Höfner och Elser mot Macrotron GmbH
| Höfner och Elser mot Macrotron GmbH | |
|---|---|
| Domstol | EG-domstolen |
| Fullständigt ärendenamn | Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 23 april 1991. Klaus Höfner och Fritz Elser mot Macrotron GmbH. Begäran om förhandsavgörande: Oberlandesgericht München - Tyskland. |
| Bestämt | 23 april 1991 |
| Citat(er) | (1991) mål C-41/90 , REG 1991, s. I-1979 |
| Nyckelord | |
| Åtagande, missbruk, dominerande ställning | |
Höfner och Elser mot Macrotron GmbH (1991) C-41/90 var ett betydande EU-konkurrensrättsfall som gällde definitionen av ett "företag" och missbruk av en dominerande ställning.
Fakta
Det tyska förbundskontoret för sysselsättning ( Bundesanstalt ) hade ett lagstadgat monopol på att placera anställda hos arbetsgivare. Tysk lag tillät också att Bundesanstalt efter samråd med arbetstagar- och arbetsgivarföreningar anförtror andra institutioner eller personer anställningstjänster under dess överinseende. Det hade blivit praxis att ett antal ledande rekryteringsföretag utvecklades, som Bundesanstalt blundade för. Utan Bundesanstalts uttryckliga godkännande var emellertid handlingar, inklusive avtal, som bröt mot den lagstadgade bestämmelsen ogiltiga enligt den tyska civillagen .
Herr Höfner och Herr Elser var rekryteringskonsulter som hade placerat en kandidat som försäljningsdirektör hos ett företag som heter Macrotron GmbH. Macrotron GmbH hade beslutat att de inte ville ha kandidaten. Herr Höfner och Herr Elser hävdade att mannen var helt lämplig och stämde för avtalsbrott. Till sitt försvar hävdade Macrotron att varje kontrakt var ogiltigt. Höfner och Elser bestred därför bestämmelsen om ogiltigförklaring av avtalet enligt artikel 82 i EG:s konkurrenslagstiftning .
Dom
Som en preliminär fråga ansåg EG-domstolen att Bundesanstalt , trots att den var ett offentligt organ, kunde omfattas av konkurrenslagstiftningen. Det var ett "åtagande" och omfattades därför av fördraget. Genom att inte tillgodose efterfrågan på en vara eller tjänst kan den tyska regeringens exklusiva rätt att reglera arbetsförmedlingar dessutom innebära missbruk av en dominerande ställning.
20 Mot bakgrund av det ovan anförda skall det prövas huruvida en offentlig arbetsförmedling som Bundesanstalt kan anses vara ett företag i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i fördraget.
21 Det ska, inom ramen för konkurrensrätten, för det första påpekas att begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av enhetens rättsliga ställning och det sätt på vilket den är finansierad, och för det andra att sysselsättningsupphandling är en ekonomisk verksamhet.
22 Den omständigheten att sysselsättningsupphandling normalt anförtros åt offentliga organ kan inte påverka den ekonomiska karaktären av sådan verksamhet. Anställningsupphandling har inte alltid genomförts, och utförs inte nödvändigtvis, av offentliga organ. Detta konstaterande gäller särskilt rekrytering av ledande befattningshavare.
23 Härav följer att en enhet, såsom en offentlig arbetsförmedling, som bedriver verksamhet med upphandling av arbetskraft kan klassificeras som ett företag vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.
24 Det ska påpekas att en offentlig arbetsförmedling som enligt lagstiftningen i en medlemsstat har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, såsom de som avses i artikel 3 i AFG, fortfarande omfattas av konkurrensreglerna. enligt artikel 90.2 i fördraget, såvida inte och i den mån det visar sig att tillämpningen av dem är oförenlig med fullgörandet av dess skyldigheter (se dom av den 11 december 1974 i mål 155/73, Sacchi, REG 1974, s. 409 ) .
25 När det gäller det sätt på vilket en offentlig arbetsförmedling som åtnjuter ensamrätt till arbetsupphandling agerar i förhållande till chefsrekrytering som utförs av privata rekryteringskonsultföretag, måste det konstateras att tillämpningen av artikel 86 i fördraget inte kan hindra fullgörandet av den särskilda uppgift som denna byrå har tilldelats i den mån den uppenbarligen inte är i stånd att tillfredsställa efterfrågan på denna del av marknaden och i själva verket tillåter dessa företag att inkräkta på dess exklusiva rättigheter.
26 Även om det är sant att artikel 86 avser företag och kan tillämpas inom de gränser som anges i artikel 90.2 på offentliga företag eller företag som har exklusiva rättigheter eller särskilda rättigheter, kvarstår det faktum att fördraget inte kräver att medlemsstaterna inte att vidta eller upprätthålla åtgärder som skulle kunna förstöra denna bestämmelses verkan (se domen i mål 13/77, Inno , REG 1977, s. 2115, punkterna 31 och 32). I artikel 90.1 föreskrivs i själva verket att medlemsstaterna inte får anta eller upprätthålla, när det gäller offentliga företag och de företag till vilka de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter, någon åtgärd som strider mot bestämmelserna i fördraget. särskilt de som föreskrivs i artiklarna 85–94.
27 Följaktligen är varje åtgärd som vidtas av en medlemsstat och som bibehåller en lagstadgad bestämmelse som skapar en situation där en offentlig arbetsförmedling inte kan undvika att bryta mot artikel 86 oförenlig med bestämmelserna i fördraget.
28 Det ska för det första erinras om att ett företag som har ett juridiskt monopol kan anses ha en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (se domen i mål 311/84 CBEM [1985] 3261) och att en medlemsstats territorium, till vilket monopolet sträcker sig, kan utgöra en väsentlig del av den gemensamma marknaden (dom i mål 322/81, Michelin, REG 1983, s. 3461, punkt 28).
