Helmer Molander
Helmer Molander (26 juni 1892 i Ytterlännäs – 22 augusti 1963 i Gudmundrå ) var en svensk politiker.
Tidiga år
Helmer Molander föddes 1892, son till Jonas Molander och Anna Sofia Äsén. Hans far var snickare till yrket. Hushållet där Molander växte upp var inbäddat i den begynnande arbetarrörelsen. Hans bror var facklig aktivist. Helmer Molander började arbeta på ett sågverk som tonåring. Han blev aktiv i den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben .
Politik
När det socialdemokratiska partiet splittrades 1917 ställde sig Molander på vänsterkantens sida. Efter en kort erfarenhet av lokalpolitik (han var vice ordförande i Säbrå kommunfullmäktige 1920–1926) valdes Molander in i riksdagen och Västernorrlands landsting som kommunistpartiets kandidat . 1924 representerade han Sveriges Kommunistiska Parti vid Kommunistiska Internationalens fjärde världskongress .
När kommunistpartiet splittrades 1924 ställde sig Molander på Zeth Höglunds oberoende kommunistiska parti . Molander var ensam ledamot av Höglundspartiet i andra kammaren i riksdagen.
Snart skulle Höglunds parti åter gå samman i det socialdemokratiska partiet. Mellan 1926 och 1941 arbetade Molander som ombudsman för Ångermanlands socialdemokratiska partidistrikt . Som nyckelorganisatör för partiet i Ångermanland präglades Molanders politiska arbete av skarpa konfrontationer med kommunistpartiet och Bondeförbundet . Efter de dödliga Ådalenkravallerna 1931 organiserade det socialdemokratiska partiet en utredningskommission bestående av Molander, Ivar Vennerström och Georg Branting . Trots sitt militanta förflutna vädjade Molander om lugn efter morden. Dagen efter att utredningskommissionen nått Kramfors skulle de tre ledarna tala vid ett massmöte. Mötet stördes av anhängare av kommunistpartiet.
Molander representerade också det socialdemokratiska partiet i riksdagen. Som parlamentariker var han engagerad i frågor som avskaffandet av tvåkammarsystemet och sänkning av rösträttsåldern. 1928 ingick han i den nationella partistyrelsen (där han var kvar till 1941). Han var ordförande i Västernorrlands läns landsting mellan 1938 och 1940. 1941 utnämndes han till landstingsdirektör och avgick därmed från alla politiska uppdrag.
