Khala mot minister för säkerhet och säkerhet
Khala v Minister of Safety and Security är ett viktigt fall i sydafrikansk lag.
Fakta
Käranden hade väckt talan mot svaranden för skadestånd till följd av ett påstått olagligt gripande och kvarhållande. Den tilltalade ansåg att polisanmälningen som hänförde sig till en sådan arrestering var privilegierad och angav den i enlighet med detta i sin upptäcktsförsäkran. Käranden inledde sedan ansökan in casu om ett föreläggande som uppmanade svaranden att göra polisanmälan tillgänglig för inspektion och kopiering.
Dom
Amicus curiae
Efter att ärendet skjutits upp, från den 19 maj 1994 till den 13 juni 1994, utnämnde domstolen (med parternas samtycke och efter att ha inhämtat domarpresidentens godkännande) prof E. Mureinik från den juridiska fakulteten vid University of the Witwatersrand att fungera som amicus curiae . Prof Mureinik lämnade in argumentationsledare, lämnade kopior av myndigheter och gjorde muntliga inlagor efter det att kärandens och svaranden hade avslutats. Målsägandens och svarandens ombud svarade därefter på hans inlagor. Han fick ingen ersättning för detta arbete. Hans hjälp var "ovärderlig för domstolen och var mycket uppskattad."
Meriter
Efter att ha angett de bestämmelser i konstitutionen som är relevanta för frågan ansåg domstolen de principer som var tillämpliga vid tolkningen av bestämmelser i en författning. Bestämmelser om grundläggande rättigheter kräver en generös och ändamålsenlig tolkning. Innebörden av en rättighet ska hämtas från ett övervägande av de intressen som den var avsedd att skydda. Även de tolkningsprinciper som finns i 35 § i grundlagen är tillämpliga.
Domstolen övergick sedan till en prövning av kärandens rättigheter enligt 23 §. Det godtogs att informationen i polisdokumentet innehölls av ett statligt organ och var information som var relevant för skyddet av kärandens rätt till frihet och säkerhet. Svaranden ifrågasatte dock att informationen "krävdes" av käranden. Efter en genomgång av rättsliga tolkningar av ordet "krävs" drog domstolen slutsatsen att, i sitt sammanhang i avsnitt 23, huruvida information är "krävs" i något särskilt fall är en sakfråga. Detta väckte frågan om det var tänkt att 23 § skulle fungera som en upptäcktsåtgärd i tvistemål mellan regeringen och annan.
Svaranden hävdade att så inte var fallet och att paragraf 23 borde ses som analog med de lagar om informationsfrihet som antagits i flera andra länder. Domstolen ansåg att en sådan analogi inte är korrekt. 23 § ger inte allmänheten en generell rätt till tillgång till information. Den ger enskilda personer en rätt till tillgång till information som krävs för att utöva eller skydda en rättighet. Då och först då har staten en skyldighet att tillhandahålla tillgång.
För att motsätta sig ett krav på information måste staten uppfylla kraven i 33 § i varje särskilt fall. Domstolen kom fram till att det var lämpligt att använda 23 § för att få fram handlingar och att käranden enligt 23 § hade rätt till uppgifterna i polisens handlingar. Rätten övergick därefter till en prövning av svarandens åberopande av 33 § 1 mom. Detta löste sig i en fråga om huruvida docket-privilegier är rimligt och försvarbart i ett öppet och demokratiskt samhälle baserat på frihet och jämlikhet. (När det gäller kravet i § 33(1)(b) – att en gräns "inte ska förneka det väsentliga innehållet i en rättighet" - fann domstolen att docket-privilegium inte förnekade det väsentliga innehållet i § 23-rätten.) Domstolen ansåg att den tilltalade hade skyldigheten att fastställa detta enligt den civilrättsliga bevisstandarden.
Innan domstolen övergick till en övervägande av polismästarens utlåtande till stöd för svarandens påståenden, redogjorde domstolen för karaktären av docket privilegium. Före 1954 erkändes endast tre kategorier av privilegier:
- Statshemligheter;
- informatörers identitet i brottmål; och
- yrkesprivilegium.
R v Steyn gav polisanmälningar ett privilegium. När man skapade detta allmänna privilegium vädjades till hänsyn till allmän ordning. Därefter utvidgade rättsliga prejudikat privilegiet och lade till principen, hämtad från juridiskt professionellt privilegium, om "en gång privilegierad, alltid privilegierad."
I sin försäkran anförde polischefen skäl som motiverade undanhållandet av information som finns i polisdokumentet i ett brottmål. Dessa inkluderade
- skadan för utredning av brott om identiteten på informatörer eller utredningstekniker avslöjas;
- utländska polisstyrkors eventuella ovilja att dela information i avsaknad av en garanti om konfidentialitet; och
- den negativa effekten på informationsflödet från allmänheten om dess medlemmar inte kunde garanteras sekretess.
Vid bedömningen av betydelsen av en sådan motivering ansåg domstolen att en utgångspunkt måste vara ett accepterande av att rättskipning och upprätthållande av social frid och ordning är ett grundläggande allmänintresse. Detta dikterade att, som en fråga om allmän ordning, viss information (som informatörernas identitet) skulle vara föremål för privilegier och inte avslöjas.
Den tilltalades fall var dock att all information skulle undanhållas eftersom en del av informationen kan vara privilegierad. Detta tillvägagångssätt handlade inte om huruvida icke-röjande av oprivilegierad information i dokumentet var försvarligt i ett öppet och demokratiskt samhälle baserat på frihet och jämlikhet. För att avgöra denna fråga hade parterna uppmanats att informera domstolen om praxis i andra länder.
Genom överenskommelse begärde parterna gemensamt professor T Geldenhuys vid University of South Africa att utarbeta en promemoria som beskriver forskning utförd av honom i denna fråga. Sådan forskning omfattade upptäcktspraxis i brottmål i Kanada, Nya Zeeland, USA, England och Australien. Resultaten framgår av domstolens dom.
Domstolen drog av den undersökningen slutsatsen att trenden i dessa samhällen generellt sett gick mot en utvidgning av den anklagades rätt till tillgång till information som åklagarens besittning har. Enligt domstolens uppfattning bör sydafrikansk lag falla i linje med den internationella trenden. Policyöverväganden till förmån för avslöjande av oprivilegierad information väger tyngre än dem mot avslöjande. Eventuella kvarstående tvivel om var balansen låg undanröjdes genom att hänsyn togs till den grundläggande rätten till likhet inför lagen (8 § första stycket), rätten till en rättvis rättegång (25 § tredje stycket) och oskuldspresumtionen (§ 1). 25(3)(c)).
Domstolen kom fram till att den tilltalade inte hade visat att det privilegium som hittills förknippats med polisdokumentet med avseende på dess oprivilegierade innehåll var rimligt och försvarbart i ett öppet och demokratiskt samhälle baserat på frihet och jämlikhet. Domstolen avslog yrkandet om docket privilegium och beviljade svaranden tillåtelse att lämna in en kompletterande upptäcktsförsäkran som avslöjar, i det första schemat, den information för vilken inget privilegium gjordes anspråk på och i det andra schemat, den information för vilken privilegiet var hävdade.
Se även
- Khala v Minister of Safety and Security 1994 (2) SACR 361 (W).