29 För det andra är den enkla omständigheten att skapa en dominerande ställning av detta slag genom att bevilja en ensamrätt i den mening som avses i artikel 90.1 inte som sådan oförenlig med artikel 86 i fördraget (se mål 311/84, CBEM, ovan, punkt 1). 17). En medlemsstat bryter mot förbudet i dessa två bestämmelser endast om företaget i fråga, enbart genom att utöva den ensamrätt som det beviljats, inte kan undvika att missbruka sin dominerande ställning.
30 Enligt artikel 86 b kan ett sådant missbruk särskilt bestå i att begränsa tillhandahållandet av en tjänst, till skada för dem som vill utnyttja den.
31 En medlemsstat skapar en situation där tillhandahållandet av en tjänst begränsas när det företag som den beviljar en exklusiv rättighet till att omfatta rekryteringsverksamhet uppenbarligen inte är i stånd att tillgodose den efterfrågan som råder på marknaden för verksamhet av detta slag. och när privata företags faktiska utövande av sådan verksamhet omöjliggörs av bibehållandet av en lagstadgad bestämmelse enligt vilken sådan verksamhet är förbjuden och bristande iakttagande av detta förbud gör de berörda avtalen ogiltiga.
32 Det skall för det tredje påpekas att det ansvar som åläggs en medlemsstat i enlighet med artiklarna 86 och 90.1 i fördraget endast utövas om det missbrukande beteendet från den berörda myndighetens sida kan påverka handeln mellan medlemsstaterna Stater. Det betyder inte att det aktuella missbruket faktiskt måste ha påverkat sådan handel. Det är tillräckligt att fastställa att detta beteende kan ha en sådan effekt (se domen i det ovannämnda målet Michelin, 322/81, punkt 104).
33 En sådan potentiell inverkan på handeln mellan medlemsstater uppstår särskilt när ledande befattningshavare av privata företag kan sträcka sig till medborgare eller till andra medlemsstaters territorium.
34 Mot bakgrund av det ovan anförda skall det som svar på den fjärde frågan anföras att en offentlig arbetsförmedling som bedriver arbetsförmedling omfattas av förbudet i artikel 86 i fördraget, så länge tillämpningen av denna bestämmelse inte hindra utförandet av den särskilda uppgift som den tilldelats. En medlemsstat som har tillerkänt den offentliga arbetsförmedlingen en exklusiv rätt att utöva denna verksamhet bryter mot artikel 90.1 i fördraget när den skapar en situation där denna byrå inte kan undvika att bryta mot artikel 86 i fördraget. Detta är särskilt fallet när följande villkor är uppfyllda:
- Ensamrätten omfattar rekryteringsverksamhet för ledande befattningshavare.
- Den offentliga arbetsförmedlingen är uppenbart oförmögen att tillgodose efterfrågan som råder på marknaden för sådan verksamhet.
- Privata rekryteringskonsulters faktiska utövande av denna verksamhet omöjliggörs av bibehållandet av en lagstadgad bestämmelse enligt vilken sådan verksamhet är förbjuden och underlåtenhet att iaktta detta förbud gör de berörda avtalen ogiltiga.
- Verksamheten i fråga kan sträcka sig till medborgare eller andra medlemsstaters territorium.
Tolkningen av artikel 59 i EEG-fördraget
35 Med sin tredje fråga vill den nationella domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida ett rekryteringskonsultföretag i en medlemsstat kan åberopa artiklarna 7 och 59 i fördraget när det gäller anskaffning av medborgare i denna medlemsstat för tjänster i företag i samma stat.
36 Det skall för det första erinras om att artikel 59 i EEG-fördraget, vad gäller friheten att tillhandahålla tjänster, garanterar tillämpningen av principen i artikel 7 i detta fördrag. Därav följer att när regler är förenliga med artikel 59, är de också förenliga med artikel 7 (dom i mål 90/76, Van Ameyde, REG 1977, s. 1091, punkt 27).
37 Det skall därefter påpekas att domstolens fasta rättspraxis har fastställt att fördragets bestämmelser om fri rörlighet inte kan tillämpas på verksamhet som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat och att frågan om så är fallet beror på konstaterande av faktiska omständigheter som ankommer på den nationella domstolen att göra (se särskilt domen i mål 52/79, Debauve, REG 1980, s. 833, punkt 9).
38 De faktiska omständigheterna, som den nationella domstolen har fastställt i sitt beslut om förhandsavgörande, visar att tvisten i förevarande fall står mellan tyska rekryteringskonsulter och ett tyskt företag om rekryteringen av en tysk medborgare.
39 En sådan situation har inget samband med någon av de situationer som avses i gemenskapsrätten. Detta konstaterande kan inte ogiltas av den omständigheten att ett avtal som ingåtts mellan rekryteringskonsulterna och det berörda företaget innehåller den teoretiska möjligheten att söka tyska kandidater bosatta i andra medlemsstater eller medborgare i andra medlemsstater.
40 Som svar på den tredje frågan skall således fastställas att en rekryteringskonsult i en medlemsstat inte kan åberopa artiklarna 7 och 59 i fördraget när det gäller anskaffning av medborgare i denna medlemsstat för tjänster i företag i samma stat.
41 Med hänsyn till ovanstående svar är det onödigt att pröva de två första frågorna och den del av den fjärde frågan som avser frågan huruvida artikel 59 i fördraget utgör hinder för ett lagstadgat förbud mot att privata rekryteringskonsultföretag utövar i en medlem Tillståndet för rekrytering av ledande befattningshavare.
Se även
Anteckningar
- E McGaughey, A Casebook on Labour Law (Hart 2019) ch 16, 730