Grusgravsfundament
Grusgravsgrunden , en uråldrig konstruktionsmetod som populariserats av arkitekten Frank Lloyd Wright , är en typ av grund som använder lös sten eller spillror för att minimera användningen av betong och förbättra dräneringen. Det anses vara mer miljövänligt än andra typer av fundament eftersom cementtillverkning kräver användning av enorma mängder energi. Vissa jordmiljöer är dock inte lämpliga för denna typ av grund, särskilt expansiva eller dåliga bärande (< 1 ton/sf) jordar. En stengravsfundament med en balk av betongkvalitet rekommenderas inte för jordbävningsutsatta områden.
En grund måste bära de strukturella belastningar som den utsätts för och tillåta korrekt dränering av grundvatten för att förhindra expansion eller försvagning av jordar och frostlyftning. Medan det mycket vanligare betongfundamentet kräver separata åtgärder för att säkerställa god jorddränering, tjänar stengravsfundamentet båda grundfunktionerna samtidigt.
För att bygga en stengravsgrund grävs en smal dike ner under frostlinjen . Botten av diket skulle helst vara svagt sluttande mot ett utlopp. Dräneringsplatta , graderad 1":8' till dagsljus, placeras sedan i botten av diket i en bädd av tvättad sten skyddad av filtertyg. Graven fylls sedan med antingen skärmad sten (vanligtvis 1-1/2") eller återvunnet spillror. En balk av stålarmerad betongkvalitet kan gjutas på ytan för att ge markfrigång för strukturen.
Om en isolerad platta ska gjutas inuti golvbalken, bör golvbalkens yttre yta och bråtediket isoleras med styv XPS-skumskiva, som måste skyddas över lut mot mekanisk och UV-nedbrytning.
Grusgravsfundamentet är ett relativt enkelt, billigt och miljövänligt alternativ till en konventionell grund, men kan kräva en ingenjörs godkännande om byggnadstjänstemän inte är bekanta med det. Frank Lloyd Wright använde dem framgångsrikt i mer än 50 år under första hälften av 1900-talet, och det finns ett återupplivande av denna grundstil med det ökade intresset för grönt byggande. [ citat behövs ]