Ferrero–Washingtons teorem

I algebraisk talteori säger Ferrero –Washington-satsen , först bevisad av Ferrero & Washington (1979) och senare av Sinnott (1984) , att Iwasawas μ-invariant försvinner för cyklotomiska Z p -förlängningar av abeliska algebraiska talfält .

Historia

Iwasawa (1959) introducerade μ-invarianten för en Zp -förlängning och observerade att den var noll i alla fall han beräknade . Iwasawa & Sims (1966) använde en dator för att kontrollera att den försvinner för den cyklotomiska Zp -förlängningen av rationalerna för alla primtal mindre än 4000. Iwasawa (1971) antog senare att μ-invarianten försvinner för vilken Zp - förlängning som helst , men kort efter upptäckte Iwasawa (1973) exempel på icke-cyklotomiska förlängningar av talfält med icke-försvinnande μ-invariant som visar att hans ursprungliga gissning var fel. Han föreslog dock att gissningarna fortfarande kan gälla för cyklotomiska Zp - förlängningar.

Iwasawa (1958) visade att försvinnandet av μ-invarianten för cyklotomiska Zp -förlängningar av rationalerna är ekvivalent med vissa kongruenser mellan Bernoulli-tal , och Ferrero & Washington (1979) visade att μ-invarianten försvinner i dessa fall genom att bevisa att dessa kongruenser håller.

Påstående

För ett talfält K låter vi K m beteckna förlängningen med p m -potensrötter av enhet, föreningen av K m och A ( p ) den maximala unramified abelian p -förlängning av . Låt Tate-modulen

Då är T p ( K ) en pro- p -grupp och så en Z p -modul. Med hjälp av klassfältteori kan man beskriva T p ( K ) som isomorft till den omvända gränsen för klassgrupperna C m av K m under norm.

Iwasawa visade T p ( K ) som en modul över kompletteringen Z p [[ T ]] och detta innebär en formel för exponenten för p i ordningen av klassgrupperna C m i formen

Ferrero–Washington-satsen säger att μ är noll.