Förvaltning av Rhenbassängen
Internationella kommissionen för skydd av Rhen (ICPR) och dess kontrakt visar överensstämmelse med FN:s konvention om internationella vattendrag och har visat sig effektiva i sina mål för Rhen och Rhenbassängen. Det var nödvändigt att ett fördrag kom genom länderna i Rhenbassängen eftersom det ger vatten baserat på industri- och jordbruksbehov och ger dricksvatten till över 20 miljoner människor.
Förvaltning av internationellt vatten
Vatten är en resurs som när de delas mellan grannländer kräver förhandlingar inte för att förhindra konflikter, utan för att hjälpa till att bevara det för framtida bruk. Studier har visat att tvist om vattenanvändning inte historiskt följer ett konfliktmönster lika mycket som ett samarbetsmönster när förhandlingar övergår från vattenrättigheter till vattenbehov. Ett stort steg mot att utveckla standardiserade regler för förvaltning av vatten var konventionen om lagen om icke-navigationsanvändning av internationella vattendrag, som krävde en rättvis, rimlig och skyddande användning av vatten som delas internationellt. Detta kräver att länder som gått med på dessa villkor tillhandahåller en ram för dessa principer som kan tillämpas på deras respektive och delade vatten.
Bakgrund
Beläget väster om Centraleuropa, med en yta på 163 609 km 2 (63 170 sq mi), rymmer bassängen nio länder: Österrike , Belgien , Frankrike , Tyskland , Italien , Liechtenstein , Luxemburg , Nederländerna och Schweiz (figur 1). Dessa länder är alla involverade i konventionen om skydd av Rhen (CPR), ett avtal som hjälper till att ta itu med frågorna om Rhenbassängen efter FN:s konvention om vattendrag. Det har förekommit historiska åtgärder som riktade in sig på industriella föroreningar och översvämningsproblem som HLR kunde ta på sig och få grund från.
Rhenbassängen har en befolkning på 48 831 090 människor som behöver vatten för bevattning, boskap, elektricitet, tillverkning, hushåll och användning per capita. Det totala vattenuttaget är högst för Tyskland, Nederländerna och Frankrike i den ordningen med 100 procent av befolkningen som bor i stadskärnor. Stora hydrologiska ändringar gjordes i den övre bassängen för att ge översvämningskontroll och farbarhet på Rhen såväl som åkermark. Det finns stora industriområden på olika ställen längs Rhen som utgör en fara för Rhenbassängen och det ekosystem som det rymmer (figur 2).
Avtal om Internationella kommissionen för skydd av Rhen 1963
Förändringarna av bassängen och förekomsten av industriområden som släpper ut föroreningar kulminerade i försämringen av det ekologiska värdet av själva bassängen, vilket gjorde Rhenbassängen till den mest förorenade den någonsin varit i mitten av 1900-talet. Detta sporrade avtalet om Internationella kommissionen för skydd av Rhen mot föroreningar från 1963 som inrättade ICPR för att ta itu med frågan om bassängens försämring. Samarbetet kring huvudmålet ekologisk förbättring var mycket högt då länderna, eller dessutom strandkanter, såg att kvaliteten på deras resurs riskerade att gå förlorad. Föroreningsnivåerna minskade som ett resultat av minskade fabriksutsläpp och införandet av vattenreningsverk.
Ett giftigt utsläpp, kemikalieutsläppet från Sandoz 1986, ökade arbetet med att rengöra bassängen och ICPR var tvungna att integrera fler uppgifter i sin plan som utgjorde ramen för Rhenhandlingsprogrammet. Den befintliga institutionella ramen för ICPR gjorde det möjligt att införliva de ytterligare regler som krävs för att utsläppet ska kunna införlivas. Förbättring av Rhens ekosystem och dricksvatten för framtida bruk var redan på plats, minskningen av föroreningar av flodsediment och rehabilitering av ansträngningar – borttagning av betongstrukturer och små dammar för bättre fiskvandring, borttagning av förorenat sediment – lades till.
Planer och strategier för att minska översvämningar införlivades för att ytterligare öka ICPR-rollen. Detta ifrågasatte ICPR:s förmåga att ta itu med översvämningar och giftiga utsläpp och uppströms och nedströms relationer i ett. Schweiz och Frankrike är de viktigaste uppströms, Tyskland är mitten och Nederländerna är den huvudsakliga nedströmsstranden, vilket visar sig vara ett komplext förhållande mellan länderna när det gäller hur uppgifter skulle delegeras till deras egen vattenförvaltningsinfrastruktur. Det som står över alla dessa justeringar av ICPR:s planer var att det fanns samarbete och relativt lätt att sätta in de nya tilläggen.
FN:s konvention om lagen om icke-navigerande användning av internationella vattendrag 1997 tillhandahöll ytterligare ramar genom vilka ICPR till fullo kunde förverkliga sina mål och 1998 såg den slutgiltiga formen av det som hade formulerats sedan 70-talet som var konventionen om Skydd av Rhen (CPR). Medan restaureringsprojekten från 1963 och Rhenhandlingsprogrammet var på plats fanns det redan en konvention för att skydda mot Rhen som hade reviderats från initialt skydd mot kemisk förorening på 70-talet för att omfatta allt som strandkanten och de som var inblandade i kommissionen hade bevittnat under hela 1900-talet (t.ex. restaurering av livsmiljöer, översvämningskontroll). Återigen hade ICPR en historisk strategi och samarbete för att bygga vidare på och slutföra HLR.
