i kraft, kan rätten till förmåner enligt artikel 18 begränsas till minst 26 veckor. Om rätten till ersättning lagligen avbryts under den första perioden av arbetsoförmåga, får den inte överstiga tre dagar.

Artikel 27

Vid dödsfall för en person som är berättigad till sjukpenning enligt artikel 18 ska ett dödsfallsbidrag betalas ut till de efterlevande eller bärare av begravningskostnaderna. Medlem kan avvika från bestämmelsen om han åtagit sig förpliktelser om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner, om han enligt sin lagstiftning har rätt till minst 80 procent av arbetsersättningen vid sjukdom och om han omfattas av frivillig försäkring som ger begravningsförmåner.

Gemensamma bestämmelser

Artikel 28

En förmån till en skyddad person kan avbrytas om den drabbade personen inte befinner sig på medlemmens territorium; om personen kompenseras av en tredje part i samma utsträckning; om personen har begått bedrägeri; om händelsen orsakades av att den drabbade personen begick ett brott; om försäkringsfallet orsakades av den drabbade personens uppsåtliga tjänstefel; om den berörda personen inte gör anspråk på de medicinska förmånerna eller inte uppfyller kraven utan någon anledning; om sjukpenning enligt artikel 18 täcks av offentliga medel; och om den berörda personen får kontantförmåner från en annan social trygghet som är högre än standardförmånen vid sjukdom enligt artikel 18. I sådana fall och inom gränserna kommer en del av ersättningen att betalas ut till de underhållsberättigade.

Artikel 29

Varje sökande har rätt att lämna in ett klagomål om tjänstens kvalitet eller kvantitet motsätts. Om sjukvården vid tillämpningen av denna konvention är en statlig myndighets ansvar, kan rätten att överklaga omprövas av den behöriga myndigheten.

Artikel 30

Varje medlem tar ansvar för tillhandahållandet av de garanterade förmånerna och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för detta ändamål. Varje medlem tar ansvar för administrationen av tillämpningen av denna konvention.

Artikel 31

Om förvaltningen har delegerats till en myndighet kan företrädare för de skyddade personerna, och i vissa fall företrädare för arbetsgivare och företrädare för allmänheten, delta i förvaltningen.

Artikel 32

Varje medlem måste på sitt territorium tillförsäkra utländska och nationella arbetstagare de förmåner som presenteras.

Artikel 33

En medlem kan, efter att flera villkor är uppfyllda och efter samråd med representativa organisationer för arbetsgivare och arbetstagare, tillfälligt avvika från vissa bestämmelser i denna konvention, förutsatt att ett sådant undantag inte påverkar grundläggande garantier i denna konvention. Varje medlem som har gjort ett undantag måste i de rapporter som avses i artikel 22 för ILO ange läget för dess praxis och lagstiftning och de framsteg som gjorts mot tillämpningen av bestämmelserna i konventionen.

Artikel 34

Denna konvention gäller inte för försäkringsfall som inträffat före konventionens ikraftträdande och på försäkringsfall vars förmåner avser perioder före ikraftträdandet.

Slutbestämmelser

Artikel 35

Denna konvention reviderar konventionen om sjukförsäkring (industri) 1927 och konventionen om sjukförsäkring (jordbruk), 1927 .

Artikel 36

I enlighet med artikel 75 i konventionen om social trygghet (miniminormer), 1952, ska artiklarna 18 till 27 och andra delar av denna konvention upphöra att gälla från det att denna konvention blir bindande för en medlem och ingen ytterligare förklaring enligt artikel 3 finns i effekt. Om ingen förklaring enligt artikel 3 är i kraft, ska övertagandet av skyldigheter enligt konventionen om social trygghet (miniminormer), 1952, gälla för uppfyllandet av artikel 2 från nämnda konvention.

Artikel 37

Om konferensen accepterar en efterföljande konvention som behandlar delar av denna konvention, ska bestämmelserna i den konventionen gälla för varje medlem som har ratificerat den, från och med den dag då konventionen träder i kraft.

Artikel 38

Ratifikationer av denna konvention överlämnas till generaldirektören av ILO.

Artikel 39

När en medlem har registrerats av generaldirektören är denna konvention bindande. Konventionen träder i kraft 12 månader efter registreringen av de två första medlemmarna. Därefter träder den i kraft 12 månader efter registreringen av varje medlem.

Artikel 40

Efter att en medlem har ratificerats kan den meddela uppsägning tio år efter dagen för denna konventions ikraftträdande. Uppsägningen träder i kraft ett år efter registreringsdatumet. Varje ratificerad medlem som inte utövar rätten till uppsägning är bunden av denna konvention under ytterligare en period av tio år.

Artikel 41

ILO:s generaldirektör underrättar alla medlemmar av ILO om alla ratifikationer och uppsägningar som meddelats honom. Vid anmälan till medlemmarna anger generaldirektören datumet för konventionens ikraftträdande.

Artikel 42

ILO:s generaldirektör översänder till FN:s generalsekreterare fullständiga uppgifter om alla ratifikationer och uppsägningar för registrering enligt artikel 102 i FN:s stadga .

Artikel 43

ILO:s styrande organ överlämnar regelbundet till generalkonferensen en rapport om genomförandet och tillrådligheten av konventionen.

Artikel 44

När konferensen antar en ny konvention som helt eller delvis reviderar den nuvarande konventionen, ska ratificering av den nya konventionen innebära uppsägning av den gamla konventionen. När den nya konventionen träder i kraft är den gamla konventionen inte längre tillgänglig för medlemmarna. Denna konvention förblir i denna form för alla medlemmar som har ratificerat den men inte ratificerat den nya konventionen.

Artikel 45

De engelska och franska versionerna av denna konvention är lika auktoritativa.

Ratifikationer

Från och med 2022 har konventionen ratificerats av 16 stater.

Land	Datum	Status
Belgien	22 november 2017	I kraft
Bolivia	31 januari 1977	I kraft
Costa Rica	16 mars 1972	I kraft
Danmark	6 juni 1978	I kraft
Ecuador	5 april 1978	I kraft
Finland	3 september 1974	I kraft
Tyskland	8 augusti 1974	I kraft
Libyen	19 juni 1975	I kraft
Luxemburg	3 juli 1980	I kraft
Nederländerna	17 januari 2006	I kraft
Norge	15 februari 1972	I kraft
Slovakien	1 januari 1993	I kraft
Sverige	14 maj 1970	I kraft
Uruguay	28 juni 1973	I kraft
Venezuela	10 augusti 1982	I kraft

externa länkar

• Ratifikationer .