Anpassning av ICPR till FN:s konvention om internationella vattendrag
Varje känsla av rättvist och rimligt utnyttjande återfinns på ett subtilt sätt genom hela HLR eftersom de inblandade parterna måste följa övergripande uttalanden som kontrakterar dem för att "säkra användningen av Rhenvattnet för dricksändamål" (CPR 1998, Art. 3) och att ".. .förstärka sitt samarbete och ömsesidigt informera varandra om åtgärder som vidtagits på deras territorier i syfte att skydda Rhen” (CPR 1998, art. 5). Det finns inget uttryckligt krav på ett rättvist och rimligt utnyttjande, men med tanke på det tidigare samarbetet om den ekologiska återhämtningen av Rhen är detta en självklarhet. Det har dock funnits osäkerhet med relationerna uppströms och nedströms i detta avseende. Nederländernas intressenter har tidigare trott att uppströmspartier måste vidta mer anpassningsbara åtgärder för att bekämpa gränsöverskridande incidenter som strömmar nedströms. Återigen tycks samarbetet mellan parterna uppströms besvara detta eftersom deras tidigare överenskommelser inklusive andra internationella relationer utanför samförvaltningen av vattenresurser har gjort det så att de är skyldiga att arbeta mot ett bättre mål.
HLR är också effektiv vid anmälan, samråd och förhandling. Dessa åtgärder och vissa skyldigheter i HLR hjälper till att ta itu med och behålla samarbetet i hela Rhenbassängen. Om det finns några risker för olyckor eller spill i framtiden ska andra parter informeras om det och om utsläpp är nödvändigt ska samtycke medges (CPR, 1997, art. 5). Artikel 14 kräver samarbete med "externa" experter och organisationer som kan tillhandahålla rådgivning och information som kan bidra till att förbättra målen för HLR. Ett exempel på detta är att ICPR har skapat en modell med hjälp av lokala universitet som uppskattar oavsiktliga utsläpp och hjälper dem att passa rätt åtgärd för att förhindra eller mildra dem.
ICPR har bevisat sin förmåga att samarbeta och utbyta information från 60-talet, till handlingsprogrammet Rhen och fram till 1998 års CPR. Även när högre regeringar (dvs. Europaparlamentet och rådet) antog ramdirektivet för vatten från 2000, en samling mål och principer som ytterligare skyddar alla europeiska floddistrikt och för dem till en god status, passar CPR och kommissionen redan in i detta (ICPR 2018, Europeiska ramdirektivet för vatten, punkt 1). Ytterligare bevis för att kanalisera FN:s konventionsprincip om samarbete är deras tvistavdelning. Om några tvister uppstår kan kommissionen lösa sinsemellan, eller om de inte kan komma fram till en lösning kan de gå till Internationella domstolen och utse en tredje part för att hjälpa till i processen (CPR, 1997, bilaga, skiljedom).
Osäkerheten om att HLR missar kommer bara att utvecklas med tiden. Klimatförändringar är ett bekymmer eftersom ökande risk för översvämningar under regniga månader och frågor om tilldelning av vatten under torra sommarmånader börjar dyka upp oftare. Som nämnts tidigare är Nederländerna ett parti nedströms och har varit högljutt om att vara öppen för alla översvämningar och utsläpp av gödselmedel från gårdar längs floderna Rhen, vilket har tagit upp frågan uppströms-nedströms. Som tur är ligger Rhen alldeles intill Elbebassängen, vilket gör Tyskland till Tjeckiens nedströmsparti. Detta förhållande ger Tyskland erfarenhet av att hantera dessa frågor som kan tillämpas på landets relation med Nederländerna. International Commission for the Protection of the Elbe är utformad efter ICPR-ramverket, strävar efter samma mål som ICPR, och införlivar 2000 Water Framework Directive som ICPR antog. Från denna erfarenhet har Tyskland en förståelse för att vara en nedströms part och har kunnat tillhandahålla lösningar och samtycke när Nederländerna och andra flodstrandar behövt det.
ICPR:s förmåga att anpassa sig till en mängd olika utmaningar genom åren, att lägga till mer till sin lista över uppgifter och fatta de mest rimliga och rättvisa besluten för Rhenbassängen är mest sannolikt varför Rhenbassängen har en övergripande låg relativ risk enligt rapporterna Transboundary Waters Assessment-programmet. Detta har varit en uppbyggnad från CPRs tidigare samarbete i mitten av 1900-talet, till deras ekologiska ansträngningar för att återställa Rhen på 1980- och 1990-talen. Konventionen om skydd för Rhen visar förmågan hos flera länder med miljontals människor att anpassa sina vattenbehov till FN:s konvention om lagen om icke-navigerande användning av internationella vattendrag och med världsmål.